Gå ner i arbetstid för sin partner som inte klarar av vardagen?

Du kanske tolkar henne lite väl bokstavligt tänker jag. Jag brukar säga till min fru att jag vill skriva en roman och vandra. Men får jag några timmar över så vill jag bara läsa eller stirra i taket.

Du kanske kan prata med henne och säga att hon ju helt enkelt inte verkar komma igång och studera på det sätt som hon förutsätter sig. Fråga henne vad hon tänker om det. Säg att du inte tror att det kommer att hända, och fråga hur hon reagerar. Hon kanske vet, precis som du, att hon aldrig kommer göra det. Då får ni vila i det.

Du får allt ta och skriva den romanen du pratar om.

Gå ner i arbetstid för sin partner när orsaken är deras egen begränsade kapacitet? Där ens partner inte klarar av att skapa sitt eget livspuzzel ihop med familjen.

Det är mitt dilemma. Mitt i arbetsmarknaden som råder, löneförhandling och jag kan bara jobba enstaka timmar om min partner skulle få välja, så du själv, chefen, får jobba alla dagar i veckan istället. Öppna och stänga haket.

Ja, vi lever i ett jämlikt samhälle och mitt jobb är således lika värt, eller?

eller kan man säga att jobb som räddar liv är bättre eller har prioritet än jobb som städar upp?

Är jobbet som ger mest pengar det viktigaste?

Ska man göra beslut som släcker ens chans att jobba kvar? Med ett jobb där jag kan ändra schema hursomhelst, flexa och så vidare eller vara ledig längre perioder som du läsare bara kan drömma om och så vidare borde vara ett ganska värdefull arbetsplats. Det tänker jag i alla fall.

Nu är jag ambitiös och ger 110% hemma och på jobbet och ingen önskan att gå in i den berömda "väggen" av depression och begränsad kapacitet

Att se ens partner som med dubbel lön inte klarar av sitt jobb likt sina medarbetare och som negligerar sitt utbildningskrav trots all hjälp från min sida tycker jag är dåligt. Ska jag offra mer för ingenting? Ska jag förlora mitt jobb på grund av inkompetens att parera jobb och familjelivet hos min partner som redan jobbar halvtid?

Det låter som att jag inte ger något stöd men om allt är serverat på ett silverfat och jag har hand om barnen på morgon och kväll men där hämtning är något jag inte behöver göra nu men önskas göra. Då är det väldigt svårt för mig och värdet av mitt jobb hos min arbetsgivare är inte värt något trots specialkompetens då grundläggande öppna / stänga butik inte går att delegera till mig.

Självklart får jag min energi någonstans ifrån och det är egna projekt, kunskap och utmaningar. Utan detta som jag får i mitt jobb per automatik jag har nu trot jag det blir svårare för mig att klara livets puzzel. Ett jobb mer lokalt kommer inte att lösa något. Min partner ändrar sig på timmar eller en dag från höger till vänster. Kan jag vara ledig imorgon, fredag eller nästa vecka på ett nytt vanligt jobb? Tror inte det.

Tillägg då jag verkar vara schizofren i texten:

Jag har några frågor i texten men lite tydligare

Har någon annan varit med om något liknande där ens partner inte klarar av vardagen och kräver dig på mer arbetsuppgifter i hemmet och runtomkring. Till och med för dig att gå ner i jobb eller sluta jobba (Ja) för att hen har press i sitt eget jobb / utbildning / kärriärstege? och samtidigt synligt negligerar detta trots mer och mer tid denne får från sin partner(mig).
Det finns rimlig hjälp att ge sin partner och orimlig.

Hur har det gått?

Det går bra tror jag och hoppas jag.

Jag trodde dock hon skulle till gymmet idag för att börja träna efter mötet med vården på morgonen men det blev en tupplur istället. Det är på gång i alla fall och samma sak med sömnen som fungerar bättre. Medicineringen är tillbaka så det är bra också och att barnen hämtas tidigare än vad jag kan så bra hittills.

Jag ringde min kompis som alltid förvånar mig. MVG på allt nästan. I alla fall bra snack med honom om läget och hans erfarenhet var samma. Börja med grunderna och därifrån vidare till mer av den vanliga vardagen.

