Claes Oterdahl- en homodoktor som skrev ut narkotika till unga pojkar i utbyte mot sex. Någon som vet vad som hände sedan med de inblandade, Claes Oterdahl, Kajan, Ryttmästaren, etc? Finnes mycket litet på nätet, hittade enbart detta;
Onsdagen 2 april 1952 steg en 24-årig man in på apoteket Lejonet i Gävle. Han lämnade fram ett recept på det narkotikaklassade läkemedlet Porfolan - och satte sig på en stol och väntade.
Receptblanketten kom från lasarettet i Gävle men apotekaren såg direkt att läkaren Astrid Gårdes namnteckning var förfalskad. Så i stället för att göra i ordning preparatet ringde han polisen.
Mannen greps utan dramatik och vid förhöret på poliskammaren i Stadshuset erkände han att han själv skrivit receptet. Därmed skulle historien kunna vara avslutad.
Kajan – som den unge mannen kom att kallas i tidningarna – berättade också för polismännen om hur han blivit narkoman. Och hur han sedan några år tillbaka var helt i händerna på polisläkaren Claes Oterdahl i Stockholm.
De båda männen hade träffats hemma hos en ryttmästare på Östermalm ett par år tidigare och inlett ett homosexuellt förhållande. Efter några månader flyttade Kajan in i den fjorton år äldre läkarens etagevåning på Kungsholmen.
Doktor Oterdahl brukade själv ta sprutor med narkotika tillsammans med sina vänner och efter en tid frågade han om Kajan ville prova. Denne tackade ja och redan efter en månad var han så beroende av drogerna att han inte längre kunde sköta sitt arbete utan att få en dos Dolordorm eller Opiototal både morgon och kväll.
Efter en tid insåg Kajan att han måste komma ur sitt beroende – både vad gällde narkotikan och läkaren. Så i slutet av februari 1952 lämnade han Stockholm och bosatte sig i Sandviken där han fick anställning som kopist i en fotoaffär. Men Oterdahl fortsatte att uppvakta honom med glödande kärleksbrev, trånsjuka telegram och generösa recept på olika narkotiska preparat.
Trots alla goda föresatser kunde Kajan inte stå emot många dagar utan började åter använda narkotika. Han struntade i att gå till jobbet och 31 mars lades han in på lasarettet i Gävle med akuta magsmärtor.
Doktor Oterdahl fortsatte att skriva brev till Kajan och reste själv upp till Gävle för att besöka sin vän på sjukhuset.
Som läkare fick han läsa Kajans journal och där upptäckte han till sin förskräckelse att denne inte bara berättat om sitt narkotikaberoende utan även vem som introducerat honom i missbruket och därefter försett honom med preparaten.
Oterdahl förklarade för lasarettsläkaren Astrid Gårde att Kajan led av hallucinationer och paranoia och att detta yttrade sig i ett sjukligt behov att anklaga andra människor för de mest absurda handlingar. Han bedyrade också att han inte hade en aning om hur och när Kajan hamnat i sitt drogmissbruk.
Nu hårdnade också tonen mot den forne älskaren. I ett brev som Kajan visade för polisen hotade Oterdahl att bura in honom på sinnessjukhus. Eller som doktorn så elegant formulerade saken: ”… en mycket längre sjukhusvistelse på annat slags sjukhus än du nu befinner dig på.”
Efter några dagar fick Kajan lämna sjukhuset. Vid utskrivningen lyckades han snappa åt sig en receptblankett från läkarens skrivbord. Därefter komponerade han själv det recept på Porfolan som gjorde att han nu, några timmar senare, satt och grät på polisstationen.
Förhörsledaren lyssnade med spänt intresse på Kajans berättelse och såg till att allting blev ordentligt nedtecknat. Sedan kontaktade han sin chef, polismästare Sven Berglund.
För att vi ska förstå vad som sedan skedde måste vi sätta oss in i den inflammerade diskussion om rättsröta och homosexligor som sysselsatte landets tidningar, domstolar, politiker och debattörer vid den här tiden.
