Citat:
Ursprungligen postat av
Ingenjoer
Finns det något som är värre än att vara kort som man egentligen? Är det kanske det värsta man kan bli?
Jag är en 30+ man som aldrig haft ett förhållande och knappt sex i mitt liv och jag är helt övertygad om att den största anledningen till det är att jag är kort.....
Citat:
Ursprungligen postat av
Ingenjoer
Finns det något som är värre än att vara kort som man egentligen? Är det kanske det värsta man kan bli?
Jag är en 30+ man som aldrig haft ett förhållande och knappt sex i mitt liv och jag är helt övertygad om att den största anledningen till det är att jag är kort. ....
Det är uppenbart att många av dem som svarat i din tråd är på samma utvecklingsnivå som du själv är och har en ganska självcentrerad syn på världen, där längd, storlek, utseende i allmänhet och synnerhet och andra fysiska attribut betraktas som de redskap man har med sig här i livet för att lyckas nå sina mål, vilka verkar vara:
*att "få" fitta
*att "få" tjejer, och kanske
*att få nåt slags anseende
Några bra och kloka svar glimtar fram i massan, men väldigt mycket är väldigt barnsligt och bidrar antagligen bara till att stärka din förtvivlan.
Såhär är det, om man tittar på din längd i ett större perspektiv så är det en mycket mycket liten grej, så liten att den knappast är av intresse för så värst många andra än dig själv och möjligen enstaka andra på samma mognadsnivå. Det är kroppslängd vi pratar om- snälla rara, det är bara ett mått på din fysiska ram, det fodral som omsluter den person som du är!
Vi har alla olika "fodral", vi är långa, korta, tjocka, har stora snoppar, läppar, näsor, eller tvärtom, vi har blont hår, mörkt hår eller nåt mittemellan. När människan kommer i puberteten förändras kroppen och detta sätter igång en rad funderingar kring hur den egna kroppen egentligen ser ut. Man jämför sig med andra och kommer ofta fram till att just ens egen näsa, röv, vänstra tumme eller vad det nu kan vara är helt otroligt missbildad och något som hela den övriga världen givetvis måste se och tänka på hela tiden, precis som man själv gör.
Du skriver att du är trettio plus, så jag antar att du kan se tillbaka på din tonårstid och med ett litet leende minnas hur du själv eller någon kompis tex. vägrade gå till skolan på grund av en stor röd finne som man tänkte att alla skulle skratta åt. I verkligheten hade förstås alla fullt upp med att bekymra sig över sina egna komplex och avvikelser, och hade knappast tid att bry sig om andras.
Nu är du "vuxen", men har fastnat i detta med att din längd skulle vara ett hinder för dig i livet. Kan du redogöra lite närmare för VAD det är som din längd hindrar dig från? Du skriver om "relationer och sex"- men vad är det egentligen som du menar att kroppslängden har med dessa två saker att göra? Har du någon sjukdom som gör att du är extremt stel och inte kan röra normalt på kroppen? Saknar du armar och ben, eller har du tex. så korta armar att du har svårt att sköta din egen hygien, krama någon eller smeka din egen eller andras kroppar?
Du fick tidigare svar av en lång kvinna som berättade om sina tidigare partners med kort kroppslängd, och jag är själv en lååång kvinna som har haft en hel rad partners som varit både 10 och 20 centimeter kortare än mig. Det bereder inte precis något större "besvär" än att ha en partner som är 10-20 centimeter längre än en själv- man kanske får böja sig lite hit eller dit, men är man normalt mobil vet jag inte vad problemet med det skulle vara? Det är inte ens nåt man tänker på, kära du!
Visst är det så i tonåren och kanske tidiga tjugoårsåldern att människan ofta är ett ganska enfaldigt djur med enbart sig själv för näsan, och som man känner sig själv känner man andra. Eftersom man själv är fixerad vid sitt utseende värderar man andra på samma sätt. Sedan är det dock så att man dels börjar åldras, och dels får fler erfarenheter av livet. Detta gör att man för det mesta mognar och får sundare perspektiv. Man börjar fatta att världen inte kretsar kring en själv, ens lilla eller stora penis, ens långa eller korta kropp, ens fula näsa eller what the fuck. Istället inser man att det är helt andra saker som betyder nåt när allt kommer omkring. Vad som finns
inuti fodralet och bakom fasaden. Du kan inte ha sex enbart med din kroppslängd. Din kroppslängd är inget användbart verktyg eller attribut i en relation. Inte heller en stor kuk eller ett vackert ansikte!
Du är redan över trettio, så nu är det verkligen dags för dig att släppa taget om din fixering. Du vet ju redan att din kroppslängd är som den är, den får du vackert leva med. Är det extremt viktigt för dig att se lång ut, så visst, köp ett par platåskor, men jag är säker på att du hajar exakt hur mycket det kommer påverka dina möjligheter här i livet. Livet, relationer, sex- för att lyckas med sådana saker krävs mognad, insikt, att känna sig själv och sina egenskaper och tycka om sig själv för det man är. Att vara nyfiken på andra och att vara intresserad av att dela sig själv med andra. Utifrån din trådstart låter du som en kille som bara har en sak på agendan, och det är ett FEL dessutom- en kort längd! Wow, vilken intressant människa, honom vill jag verkligen prata med samt ha sex med!
Våga nu att släppa taget om den lilla sköld att gömma dig bakom som din längdfixering har blivit. Våga kika fram bakom skölden och se vad du ser där bakom. Vem gömmer sig där? Vad har denna person för egenskaper?
Kanske är du rädd att dina inre egenskaper inte ska vara nåt att ha och håller därför upp din "kroppslängdssköld" som skydd mot världen, men kom igen nu! Antingen fortsätter du med detta och dör ensam, bitter och antagligen ännu kortare (man krymper med åren vettu!), eller så tar du tag i dig själv nu, medan du ännu är ung och har massor av liv kvar och massor av härliga upplevelser att se fram emot! Börja med att tänka ärligt en stund på huruvida andra människors längd VERKLIGEN skulle påverka vad du tyckte om dem. Skulle du tacka nej till att gå på date med någon för att denna var lång/kort? Skulle du välja bort att vara vän med någon för att denna var lång/kort? Jag hoppas du fattar grejen!
Lycka till!