Halloj FB. Har länge observerat er utan att skapa konto. Detta blir min debut, min oskuldstext till en fantastik forum.
Detta hände mig för ett gäng årsedan. Men det har levt med mig sedan dess.
Vid händelse
Man: 22 år , 67kg 185
Drog : Cubensis svamp
Tidigare erfarenheter vid det tillfället : Gräs..
Vid den tiden var jag tillbakadragen, saknade den sociala skillen för att kunna uttrycka mig och mina tankar. Träffade en kompis under en snowboardsäsong som sedan skulle bli min bästa vän. En kille som en idag jag har att täcka för mitt uppvaknade.
Mitt liv är uppdelat i två delar. Före och efter denna händelse.
Min kompis & hans pappa hade beställt growbox och det var dags för skörda. Blev extremt besviken när jag hade gjort planer med min dåvarande flickvän. Hon var dock också drogliberal så jag tog hämtade ett gäng svampar och åkte iväg till henne. Efter våra måsten den dagen var det dags. Hela dagen hade jag haft en pirrande i kroppen men det blev nästan okontrollerbar när dom kom fram. Övertaggad och inte en sekunds tvekan stoppar jag i mig 5 svampar utan att ha någon koll på vad vi gav oss in på.
Har inga tider att gå på mer än att 20:00 började det
20:00
Den lilla vindslägenheten som vi satt i va på 12kvm. Tapeterna var intensivt blommiga och pepprade på väggarna. Vi rökte en holk och pratade om hur vi trodde detta skulle bli. Ivrigt letade vi tecken på att ruset hade börjat men vi bestämde oss för att röka en holk till.
Vi spånade iväg i vårt samtal och i ögonvrån ser jag hur blommorna på tapeten börjar prata. Med ett jävla ryck hoppar jag till och slås av en skräckblandad ångest. Blommorna var inte längre blommor. Det va Bowser från Super Mario som hånskrattar. Som han gör när man dog i spelet. Jag får panik, rummet känns trångt. Jag försöker kolla ut genom fönstret men är hela tiden medveten om att väggen står och skriker på mig ifall jag vänder mig.
Vi lägger oss i sängen och kurar ihop oss med en täcke. Jag har ingen tanke som helst på min tjej och hur hon mådde. Va sa inte ett ord till varandra från och med då. Men jag antog att blommorna skrek på henne också. Eller blommorna, det var monster som skrek och pulserade rött.
Jag släkte lamporna för att slippa se väggarna i hopp om att lugna mer mig. Vi detta laget hade jag börjat ångra hela jävla trippen. Men det var bara början.
Helt plötsligt faller min kropp. Ett fritt fall som aldrig tog slut, fick en kräkreflex som jag lyckades hålla tillbaks, men den gjorde bara fallet intensivare.
Medans jag faller ser jag hur egenskaper i mig lämnar min kropp. Minnen flyter iväg och personer försvinner bort. Men jag upplever det helt naturligt.. Eller, den delen av mig som tog ratten efter fallet upplever det som naturligt. Det "jag'et " som var JAG föll en liten bit bakom.
Från ingenstans ser jag mig själv släppa mina kroppsdelar. Benen, armar ,kropp och huvud försvinner iväg. Jag känner inget. Ingen aning om vart jag tog vägen, och tankarna jag tänker, vem tänker dom nu?
Jag var mina ögon. Ögon som saknade någon som helt uppfattning eller emotionell känsla. Jag svävade runt där jag föll utan att falla. Kände ingen gravitation eller hade något lokalsinne.
Det var som att spela ett tvspel, fast med reversed kontroller. Förtom att kontrollerna ändrade sig hela tiden. Jag var dissorienterad och helt lugn med det.
Jag svävade runt till de delar av mig som lämnade min kropp. Inga fysiska delar. Bara minnen och upplevelser. Delar av mig som spridits ut i ett tomt universum. Min ögon såg och en empatilös hjärna tänkte. " vill vi ha kvar detta?"
Min pappa var den första mina ögon kollade på. Min minnen flöt i sidan eller liksom projicerades över honom. Man kunde ta på det nästan. Pappa förstod att jag kunde knoppa av honom från mitt liv, och jag sa exakt som jag har känt i alla år. helt känslomässigt fri från mina ord. Alla minnen och känslor som svävade bredvid tog en ny from. Ångesten, sorg och min ilska försvann. Och min pappa med de goda kom med mig vidare.
Jag lämnade mycket den dagen där nere. Jag lämnade allt jag inte gillade med mig själv, min tjej och en hel del vänner.
