Jag går i sönder..

Jag har sedan ganska lång tid tillbaka haft en konstig känsla i kroppen. Jag längtar något så fruktansvärt efter kramar, närhet och att få prata med någon som förstår mig. Min insida håller på att gå i sönder och jag vet inte vad jag skall göra åt det. Jag drabbades av utmattning för ca.5år sedan och hittar inte tillbaks igen. Allt känns konstigt och jag känner inte igen varken omgivningen eller mig själv, lever liksom i ett töcken. Någon som känner igen sig, vad gör i så fall du för att stå ut?

segt...

var där själv, det går över, du hittar livsgnistan igen om du inte bara sitter hemma och blänger i väggen. tvinga dig ut.

Tränar du något? Det mår man bra av.

Ja, sedan en tid tillbaka är jag ensam och sjuk. De dagar jag orkar tar jag en kort promenad. Bara för att röra på kroppen och få se andra människor. Sedan ligger jag i soffan och vilar. När det blir kväll tar jag sömntabletter för att över huvud taget få en blund i ögonen. Jag är strax över 40. Ingen att prata med. Ingen att krama.

Uppdaterar "Nya ämnen" här på Flashback bara för att få en känsla av liv och samtal.

Jag tar mig till jobbet nästan varje dag, ett jobb som tidigare betydde allt för mig men sedan gjorde mig sjuk. Känner inte igen mig där i heller, känns bara konstigt och ångestfylld. Ingen glädje ingen mening är bara där och försöker vara lika bra som förr. Kan helt plötsligt bli fruktansvärt nedstämd och tårarna rinner längs kinderna. Känner en väldig ensamhet även om finns människor runt om mig, de är liksom på en annan nivå. Jag försöker röra på mig men det är långt ifrån vad jag gjort tidigare, För 5-6 år sedan var jag ute i spåret 2-3 ggr i veckan och joggade 1mil per tillfälle. Nu blir det en promenad med hunden, det är vad kroppen och skallen klarar av.
Skall det verkligen vara så här, vad är meningen då?

Jag förstår att du har det jobbigt...
Det hör jag...
Men, försök att acceptera att det är så här just nu..
Tillåt dig själv att känna alla känslor utan att låta känslorna skrämma dig eller göra dig handlingsförlamad..

Ta lugnt en dag i taget, försök hitta små glädjeämnen, något varje dag.. Anteckna dessa i en fin bok du köper dig..

Efter en tid så läker du mer och mer...
Jag förstår att det är svårt att tro på, och ta till sig, goda råd någon försöker att ge, men försök lita på att det jag skriver är sant och kommer att läka dig lite, lite i taget..

Jag skickar dig kramar, som du saknar...

Sjukskriv dig ett tag

Skicka ett vykort till någon du tänker på, ja skicka till någon mer och se vad det leder till.

Skriv av och läs inlägget från StrutenDenOtroliga ett par gånger varje dag.
"Jag förstår att du har det jobbigt...
Det hör jag...
Men, försök att acceptera att det är så här just nu..
Tillåt dig själv att känna alla känslor utan att låta känslorna skrämma dig eller göra dig handlingsförlamad..

Ta lugnt en dag i taget, försök hitta små glädjeämnen, något varje dag.. Anteckna dessa i en fin bok du köper dig..

Efter en tid så läker du mer och mer...
Jag förstår att det är svårt att tro på, och ta till sig, goda råd någon försöker att ge, men försök lita på att det jag skriver är sant och kommer att läka dig lite, lite i taget..

Jag skickar dig kramar, som du saknar..."

Här kommer några kramar till att bolla med vid behov.

Tack för cyberkramar, förståelse och fina tips.
Det känns så konstigt i kroppen som att något saknas inuti, ensamhet/tomhet/sorg känslor utan någon specifik anledning. Det har varit så under lång tid och det börjar ta slut på orken. Sjukskrivning blir svårt FK tycker att mitt jobb är för avancerat för att bevilja sjukskrivning de vill istället att jag söker mig till ett "enklare" jobb. Det går inte att söka annat i det skick jag är i nu./

Det finns tjejer som tar betalt för att kramas och mysa.

Uppsök en sån tjej. Dom brukar kallas eskorter.

Fyfan vilket lamt argument. Det är jävligt individuellt hur mycket man orkar och antagligen inte något som löser TS problem.

Jag fick lite nya tankar av det du skriver här..
Kan det vara så att du är väldigt tömd på energi för att du länge gått på högvarv med ett jobb som kräver för mycket..?

Du skriver att FK anser att du har ett så avancerat jobb att du inte kan vara sjukskriven från det..
Vet inte riktigt hur de resonerat där men för mig låter det som att ditt jobb, (bl.a, kanske även annat,) krävt så mycket av dig att din energi är slut...
Det man kallar utbrändhet..

Om jag får ge dig ännu ett råd så tror jag du ska försöka hitta någon att prata med..
Börja med vårdcentralen..
Beskriv hur du mår, så kan de, efter besök där, råda dig och du kan få en remiss till rätt vård/samtalskontakt...

Det är aldrig bra att vara/känna sig helt ensam med sådant här..

Du kanske tänker att ingen annan kan förstå var dina problem och känslor kommer ifrån så det är inte lönt att prata med någon men ofta är det man själv som har svaren inom sig vad allt handlar om, samtalen hjälper en bara att hitta svaren så man börjar att förstå sig själv...

Dessutom är det nog inte alls ovanligt att folk går omkring med känslor liknande dina..
Jag tror man kan skjuta dem framför sig länge men de kommer upp till ytan ibland av olika anledningar..
En sådan anledning skulle kunna vara efter en lång tids överbelastning känslomässigt..

Tänk över om du har saker i ditt liv som tagit mycket energi de senaste åren förutom ett avancerat jobb..

Önskar dig allt gott..