Hej!
Är rätt skeptisk till det mesta, men lägger min fråga här och ser fram emot både rationella svar och svar mer åt det övernaturliga hållet.
Det finns ett skogsområde en bit från min bostad. Det går en skogsväg genom området och stigar lite här och där, vilket gör det till ett bra område att promenera i. Ända sedan jag flyttade hit för mer än tio år sedan har jag envisats med att promenera där trots att jag nästan alltid får en obehaglig känsla när jag går där. Är uppvuxen på landet och har inga problem med att röra mig ensam i skogen annars och vägrar vika mig för en odefinierbar känsla.
Det har hänt att jag egentligen velat ha fikarast i en solig glänta eller annars bara chilla i skogen, men helt mot hur jag annars beter mig har jag ändrat mina planer och skyndat vidare på grund av en tryckande känsla, som att luften/atmosfären/platsen blir tung. Detta har hänt både vinter och sommar. Jag kan ju ha haft en dålig dag första gången jag var där och sedan inbillat mig saker alla andra gånger, tänker jag.
Det jag har svårare att förklara är att två personer som mig veterligen inte hade pratat sinsemellan har sagt till mig att deras hundar blir så konstiga i den skogen, spanar åt alla håll och morrar. Detta är hundar som alltså också går i andra områden utan att bete sig så. Det finns säkert tidvis räv, älg, rådjur och sånt i området, men så är det precis överallt här, inte bara just där.
För nåt år sedan talade jag med ett barn (typ fem-sex år) som hänvisade till området som ”den farliga skogen”. Blev paff och frågade varför hen sa så. ”Jo, för det känns ju som att någon tittar på en hela tiden där”, svarade hen. (Det är inget tillhåll för blottare eller tittare eller liknande, kan ju gå dagar innan nån kommer gående där.)
Under coronavåren vet jag om en ungdom som sökte sig till skogen för att få lite space då hela familjen var hemma hela tiden. Precis som jag hade gjort långt tidigare hände det att hen kom hem nästan hals över huvud mycket tidigare än planerat. Jag har senare frågat upp det här och fick svaret att det var en stark känsla av att ”något” inte ville ha hen där som hade förkortat turerna. Mycket bra beskrivning på vad jag också känner där. Personen i fråga är van vid skog och mark och inte ett dugg ängslig annars.
Jag har talat om det här med två kompisar som är uppvuxna i närheten. Den ena sa att hen som barn aldrig skulle ha vågat röra sig i området ensam och att hen fortfarande minns den starka känslan första gången hen var där. Den andra sa att hen har lekt jättemycket i vissa delar av skogen, men nu på äldre dar har börjat tänka på att det fanns vissa delar där hen och kompisarna aldrig lekte eller rörde sig, trots att det egentligen finns jättebra lekställen där också.
Vad kan vara orsaken till att både folk och fä blir spattiga i det här området? Objektiv sett är det verkligen inget dramatiskt område. Mig veterligen har det inte hänt något speciellt där eller i närheten, finns inga historier eller sägner eller liknande. Inga vargar är bofasta i området och inga björnar, björnspår eller iden har setts här.
Om jag går mot det övernaturliga hållet i tankarna så känns det som om det är jättemånga olika personer/röster/andar(???) som stökar omkring där, typ som att det i någon parallell verklighet är väldigt befolkat eller att folk har samlats. Min mer förståndiga sida påpekar att det är omöjligt att det skulle ha funnits mycket bebyggelse där utan att lämna något som helst avtryck i historien. För några hundra år sedan var vattenståndet dessutom betydligt högre och området kan inte ha räckt till för t.ex. jordbruk för mer än någon enstaka familj.
Hur jag mer rationellt ska förklara det här vet jag inte, men tar gärna emot förslag.
Är rätt skeptisk till det mesta, men lägger min fråga här och ser fram emot både rationella svar och svar mer åt det övernaturliga hållet.
Det finns ett skogsområde en bit från min bostad. Det går en skogsväg genom området och stigar lite här och där, vilket gör det till ett bra område att promenera i. Ända sedan jag flyttade hit för mer än tio år sedan har jag envisats med att promenera där trots att jag nästan alltid får en obehaglig känsla när jag går där. Är uppvuxen på landet och har inga problem med att röra mig ensam i skogen annars och vägrar vika mig för en odefinierbar känsla.
Det har hänt att jag egentligen velat ha fikarast i en solig glänta eller annars bara chilla i skogen, men helt mot hur jag annars beter mig har jag ändrat mina planer och skyndat vidare på grund av en tryckande känsla, som att luften/atmosfären/platsen blir tung. Detta har hänt både vinter och sommar. Jag kan ju ha haft en dålig dag första gången jag var där och sedan inbillat mig saker alla andra gånger, tänker jag.
Det jag har svårare att förklara är att två personer som mig veterligen inte hade pratat sinsemellan har sagt till mig att deras hundar blir så konstiga i den skogen, spanar åt alla håll och morrar. Detta är hundar som alltså också går i andra områden utan att bete sig så. Det finns säkert tidvis räv, älg, rådjur och sånt i området, men så är det precis överallt här, inte bara just där.
För nåt år sedan talade jag med ett barn (typ fem-sex år) som hänvisade till området som ”den farliga skogen”. Blev paff och frågade varför hen sa så. ”Jo, för det känns ju som att någon tittar på en hela tiden där”, svarade hen. (Det är inget tillhåll för blottare eller tittare eller liknande, kan ju gå dagar innan nån kommer gående där.)
Under coronavåren vet jag om en ungdom som sökte sig till skogen för att få lite space då hela familjen var hemma hela tiden. Precis som jag hade gjort långt tidigare hände det att hen kom hem nästan hals över huvud mycket tidigare än planerat. Jag har senare frågat upp det här och fick svaret att det var en stark känsla av att ”något” inte ville ha hen där som hade förkortat turerna. Mycket bra beskrivning på vad jag också känner där. Personen i fråga är van vid skog och mark och inte ett dugg ängslig annars.
Jag har talat om det här med två kompisar som är uppvuxna i närheten. Den ena sa att hen som barn aldrig skulle ha vågat röra sig i området ensam och att hen fortfarande minns den starka känslan första gången hen var där. Den andra sa att hen har lekt jättemycket i vissa delar av skogen, men nu på äldre dar har börjat tänka på att det fanns vissa delar där hen och kompisarna aldrig lekte eller rörde sig, trots att det egentligen finns jättebra lekställen där också.
Vad kan vara orsaken till att både folk och fä blir spattiga i det här området? Objektiv sett är det verkligen inget dramatiskt område. Mig veterligen har det inte hänt något speciellt där eller i närheten, finns inga historier eller sägner eller liknande. Inga vargar är bofasta i området och inga björnar, björnspår eller iden har setts här.
Om jag går mot det övernaturliga hållet i tankarna så känns det som om det är jättemånga olika personer/röster/andar(???) som stökar omkring där, typ som att det i någon parallell verklighet är väldigt befolkat eller att folk har samlats. Min mer förståndiga sida påpekar att det är omöjligt att det skulle ha funnits mycket bebyggelse där utan att lämna något som helst avtryck i historien. För några hundra år sedan var vattenståndet dessutom betydligt högre och området kan inte ha räckt till för t.ex. jordbruk för mer än någon enstaka familj.
Hur jag mer rationellt ska förklara det här vet jag inte, men tar gärna emot förslag.
