Denna grymma sedvänja är nog till stor del bortglömd i vår tid, men förekomsten av så kallade "mumifierade katter" uppmärksammas emellanåt. De torde dock oftast ha avlivats före inmurandet.
https://en.wikipedia.org/wiki/Dried_cat
Från Småland finns det muntligt traderade uppgifter som talar om att framförallt harar och harungar så sent som på 1700-talet ska ha begravts levande under rågångar, dvs. gränsmarkeringar som stenmurar och gärdesgårdar för att avvärja ofärd från gårdens ägor. Just gränsmarkeringar ansågs vara en lämplig plats för sådana rituella handlingar.
Från Hinneryd i sydvästra Småland, mina egna hemtrakter, talar en gammal sägen om att en hind, alltså en hjort av honkön, ska ha begravts levande under ingången till den gamla kyrkan (idag sedan länge riven och ersatt av en "ny" en bit därifrån). Folklig, men sannolikt felaktig, etymologi talar till och med om detta som ursprunget till ortens namn; Hind = Hinneryd.
Förmodligen trodde man att man genom att sätta någon/något levande i jord band dennes ande vid platsen, så att personen/djuret efter döden skulle gå igen på just denna plats och beskydda den framgent. Detta trodde man var omöjligt om man begravde en redan död kropp; då hade ju "livsanden" redan flytt.
Gunnar-Olof Hyltén-Cavallius skriver i sin "småländska bibel" Wärend och wirdarne om denna gamla sed:
En gammal och ännu allmänt utbredd sägen vet nemligen förtälja, att när man i forntiden skulle bygga kyrkor, iakttogs alltid att helga platsen, genom att offra det första lefvande djur, som möttes på vägen. Detta djur sattes då qvickt i jord, eller begrofs lefvande på den nya kyrko-tomten (jfr.§ 66), och blef sedan kyrkans skyddsväsen. Kyrkogrim-roen hämnas allt ohägn, som föröfvas på sjelfva kyrkan, kyrkogården, eller på de dödas grafvar. Intränger någon på kyrkogården nattetid, så tros kyrkogrimmen vara tillhanda att jaga honom derifrån, och kan då väl hända, att våldsverkaren blir kastad hufvudstupa öfver kyrkogårds-inuren.
Känner ni till andra lokala exempel från landets olika delar på denna gamla sedvänja?
https://en.wikipedia.org/wiki/Dried_cat
Från Småland finns det muntligt traderade uppgifter som talar om att framförallt harar och harungar så sent som på 1700-talet ska ha begravts levande under rågångar, dvs. gränsmarkeringar som stenmurar och gärdesgårdar för att avvärja ofärd från gårdens ägor. Just gränsmarkeringar ansågs vara en lämplig plats för sådana rituella handlingar.
Från Hinneryd i sydvästra Småland, mina egna hemtrakter, talar en gammal sägen om att en hind, alltså en hjort av honkön, ska ha begravts levande under ingången till den gamla kyrkan (idag sedan länge riven och ersatt av en "ny" en bit därifrån). Folklig, men sannolikt felaktig, etymologi talar till och med om detta som ursprunget till ortens namn; Hind = Hinneryd.
Förmodligen trodde man att man genom att sätta någon/något levande i jord band dennes ande vid platsen, så att personen/djuret efter döden skulle gå igen på just denna plats och beskydda den framgent. Detta trodde man var omöjligt om man begravde en redan död kropp; då hade ju "livsanden" redan flytt.
Gunnar-Olof Hyltén-Cavallius skriver i sin "småländska bibel" Wärend och wirdarne om denna gamla sed:
En gammal och ännu allmänt utbredd sägen vet nemligen förtälja, att när man i forntiden skulle bygga kyrkor, iakttogs alltid att helga platsen, genom att offra det första lefvande djur, som möttes på vägen. Detta djur sattes då qvickt i jord, eller begrofs lefvande på den nya kyrko-tomten (jfr.§ 66), och blef sedan kyrkans skyddsväsen. Kyrkogrim-roen hämnas allt ohägn, som föröfvas på sjelfva kyrkan, kyrkogården, eller på de dödas grafvar. Intränger någon på kyrkogården nattetid, så tros kyrkogrimmen vara tillhanda att jaga honom derifrån, och kan då väl hända, att våldsverkaren blir kastad hufvudstupa öfver kyrkogårds-inuren.
Känner ni till andra lokala exempel från landets olika delar på denna gamla sedvänja?
__________________
Senast redigerad av Venicones 2023-11-20 kl. 06:20.
Senast redigerad av Venicones 2023-11-20 kl. 06:20.