Citat:
Ursprungligen postat av
ConcreteGod
Rapture är det album jag lyssnar minst på, kan hända ibland. Har väl aldrig sett så många bra recensioner för ett Purple album som nu. Och kan bara hålla med. Ritchie Blackmore är och förblir min favorit banjolirare all time. Men jag behöver inte bli dum för det..
Rapture of the Deep är helt okej låt för låt att lyssna på. Att man återgår till någon enstaka låt vid tillfälle, men produktionen är inte rolig. Lyssna igenom hela kan bli tradigt. Då det dröjde åtta år till Now What!? hade det inte förvånat mig om det blivit bandets sista album. Jag tycker bandet hittade ett nytt och lyckad sound på just Now What!? som nya =1 till viss del fortfarande har.
Ritchie Blackmore är en av mina favoritgitarrister också. Delvis på grund av Deep Purple, men få har startat äönnu ett nytt legendariskt band, Rainbow, med stor framgång. Jag tycker dock Blackmore före Joe Lynn Turner eran av Rainbow är betydligt mer intressant. Efter det känns det som han stadgade sig och gick mer på autopilot. Givetvis inte dålig, men det är inte materialet på Bent Out of Shape eller The House of Blue Light jag tänker på när jag rankar Blackmore högre än andra toppgitarrister.
Idag lyssnar jag mer på Steve Morse via Dixie Dregs, Steve Morse Band och hans få soloalbum än Blackmore faktiskt. Diggar det som är upptempo, det mer melodiska/långsamma och det rent av progressiva. Förstår varför tidningar och magazine rankade honom högt även under tiderna när Eddie Van Halen, Mark Knopfler, Randy Rhoads, Gary Moore, Michael Schenker, Neal Schön och Alex Lifeson var på topp. Hans stil är klart unik, åtminstone av allt jag hört.
Show Me på nya skivan innehåller en riktigt grym del från Don Airey!