Till saken hör att den här provokationen planerades vid en tillställning hemma hos doktor Oterdahl.
Allt det här kände polismästare Sven Berglund i Gävle till. Och han var oerhört misstänksam mot sina kolleger i Stockholm som han tyckte agerade ”vekt och konstigt” så fort känsliga ärenden skulle utredas.
Det är lätt att tro att hela Sverige hade drabbats av kollektiv bögnoja vid den här tiden och så här i efterhand kan en del av turerna i de här affärerna liknas vid en sorts häxprocesser mot homosexuella.
Det ligger också nära till hands att avfärda allt prat om ”homosexligor” – alltså organi¬serad pojkprostitution – som skrönor och sägner. Men faktum är att samtidigt som Oterdahlsaffären rullade på avslöjades en härva i Gävle där tio tonårspojkar sålde sex till män mot en ersättning på mellan tre och tjugo kronor. Omkring 30 män förhördes av polisen och sju dömdes till fängelsestraff.
Ändå verkar inte Sven Berglund ha varit särskilt upprörd över Oterdahls leverne utan reagerade mest på att denne som läkare skrev ut narkotika till missbrukare.
För att få stopp på Oterdahls förehavanden sände polismästaren kopior av förhörsprotokollet med Kajan till riksåklagaren Mats Renman och till Kungliga medicinalstyrelsen, som Socialstyrelsen hette på den tiden. Samtidigt begärde han att Oterdahl omedelbart skulle gripas och fråntas rätten att skriva ut mediciner som innehöll narkotika.
Trots sin kritiska inställning till kollegerna på riksplanet väntade sig Berglund en snabb reaktion. Det handlade ju ändå om att rädda människor från undergång.
Men när det gått nästan två veckor och ingenting hänt ilsknade han till och berättade hela historien om Kajan och polisläkaren för Arbetar-bladet. Och nu blev det plötsligt fart på myndigheterna – även om det mesta krutet satsades på att få tyst på tidningarna.
Så snart statsåklagare Martin Lundqvist fick klart för sig att Arbetarbladet kände till fallet ringde han upp chefredaktör Yngve Möller och bad denne vänta med publiceringen. Då Möller vägrade antydde statsåklagaren att ett sådant beslut inte skulle vara ”helt riskfritt” för tidningen.
Några timmar senare slogs nyheten upp stort på Arbetarbladets första sida. Varpå stadsfiskal C A Robert tog kontakt med polismästare Berglund och bad om hjälp att ”lugna tidningarna”.
- Vad är det för underligt resonemang, fräste Berglund. Ska det rensas upp i sådana här saker är det väl bra att tidningarna är med och griper in.
Polismästaren förnekade att det var han som tipsat tidningen men förklarade att han ”var glad över att Arbetarbladet fick nys om saken så att det blev fart på ruljangsen”.
- Jag blev rent ut sagt förbannad över den slöhet som medicinalstyrelsen och Stockholmspolisen visade, förklarade han några dagar senare. Jag började misstänka att det hela skulle rinna ut i sanden och tystas ner som man tycks göra med så mycket annat i Stockholm.
- Det borde räcka med ett par timmar att reda ut saken och vidta åtgärder mot doktor Oterdahl, ansåg han. Och inte över en vecka. Bevisningen genom breven, recepten och vittnesmålen är bindande och det klaffar helt med Kajans berättelse.
Samma dag som Arbetarbladet basunerade ut Oterdahls namn lämnade denne sin praktik i Stockholm och kastade sig på första bästa flyg till Amsterdam. Han efterlystes av Interpol och häktades i sin frånvaro.
Samtidigt fortsatte polismästare Berglund sina attacker mot den högsta polisledningen.
- Vem är det egentligen hos Stockholmspolisen som drar i rullgardinen då och då? frågade han i en stort uppslagen intervju i Ex-pressen. Polisen är till för att röja upp och hjälpa allmänheten och har så vitt jag förstår inte till uppgift att tysta ner obehagliga saker och mörklägga och förhala ärenden.