Mina ögon dyker upp i mitten av rummet, svävandes. Jag ser min kropp ligga i sängen och försöker styra mig dit. Med den extremt förvirrande kontrollen så blev min fysiska kropp yr och öppnar ögonen. Ögonen som svävar i luften sugs in i min kropp och jag kastar mig ut i köket för att spy.
Svettig, chockad förrvirrad. Men framförallt rädd för vad jag gjorde där nere. Vilken Psykopat jag blev. Vem är jag att välja tänkte jag. Skärrad satte jag mig i stolen vid fönstret. Rullade en holk som var omöjlig att få till. Tillslut blev den tillräckligt bra för att kunna rökas. Kollar ut genom fönstret och världen ser ut som i filmen Inception. Kollar klockan.
05:30
HERREJÄVLAR , sitter och reflekterar över vad jag har upplevt, hur länge var jag där. . Min tjej kommer och sätter sig. Min ögon såg inte henne samma sak längre. Hon frågade mig hur jag hade haft det. En tankeröst i mitt huvud svarade " Ja, hur fan har du haft det egentligen ". Fast med en glad röst. Samma röst som frågade mig " Vad ska vi spara " där nere. Så fort jag hörde den kändes den familjär. En vänlig själ.
Jag gick hem till min kompis & hans farsa dagen efter. Jag var medveten, men frånvarande. Helt uppslukad i min upplevelse. Jag pratade inte med någon på fyra dagar.
Den femte dagen konfronterade jag min farsa. Vi har sedan dess varit tightare än någonsin.. Eller jaa, han pratade inte med mig på några veckor. Det sved att höra. Men jag hade lämnar allt där nere. Han hade så dåligt samvete och skämdes att hans enda reaktion var att inte prata med mig. Förstår honom. Jag var ju bara ärlig.
Tjejen som jag var tillsammans med gjorde jag slut med efter mötet med min pappa. Hon var i lägenheten som vi hade haft vårt tripp i. Helt ovetandes vad som skulle komma.
Dörren öppnas, min kropp kunde inte ta ett steg in. Väggarna.. dom jävla väggarna.
Jag utförde det jag gick dit för och lämnade. Otroligt iskallt av mig. Men hon var ju lämnad där nere....
Den dagen har varit en milstolpe sedan dess. Det bästa som har hänt mig , men även det läskigaste.
Detta hände mig för ett gäng årsedan. Men det har levt med mig sedan dess.
Vid händelse
Man: 22 år , 67kg 185
Drog : Cubensis svamp
Tidigare erfarenheter vid det tillfället : Gräs..
Vid den tiden var jag tillbakadragen, saknade den sociala skillen för att kunna uttrycka mig och mina tankar. Träffade en kompis under en snowboardsäsong som sedan skulle bli min bästa vän. En kille som en idag jag har att täcka för mitt uppvaknade.
Mitt liv är uppdelat i två delar. Före och efter denna händelse.
Min kompis & hans pappa hade beställt growbox och det var dags för skörda. Blev extremt besviken när jag hade gjort planer med min dåvarande flickvän. Hon var dock också drogliberal så jag tog hämtade ett gäng svampar och åkte iväg till henne. Efter våra måsten den dagen var det dags. Hela dagen hade jag haft en pirrande i kroppen men det blev nästan okontrollerbar när dom kom fram. Övertaggad och inte en sekunds tvekan stoppar jag i mig 5 svampar utan att ha någon koll på vad vi gav oss in på.
Har inga tider att gå på mer än att 20:00 började det
20:00
Den lilla vindslägenheten som vi satt i va på 12kvm. Tapeterna var intensivt blommiga och pepprade på väggarna. Vi rökte en holk och pratade om hur vi trodde detta skulle bli. Ivrigt letade vi tecken på att ruset hade börjat men vi bestämde oss för att röka en holk till.
Vi spånade iväg i vårt samtal och i ögonvrån ser jag hur blommorna på tapeten börjar prata. Med ett jävla ryck hoppar jag till och slås av en skräckblandad ångest. Blommorna var inte längre blommor. Det va Bowser från Super Mario som hånskrattar. Som han gör när man dog i spelet. Jag får panik, rummet känns trångt. Jag försöker kolla ut genom fönstret men är hela tiden medveten om att väggen står och skriker på mig ifall jag vänder mig.
Vi lägger oss i sängen och kurar ihop oss med en täcke. Jag har ingen tanke som helst på min tjej och hur hon mådde. Va sa inte ett ord till varandra från och med då. Men jag antog att blommorna skrek på henne också. Eller blommorna, det var monster som skrek och pulserade rött.