Jag ska fråga om löneökning som drog ut på tiden så i och med detta är det lite svårt men det kommer bli en slant som följer inflationen minst men min risk här är ändå vab men jag tror det går vägen.

Jag har sovit lite mer senaste tiden och det har hjälpt mig också vilket gör allting lättare. Tryckt i mig maten trots att jag inte varit sugen vilket man kanske inte är om man är på nedgång men nu är det uppåt som gäller.

...
Det låter som om du har en mer stabil bakgrund.
Och med tanke på vad jag läser och hennes illvilja…till både resonera, kommunicera och vilja lösa både hennes egna livspussel, hälsa, studier samt vara en fungerande mamma….
Så hade jag som du…
Om du tagit upp detta flera ggr, men hon själv förnekar sanningen samt har en grandios självbild om att det är alla andra det är fel på…
Nja, då kan jag bara säga redan nu…
Att detta kommer gå åt fanders!

För din egen skull och barnens, hade jag börjat planera för en framtid utan henne.
Självklart har hon rätt till vårdnaden av sina barn, men det är inte säkert att hon kommer anses som lämplig…
För att gå med en obehandlad bipolaritet mm är inget barn ska växa upp med.
Barnen kommer att ta skada då hon inte är närvarande osv
...

Jag var otydlig: med förhöjt inre tryck menade jag när en person har det jobbigt och har en inre stress eller förvirring som de inte kan lägga band på, utan det pyser ut i form av knepigt beteende och orimliga krav på omgivningen.
...
Allt gott!/T

Ja, det börjar kännas mer och mer att situationen inte går framåt utan står och stånkar på neutral mark eller med lite lutning neråt.

Det som är svårt för mig är att bli behandlad dåligt utan att hitta rätt ord. Detta gäller i det mesta där jag inte ser någon glädje i saker. Varför semestra när man inte får känna det man "borde" känna? Semester för mig blir att ta över allt ansvar och sedan till det få ta hand om alla oförutsedda komplikationer som kommer att uppstå med 100% sannolikhet. Från att ha icke kommunikation hemma och ha det på en semester istället, tror jag inte på.

Jag lutar åt att dra och fixa mitt eget och det är inte kul. Jag har redan gjort det en gång men denna gången blir det mer långsiktigt. Däremot är det svårt att se hur barnen kommer fara i och med allt och hur hanteringen med kommunikationen om dem kommer att vara. Från att ha trott att det kunde bli det sämsta av det sämsta så ligger det väl fortfarande långt under medel i hur jag kan se att det kommer att bli.

Det är svårt att vara utomstående och tro sig förstå någon annans liv. I mitt fall är det högsta klassen av galenskap som inte ens går att föreställa sig. Eftersom Svensson aldrig hört talas om detta fenomen kan jag beskriva vad som händer direkt när jag kommunicerar mina åsikter om att lämna.

Alla mina ägodelar bränns upp och förstörs
Jag blir utskickad ur bostaden på direkten och inga regler gäller
Jag blir utskälld och beskylld för hela situationen
Andra okända faktorer. Hot och våld. Verbala yttranden.

Självklart berättar jag inte förrän jag är klar och redo att dra.

Att dra på semester själv? Hur konstigt är inte det? Nu menar jag inte att jag själv tar en utan min partner.


Japp. Jag förstår. Skulle det dock inte kunna vara ADHD i formen ADD? Vi hade en galen nanny som gav upp självmant på kort varsel och denne var totalt olämplig. Söndercurlad av sina egna föräldrar och helt nollad vad gäller ambition att klara av saker. Minne hjälpte inte då det försvann efter några sekunder. Ta ut sopporna. Ta ut sopporna, sa jag! ADD och special diagnos hade denne individ fötts med.

Tyvärr, jag kan bara inte sätta mig i hur det känns att totalt misslyckas i allt man gör som jag tror denna individ kommer att få leva med - resten av sitt liv.

Då faller poletten ner att min partner också har ADD fast inte diagnostiserat. Låter inte lovande när man förstår att det är korrelerat med hur jag upplever vardagen där hennes kommunikationsförmåga gällande att slutföra uppgifter. Räkna ut budget, planera och diskutera schema och sedan hålla dessa regler. Det vill säga allt normalt som egentligen går per automatik. Hos henne gör det inte det och jag är en del av hennes externa hjärna.