Dagen därpå gjorde polismästaren ett nytt framträdande i samma tidning:
- Stockholm är inte mycket mer än en förvuxen småstad, förklarade han. Där tas så mycket hänsyn till person, det är så många som ska skyddas i kraft av ämbete och samhällställning. Tissel och tassel – och så stämpeln på: ”Hemligt jämlikt paragraf den och den”.
- Allt hemligstämplande är ett fördärv, tillade han. Sanningen kan bara göra nytta hur hårt den än kan tyckas slå och hur högt upp i samhällstoppen den än drabbar.
- Många gånger har jag beklagat mina ämbetsbröder i Stockholm. Det måste vara hemskt att sitta och dölja mycket som är ruttet och vänta med storrengöringen tills pressen slår larm.
Berglunds civilkurage väckte stor beundran och gjorde att den grånade polismästaren blev något av en folkhjälte. Han hyllades på ledarplats i tidningar av alla politiska kulörer och dunkades i ryggen av Vilhelm Moberg. Och när Gävles syndikalister samlades till 1 maj-möte på Stortorget några dagar senare inleddes sammankomsten med ett fyrfaldigt leve för stadens polismästare.
Men alla var inte lika imponerade av Sven Berglunds frispråkighet.
Hans yrkesbröder i Stockholm skrev ett surt protestbrev och justitiekanslern undrade med vilken rätt polismästaren i Gävle berättat för Arbetarbladet om vad som sagts i en förundersökning som ännu inte blivit offentlig.
Doktor Oterdahl greps i Marseille 5 maj och utlämnades till Sverige. Han nekade till alla brott och den fortsatta polisutredningen visade också att Kajan inte var riktigt så oskyldig som han själv velat göra gällande. Några av de recept han påstått att han fått av Oterdahl hade han själv förfalskat.
Domstolen fann ändå att Oterdahl skrivit ut alltför många recept på narkotikaklassad medicin till Kajan och till en kvinnlig bekant. Dessutom ansåg man att läkaren genom att förse sin unge älskare med narkotika gjort sig skyldig till ”otukt med annan av samma kön under grovt missbruk av dennes beroendeställning”.
Straffet blev villkorlig dom med tre års övervakning.
Onsdagen 2 april 1952 steg en 24-årig man in på apoteket Lejonet i Gävle. Han lämnade fram ett recept på det narkotikaklassade läkemedlet Porfolan - och satte sig på en stol och väntade.
Receptblanketten kom från lasarettet i Gävle men apotekaren såg direkt att läkaren Astrid Gårdes namnteckning var förfalskad. Så i stället för att göra i ordning preparatet ringde han polisen.
Mannen greps utan dramatik och vid förhöret på poliskammaren i Stadshuset erkände han att han själv skrivit receptet. Därmed skulle historien kunna vara avslutad.
Kajan – som den unge mannen kom att kallas i tidningarna – berättade också för polismännen om hur han blivit narkoman. Och hur han sedan några år tillbaka var helt i händerna på polisläkaren Claes Oterdahl i Stockholm.
De båda männen hade träffats hemma hos en ryttmästare på Östermalm ett par år tidigare och inlett ett homosexuellt förhållande. Efter några månader flyttade Kajan in i den fjorton år äldre läkarens etagevåning på Kungsholmen.
Doktor Oterdahl brukade själv ta sprutor med narkotika tillsammans med sina vänner och efter en tid frågade han om Kajan ville prova. Denne tackade ja och redan efter en månad var han så beroende av drogerna att han inte längre kunde sköta sitt arbete utan att få en dos Dolordorm eller Opiototal både morgon och kväll.
Efter en tid insåg Kajan att han måste komma ur sitt beroende – både vad gällde narkotikan och läkaren. Så i slutet av februari 1952 lämnade han Stockholm och bosatte sig i Sandviken där han fick anställning som kopist i en fotoaffär. Men Oterdahl fortsatte att uppvakta honom med glödande kärleksbrev, trånsjuka telegram och generösa recept på olika narkotiska preparat.