Jag släkte lamporna för att slippa se väggarna i hopp om att lugna mer mig. Vi detta laget hade jag börjat ångra hela jävla trippen. Men det var bara början.
Helt plötsligt faller min kropp. Ett fritt fall som aldrig tog slut, fick en kräkreflex som jag lyckades hålla tillbaks, men den gjorde bara fallet intensivare.
Medans jag faller ser jag hur egenskaper i mig lämnar min kropp. Minnen flyter iväg och personer försvinner bort. Men jag upplever det helt naturligt.. Eller, den delen av mig som tog ratten efter fallet upplever det som naturligt. Det "jag'et " som var JAG föll en liten bit bakom.
Från ingenstans ser jag mig själv släppa mina kroppsdelar. Benen, armar ,kropp och huvud försvinner iväg. Jag känner inget. Ingen aning om vart jag tog vägen, och tankarna jag tänker, vem tänker dom nu?
Jag var mina ögon. Ögon som saknade någon som helt uppfattning eller emotionell känsla. Jag svävade runt där jag föll utan att falla. Kände ingen gravitation eller hade något lokalsinne.
Det var som att spela ett tvspel, fast med reversed kontroller. Förtom att kontrollerna ändrade sig hela tiden. Jag var dissorienterad och helt lugn med det.
Jag svävade runt till de delar av mig som lämnade min kropp. Inga fysiska delar. Bara minnen och upplevelser. Delar av mig som spridits ut i ett tomt universum. Min ögon såg och en empatilös hjärna tänkte. " vill vi ha kvar detta?"
Min pappa var den första mina ögon kollade på. Min minnen flöt i sidan eller liksom projicerades över honom. Man kunde ta på det nästan. Pappa förstod att jag kunde knoppa av honom från mitt liv, och jag sa exakt som jag har känt i alla år. helt känslomässigt fri från mina ord. Alla minnen och känslor som svävade bredvid tog en ny from. Ångesten, sorg och min ilska försvann. Och min pappa med de goda kom med mig vidare.
Jag lämnade mycket den dagen där nere. Jag lämnade allt jag inte gillade med mig själv, min tjej och en hel del vänner.
Mina ögon dyker upp i mitten av rummet, svävandes. Jag ser min kropp ligga i sängen och försöker styra mig dit. Med den extremt förvirrande kontrollen så blev min fysiska kropp yr och öppnar ögonen. Ögonen som svävar i luften sugs in i min kropp och jag kastar mig ut i köket för att spy.
Svettig, chockad förrvirrad. Men framförallt rädd för vad jag gjorde där nere. Vilken Psykopat jag blev. Vem är jag att välja tänkte jag. Skärrad satte jag mig i stolen vid fönstret. Rullade en holk som var omöjlig att få till. Tillslut blev den tillräckligt bra för att kunna rökas. Kollar ut genom fönstret och världen ser ut som i filmen Inception. Kollar klockan.
05:30
HERREJÄVLAR , sitter och reflekterar över vad jag har upplevt, hur länge var jag där. . Min tjej kommer och sätter sig. Min ögon såg inte henne samma sak längre. Hon frågade mig hur jag hade haft det. En tankeröst i mitt huvud svarade " Ja, hur fan har du haft det egentligen ". Fast med en glad röst. Samma röst som frågade mig " Vad ska vi spara " där nere. Så fort jag hörde den kändes den familjär. En vänlig själ.
Jag gick hem till min kompis & hans farsa dagen efter. Jag var medveten, men frånvarande. Helt uppslukad i min upplevelse. Jag pratade inte med någon på fyra dagar.
Den femte dagen konfronterade jag min farsa. Vi har sedan dess varit tightare än någonsin.. Eller jaa, han pratade inte med mig på några veckor. Det sved att höra. Men jag hade lämnar allt där nere. Han hade så dåligt samvete och skämdes att hans enda reaktion var att inte prata med mig. Förstår honom. Jag var ju bara ärlig.
Tjejen som jag var tillsammans med gjorde jag slut med efter mötet med min pappa. Hon var i lägenheten som vi hade haft vårt tripp i. Helt ovetandes vad som skulle komma.
Dörren öppnas, min kropp kunde inte ta ett steg in. Väggarna.. dom jävla väggarna.
Jag utförde det jag gick dit för och lämnade. Otroligt iskallt av mig. Men hon var ju lämnad där nere....
Den dagen har varit en milstolpe sedan dess. Det bästa som har hänt mig , men även det läskigaste.
