Överdrivet woke-anklagande?

Känns som det gått lite till överdrift att kalla filmer för woke så fort det är en svart person, en kvinna, en homosexuell eller liknande i någon roll. Visst kan det vara befogat ibland, lite tröttsamt att direkt höra att det är woke för minsta lilla. Jag har inget problem med en svart kvinna i en huvudroll om hon är bra, och motsvarande för andra roller. Vad tycker ni?

Svart kvinna spelar huvudrollen. Inga problem.

Svart kvinna spelar vit karaktär. Varför?

Kan du ge några exempel på filmer som blir kallade woke utan att vara det?

Nåt åt det hållet.
En svart kvinnlig James Bond blir lite fel.

Så länge filmbolagen syslar med att ha svarta eller kvinliga karaktärer bara för att politisk korekthet så har klagomålen på woke inte gått förlångt. För att inte nämna politiska ställningstaganden både i filmer och i intervjuer. Är en film styrd av politisk korekthet ska det påpekas.

Wokeargumentet har urvattnats vad det än handlar om.

Beror ju på. I många fall så har det inget egenvärde att en karaktär har en viss hudfärg.

Är det ok om en blåögd person spelar en karaktär med bruna ögon?

(Sen hade det iof blivit lite märkligt om en svart kvinna spelade Hitler)

ett exempel på detta är Queen Cleopatra Kleopatra är en person av grekiskt ursprung men de valde att låta en neger spela henne utan anledning. Finns även exxempel i spelet Assassin’s Creed Shadows som utspelarsig i 1500 talets japan och letade på en väldigt okänd person att använda som huvudkaraktär bara för att han var svart trots att det som är kännt om personen inte alls stämmer med vad de använder honom till. Åter igen bara för att det ska vara en neger.

Vilka filmer och serier syftar du på? Personligen så tycker jag att de pumpar ut så mycket woke så aggressivt att folk knappt reagerar längre.

Pontus Lundkvist har idag publicerat sin tolkning av revisionismen och dess historia.

Revisionism då och nu:

2014: Jag lovar jag har aldrig varit fläppo

2024: -Asså vi har allt fasen i mig varit fläppo sedan urminnes tider!
-Inte lika mycket som vi.

Bearbetningen av wokedecenniet pågår på olika nivåer i samhället. Om man ska se film ska man försöka se något man gillar. Igår såg jag sent om sider Miraklet i Gullspång. En historia som utspelade sig i ett vitt och kristet sammanhang, om livslögner och den eventuella betydelsen av DNA. Om att bli fuckad när det inte går som man vill. Om att släppa krafter lösa. Alla som aningslöst sysslade med woke 2014-2024 skulle kunna använda den filmen som bjälke i ögat. Eller bara skratta åt tokiga lantisar med smärtsam familjedynamik. Valet är fritt.

Och Pontus Lundkvist, han skulle kunna använda lite fler hudfärger på sina figurer kan man tycka. Lite ensidigt med vita rynkiga män (och deras fru?)

https://www.aftonbladet.se/kultur/a/...nism-da-och-nu

Det var så jag menade. De berättelser som woke använde för politiska syften har inte samma effekt som nagel i ögat på rasisterna. Verkligheten vann (igen!) över idealen. När det väl gäller ser även wokeristerna till sitt eget bästa och lämnar de förtryckta bakom sig. Det betyder inte att idealen inte behövs eller har något att säga, men inget ideal är någonsin heltäckande. Kanske i en film. Det kallas vinkel.

Det finns nåt som kallas konstnärlig frihet.

De som producerar filmer har all rätt att gör som de finner för gott i spelfilmer.

Men visst snöflingorna i ytterhögern måsta ju få snöflinga

Det är väldig komisk faktiskt.