Trots alla goda föresatser kunde Kajan inte stå emot många dagar utan började åter använda narkotika. Han struntade i att gå till jobbet och 31 mars lades han in på lasarettet i Gävle med akuta magsmärtor.
Doktor Oterdahl fortsatte att skriva brev till Kajan och reste själv upp till Gävle för att besöka sin vän på sjukhuset.
Som läkare fick han läsa Kajans journal och där upptäckte han till sin förskräckelse att denne inte bara berättat om sitt narkotikaberoende utan även vem som introducerat honom i missbruket och därefter försett honom med preparaten.
Oterdahl förklarade för lasarettsläkaren Astrid Gårde att Kajan led av hallucinationer och paranoia och att detta yttrade sig i ett sjukligt behov att anklaga andra människor för de mest absurda handlingar. Han bedyrade också att han inte hade en aning om hur och när Kajan hamnat i sitt drogmissbruk.
Nu hårdnade också tonen mot den forne älskaren. I ett brev som Kajan visade för polisen hotade Oterdahl att bura in honom på sinnessjukhus. Eller som doktorn så elegant formulerade saken: ”… en mycket längre sjukhusvistelse på annat slags sjukhus än du nu befinner dig på.”
Efter några dagar fick Kajan lämna sjukhuset. Vid utskrivningen lyckades han snappa åt sig en receptblankett från läkarens skrivbord. Därefter komponerade han själv det recept på Porfolan som gjorde att han nu, några timmar senare, satt och grät på polisstationen.
Förhörsledaren lyssnade med spänt intresse på Kajans berättelse och såg till att allting blev ordentligt nedtecknat. Sedan kontaktade han sin chef, polismästare Sven Berglund.
För att vi ska förstå vad som sedan skedde måste vi sätta oss in i den inflammerade diskussion om rättsröta och homosexligor som sysselsatte landets tidningar, domstolar, politiker och debattörer vid den här tiden.
Till saken hör att den här provokationen planerades vid en tillställning hemma hos doktor Oterdahl.
Allt det här kände polismästare Sven Berglund i Gävle till. Och han var oerhört misstänksam mot sina kolleger i Stockholm som han tyckte agerade ”vekt och konstigt” så fort känsliga ärenden skulle utredas.
Det är lätt att tro att hela Sverige hade drabbats av kollektiv bögnoja vid den här tiden och så här i efterhand kan en del av turerna i de här affärerna liknas vid en sorts häxprocesser mot homosexuella.
Det ligger också nära till hands att avfärda allt prat om ”homosexligor” – alltså organi¬serad pojkprostitution – som skrönor och sägner. Men faktum är att samtidigt som Oterdahlsaffären rullade på avslöjades en härva i Gävle där tio tonårspojkar sålde sex till män mot en ersättning på mellan tre och tjugo kronor. Omkring 30 män förhördes av polisen och sju dömdes till fängelsestraff.
Ändå verkar inte Sven Berglund ha varit särskilt upprörd över Oterdahls leverne utan reagerade mest på att denne som läkare skrev ut narkotika till missbrukare.
För att få stopp på Oterdahls förehavanden sände polismästaren kopior av förhörsprotokollet med Kajan till riksåklagaren Mats Renman och till Kungliga medicinalstyrelsen, som Socialstyrelsen hette på den tiden. Samtidigt begärde han att Oterdahl omedelbart skulle gripas och fråntas rätten att skriva ut mediciner som innehöll narkotika.
Trots sin kritiska inställning till kollegerna på riksplanet väntade sig Berglund en snabb reaktion. Det handlade ju ändå om att rädda människor från undergång.
Men när det gått nästan två veckor och ingenting hänt ilsknade han till och berättade hela historien om Kajan och polisläkaren för Arbetar-bladet. Och nu blev det plötsligt fart på myndigheterna – även om det mesta krutet satsades på att få tyst på tidningarna.
Så snart statsåklagare Martin Lundqvist fick klart för sig att Arbetarbladet kände till fallet ringde han upp chefredaktör Yngve Möller och bad denne vänta med publiceringen. Då Möller vägrade antydde statsåklagaren att ett sådant beslut inte skulle vara ”helt riskfritt” för tidningen.
