Ganska intressant avsnitt om Signe Aurell, även om man väl inte riktigt kunde få någon känsla för eller tro på hennes poetiska snille. Så här löd tydligen dikten Jul som nämndes i samband med Allarm-numret om Joe Hill:
Nog krävs det ganska mycket av sympati och solidaritet för att tycka att detta är mer än skäligen platta kalenderrimmerier.
Men vem vet, kanske finns det andra och bättre alster i hennes enda diktsamling.
Hur som helst, det festligaste med avsnittet tycker jag var att höra hur vår tids "kulturvänster" (dit väl gästen Maja Heurling måste räknas) nu lite valhänt försöker vänja sig vid att åter acceptera nationalismen som tillåtet sentiment. (Även om det kanske lät ungefär lika bekvämt som när en oscarisk högreståndskvinna försökte säga fiskstjärt utan att rodna.
) "Får man uttrycka sig så här om Sverige?", oroade hon sig när hon talade om Aurells längtan till sitt "älskade Sverige" och till hembygden. – Ja, det fick man, visade det sig, men bara på vissa stränga villkor:
• Det måste röra sig om en längtan hem/tillbaka – alltså "migrantens" perspektiv
• Det tör lämpligen handla om en längtan till hembygden och dess natur, inte till vissa människor och folk
• Och viktigast av allt, känslan måste ratificeras av en publik "som har flytt från andra delar av världen". Först om de redan har hyst dessa känslor i förhållande till sina egna länder, får svensken känna samma sak i förhållande till sitt land.
Ack ja.
Nog krävs det ganska mycket av sympati och solidaritet för att tycka att detta är mer än skäligen platta kalenderrimmerier.
Men vem vet, kanske finns det andra och bättre alster i hennes enda diktsamling. Hur som helst, det festligaste med avsnittet tycker jag var att höra hur vår tids "kulturvänster" (dit väl gästen Maja Heurling måste räknas) nu lite valhänt försöker vänja sig vid att åter acceptera nationalismen som tillåtet sentiment. (Även om det kanske lät ungefär lika bekvämt som när en oscarisk högreståndskvinna försökte säga fiskstjärt utan att rodna.
) "Får man uttrycka sig så här om Sverige?", oroade hon sig när hon talade om Aurells längtan till sitt "älskade Sverige" och till hembygden. – Ja, det fick man, visade det sig, men bara på vissa stränga villkor:• Det måste röra sig om en längtan hem/tillbaka – alltså "migrantens" perspektiv
• Det tör lämpligen handla om en längtan till hembygden och dess natur, inte till vissa människor och folk
• Och viktigast av allt, känslan måste ratificeras av en publik "som har flytt från andra delar av världen". Först om de redan har hyst dessa känslor i förhållande till sina egna länder, får svensken känna samma sak i förhållande till sitt land.
Ack ja.