Gå ner i arbetstid för sin partner när orsaken är deras egen begränsade kapacitet? Där ens partner inte klarar av att skapa sitt eget livspuzzel ihop med familjen.

Det är mitt dilemma. Mitt i arbetsmarknaden som råder, löneförhandling och jag kan bara jobba enstaka timmar om min partner skulle få välja, så du själv, chefen, får jobba alla dagar i veckan istället. Öppna och stänga haket.

Ja, vi lever i ett jämlikt samhälle och mitt jobb är således lika värt, eller?

eller kan man säga att jobb som räddar liv är bättre eller har prioritet än jobb som städar upp?

Är jobbet som ger mest pengar det viktigaste?

Ska man göra beslut som släcker ens chans att jobba kvar? Med ett jobb där jag kan ändra schema hursomhelst, flexa och så vidare eller vara ledig längre perioder som du läsare bara kan drömma om och så vidare borde vara ett ganska värdefull arbetsplats. Det tänker jag i alla fall.

Nu är jag ambitiös och ger 110% hemma och på jobbet och ingen önskan att gå in i den berömda "väggen" av depression och begränsad kapacitet

Att se ens partner som med dubbel lön inte klarar av sitt jobb likt sina medarbetare och som negligerar sitt utbildningskrav trots all hjälp från min sida tycker jag är dåligt. Ska jag offra mer för ingenting? Ska jag förlora mitt jobb på grund av inkompetens att parera jobb och familjelivet hos min partner som redan jobbar halvtid?

Det låter som att jag inte ger något stöd men om allt är serverat på ett silverfat och jag har hand om barnen på morgon och kväll men där hämtning är något jag inte behöver göra nu men önskas göra. Då är det väldigt svårt för mig och värdet av mitt jobb hos min arbetsgivare är inte värt något trots specialkompetens då grundläggande öppna / stänga butik inte går att delegera till mig.

Självklart får jag min energi någonstans ifrån och det är egna projekt, kunskap och utmaningar. Utan detta som jag får i mitt jobb per automatik jag har nu trot jag det blir svårare för mig att klara livets puzzel. Ett jobb mer lokalt kommer inte att lösa något. Min partner ändrar sig på timmar eller en dag från höger till vänster. Kan jag vara ledig imorgon, fredag eller nästa vecka på ett nytt vanligt jobb? Tror inte det.

Tillägg då jag verkar vara schizofren i texten:

Jag har några frågor i texten men lite tydligare

Har någon annan varit med om något liknande där ens partner inte klarar av vardagen och kräver dig på mer arbetsuppgifter i hemmet och runtomkring. Till och med för dig att gå ner i jobb eller sluta jobba (Ja) för att hen har press i sitt eget jobb / utbildning / kärriärstege? och samtidigt synligt negligerar detta trots mer och mer tid denne får från sin partner(mig).
Det finns rimlig hjälp att ge sin partner och orimlig.

Du resonerar & komplicerar situationen in absurdum.

...

Du kommer att fixa detta! 👊🤗
Tro mig...
När du väl planerat och gjort klart allt inom dig själv och är redo att yttra ditt beslut....då är du påväg...
Vi har ett liv att leva, och få ska vi välja det som blir bäst HLR oss själva och våra barn.
Vi kan inte mer än försöka...och du har ju tydligt försökt, länge....både gör dig själv och dina barns skull...
Och när det inte fungerar länge... ja då är det dags för en förändring.
Varken du eller barnen mår bra av att ha det såhär.... se ser, känner och hör mer än ni tror,,,
Och att växa upp i en dysfunktionell familj kommer bara ge dem problem i framtiden.
Nej!, se nu till att göra en ordentligt plan, skrid till verket och välj dig själv och dina barns välmående...
Resten löser sig! 🌹
Lycka till! Och glöm inte att andas emellanåt

Men gud… Lev för dig själv istället så slipper du ta det ställningstagandet. Vad får människor attbli så desperata som ni är? Är det sociala normer eller ert extrema (neurotypiska) emotionella tänkande? Min teori är att det är 50/50. Så svaga ni är