Några timmar senare slogs nyheten upp stort på Arbetarbladets första sida. Varpå stadsfiskal C A Robert tog kontakt med polismästare Berglund och bad om hjälp att ”lugna tidningarna”.
- Vad är det för underligt resonemang, fräste Berglund. Ska det rensas upp i sådana här saker är det väl bra att tidningarna är med och griper in.
Polismästaren förnekade att det var han som tipsat tidningen men förklarade att han ”var glad över att Arbetarbladet fick nys om saken så att det blev fart på ruljangsen”.
- Jag blev rent ut sagt förbannad över den slöhet som medicinalstyrelsen och Stockholmspolisen visade, förklarade han några dagar senare. Jag började misstänka att det hela skulle rinna ut i sanden och tystas ner som man tycks göra med så mycket annat i Stockholm.
- Det borde räcka med ett par timmar att reda ut saken och vidta åtgärder mot doktor Oterdahl, ansåg han. Och inte över en vecka. Bevisningen genom breven, recepten och vittnesmålen är bindande och det klaffar helt med Kajans berättelse.
Samma dag som Arbetarbladet basunerade ut Oterdahls namn lämnade denne sin praktik i Stockholm och kastade sig på första bästa flyg till Amsterdam. Han efterlystes av Interpol och häktades i sin frånvaro.
Samtidigt fortsatte polismästare Berglund sina attacker mot den högsta polisledningen.
- Vem är det egentligen hos Stockholmspolisen som drar i rullgardinen då och då? frågade han i en stort uppslagen intervju i Ex-pressen. Polisen är till för att röja upp och hjälpa allmänheten och har så vitt jag förstår inte till uppgift att tysta ner obehagliga saker och mörklägga och förhala ärenden.
Dagen därpå gjorde polismästaren ett nytt framträdande i samma tidning:
- Stockholm är inte mycket mer än en förvuxen småstad, förklarade han. Där tas så mycket hänsyn till person, det är så många som ska skyddas i kraft av ämbete och samhällställning. Tissel och tassel – och så stämpeln på: ”Hemligt jämlikt paragraf den och den”.
- Allt hemligstämplande är ett fördärv, tillade han. Sanningen kan bara göra nytta hur hårt den än kan tyckas slå och hur högt upp i samhällstoppen den än drabbar.
- Många gånger har jag beklagat mina ämbetsbröder i Stockholm. Det måste vara hemskt att sitta och dölja mycket som är ruttet och vänta med storrengöringen tills pressen slår larm.
Berglunds civilkurage väckte stor beundran och gjorde att den grånade polismästaren blev något av en folkhjälte. Han hyllades på ledarplats i tidningar av alla politiska kulörer och dunkades i ryggen av Vilhelm Moberg. Och när Gävles syndikalister samlades till 1 maj-möte på Stortorget några dagar senare inleddes sammankomsten med ett fyrfaldigt leve för stadens polismästare.
Men alla var inte lika imponerade av Sven Berglunds frispråkighet.
Hans yrkesbröder i Stockholm skrev ett surt protestbrev och justitiekanslern undrade med vilken rätt polismästaren i Gävle berättat för Arbetarbladet om vad som sagts i en förundersökning som ännu inte blivit offentlig.
Doktor Oterdahl greps i Marseille 5 maj och utlämnades till Sverige. Han nekade till alla brott och den fortsatta polisutredningen visade också att Kajan inte var riktigt så oskyldig som han själv velat göra gällande. Några av de recept han påstått att han fått av Oterdahl hade han själv förfalskat.
Domstolen fann ändå att Oterdahl skrivit ut alltför många recept på narkotikaklassad medicin till Kajan och till en kvinnlig bekant. Dessutom ansåg man att läkaren genom att förse sin unge älskare med narkotika gjort sig skyldig till ”otukt med annan av samma kön under grovt missbruk av dennes beroendeställning”.
Straffet blev villkorlig dom med tre års övervakning.
