Få en förlovningsring man inte tycker om

Telefon är väl att gå lite väl långt.

För mig handlar det om romantiken och att visa att man vågar öppna sig vågar vara sårbar med den man älskar.

Något som är svårt på distans kanske. Inget som i min mening kräver en ring egentligen, om det kommer spontant för att man är på den perfekta platsen och stämningen är helt rätt.

Som sagt, ska man ändå planera något så förhöjer väl en ring kanske saker och ting.

Bor hon på nordpolen eller?

Provoceras inte det minsta faktiskt.

Lite charmigt med det här stället. Spelar ingen roll vem du är. Du kan va Silvia eller den där alkade killen utanför ICA, oavsett vad du säger tror ingen dig om du inte kan styrka det.

Jag hoppas att det du säger är sant. Och det är helt OK om man vill ha en fin ring. Vi är ju olika. Jag tänker att jag tycker om själva frieriet istället. Ringar löser sig alltid i min mening. Tycker man om varandra så mycket är det knappast ett problem att prata med sin partner om man vill byta ring.

Jag frågade nyss och hon sa ja.

Nej i övrigt har vi ett fint förhållande i samma stad dock är jag hemma sjuk nu med dålig impulskontroll.

Hon sa iallafall ja och jag kommer plinga fingret. Tack tråden

Man kan vara romantisk trots detta uppenbarligen

Är det romantiskt att få en ring som du inte vill ha?

Frieriet kan utföras romantiskt. Ringarna bestämmer man gemensamt för att matcha varandra och vigselring.

Om TS redan har ett förhållande så undrar jag om han vet att det är amerikanskt frieri som gäller. Fast låter som TS inte är i ett förhållande.

Men är verkligen en ring så viktig? Jag märker knappt vad folk har för ringar. Om det ändå är så viktigt för dig får du helt enkelt visa vilken du vill ha.

Min fru gör det. Ibland har hon båda men inte ofta. Måste det vara så himla krångligt? Man kan väl göra som man känner? Vi hade några sjukt billiga och släta ringar tills jag fick en som gått i arv i släkten. Min fru hade sin tills hon designade en själv när det gällde form och stenplaceringar. Jag bryr mig inte om hur min ring ser ut, vilken bara är slät. Min fru har en gjord av små ellipser fyllda med stenar. Under förlovningen hade hon hälften av ellipserna fyllda med stenar. När vi gift oss fyllde vi i resten. Hon fullkomligt älskar sin ring (och mig såklart, hoppas jag) och det är väl det som är det viktiga? Så gjorde iaf vi...

Eller så gör man som man vill. Jag bryr mig inte alls och min fru är fortfarande lyrisk över sin ring trots att det gått ett gäng år nu.

Dom blir helt till sig av amerikanska gråt-program.. Usch

Ok. Ja, det är klart man ska göra det man själv tycker känns bra. Men det är ju vanligt att man har två ringar, en förlovningsring och en vigselring och att de matchar varandra.

Du menar att ni bytte till andra ringar efter en tid, då du fick en i arv och hon designade en själv? Intressant, tyvärr känner jag bara att det är märkligt att byta till andra ringar än de man använde vid själva förlovningen. Då är det ju inte de nya ringarna som är förlovningsringarna 🤷🏼‍♀️

Gå till guldaffären och sälj den. Ta pengarna och stoppa i egen ficka, och säg sedan till gubben att du tappat den. Win-win!
Sen går ni tillsammans och köper en ny, med hans plånbok såklart, och så säger du ”den här ringen gillade jag” när du får syn på nåt du gillar. Frågar han varför du inte vill ha en likadan så säger du bara att ”den här var mer jag, och oss”

Nej, har inte varit med om det. Min exman och jag valde ringarna tillsammans, och vi pratade igenom det innan. Men om du har blivit friad till på det gamla sättet, och karl'n har överräckt en ring - ja då skulle jag nog försöka tycka om ringen, just för att det är han som har valt den med en fin tanke bakom. Men om det är HELT omöjligt att tycka om den (jag skulle t.ex. inte ha kunnat tänka mig oädla stenar - hellre då inga stenar alls - eller något rosa), så skulle jag prata med karl'n om att jag vill byta den. Men var beredd på att han blir sårad!


Den gamla svenska tradtionen är två likadana släta guldringar, en till förlovningen och sedan en till till vigseln. Detta att det ska vara antingen en stor solitär (som ofta är en diamant, men även kan vara någon annan ädelsten eller en pärla) eller en rad mindre stenar i förlovningsringen, kommer från USA. Nu har det förstås blivit så vanligt här i Sverige också, att man inte längre kan säga att det är fel. Men en svensk tradition är det inte.