Citat:
Ursprungligen postat av
cleovarnamnet
Man blir ju häpen. Jag kan förstå tanken med att "tänka fritt" om det gäller någon klurig uppgift, men i matteböcker är det primärt de grundläggande räknesätten, det vill säga addition, subtraktion, multiplikation och division, som tränas om och om igen med ökad svårighetsnivå.
Att då inte rätta - det vill säga se till att barnen inte har missförstått, alltid gör samma slarvfel et cetera - är att lämna dem i sticket. Jag tycker att det är oetiskt att inte rätta deras böcker.
Ofta tycker barn, och även föräldrar, att eftersom lilla X har så svårt med matte kan vi väl stryka lite tal här och där... och även här förstår jag tanken, att barnet inte ska bli överväldigagt av alla uppgifter det inte fattar och fatta avsmak för matten...men grundproblemet är ju att barnet inte förstår och det löser man genom mer matte, inte mindre.
Jag hämtar in mina elever från rasten och håller kvar dem efter skolan för privatlektioner (och ja, jag frågar förstås föräldrarna först om det passar för dem) om de har svårt för matten.
Mina duktiga elever är min glädje och stolthet!
Du kan dock inte vara en legitimerad och behörig lärare sett utifrån hur du skriver. Du vet om att det finns andra rutinuppgifter, lektionsaktiviteter och bedömningsmetoder än matematikboken? En del skolor är även helt utan matematikbok. Om du tror att rutinuppgifterna i matematikboken primärt handlar om de fyra räknesätten har du nog inte öppnat en bok på ett tag. Det finns andra områden än grundläggande aritmetik och algebra. Matematikboken är en väg att gå av ett flertal varje lärare använder. Dock brukar boken bli det primära i högstadiet och uppåt. Jag är så gammal att jag brukade använda svarta tavlor och i modern tid även WB-tavlor som eleverna fick räkna uppställda rutinuppgifter på i halv- eller helklass, för att sedan visa tavlan för mig. Matematikboken användes nästan enbart när jag ansåg att eleverna behövde ha en till tre lektioner i veckan där de fick arbeta för sig själva, då räknade de just rutinuppgifter av det slag de redan hade räknat på tavlorna. Redan på 60-talet såg jag till att eleverna kunde visa för mig hur de hade löst uppgiften.
Om barnet inte förstår en rutinuppgift löser man det inte med 40 rutinuppgifter till, utan man måste titta på varför barnet inte förstår den uppgiften. Har barnet svårt med flera rutinuppgifter av samma sort behöver man titta på barnets grundläggande matematikförståelse och det som populärt kallas för barnets "taluppfattning". Det är oftast på den nivån, långt bort från aritmetiken, långt bort från symboliska tal i en matematikbok, som barnet har svårigheter när denne inte enkelt t.ex. kan huvudräkna lilla- och stora "plus" på ett adekvat sätt. Detta löser man som sagt inte med att ge barnet 40 uppgifter till, utan man måste byta verktyg och inlärningsmetod. Att rätta fel i en matematikbok kommer således aldrig att hjälpa eleven till en adekvat matematikförståelse, däremot måste läraren givetvis ha klart för sig vad varje elev har svårt för.