Samtalsterapi utan att skiten journalförs?

Har ibland funderar på möjligheterna att starta en privat samtalsterapiverksamhet, då jag själv har upplevt negativa konsekvenser av "normal" terapi. Allt du säger journalförs så att andra läkare kan ta del av det, och det har definitivt påverkat hur jag blivit bemött och behandlad inom läkarvården. Jag spottar på det här sättet att behandla människor, men mig veterligen går det inte att kringgå på någon bra sätt.

Hur skulle möjligheten att starta en privat samtalsterapiverksamhet se ut, om man gör till sin affärsidé att hellre dö än att dela med sig av patienthemligheter? Jag skiter personligen i om folk jag pratar med är våldtäktsmän, nekrofiler, pedofiler eller annat - har man sökt vård förtjänar man total konfidentialitet, alldeles oavsett. Jag har släktingar som arbetar inom olika gebit inom psykologin, och jag har faktiskt gått ett par kortare kurser i hur man bemöter människor med trauman. Med detta sagt är jag givetvis långt ifrån säker att jag skulle kunna erbjuda "optimal" behandling, men det jag tveklöst - och absolut hugget i sten - kan erbjuda är tystnadsplikt tilsl jag dör. Där jag kommer ifrån mördas råttor. Jag är uppvuxen i en miljö där folk som skvallrar är värre än Hitler, och detta är något jag kommer bära med mig tills jag dör. Jag skulle aldrig prata om en tredje part.

Frågan jag ställer är då som följer: finns det en marknad för folk som vill lätta på sitt hjärta utan att riskera att få en massa konsekvenser för att hor-psykologerna anmäler en till socialstyrelsen? Jag skulle, om detta visar sig möjligt, inte lägga fokus på att tjäna pengar, så jag skulle hålla patientkostnaden så låg som möjligt, även om jag såklart vill kunna leva på verksamheten. Jag ser ett stort hål i marknaden här, men frågan är om det är stort nog för en faktisk ekonomiskt orienterad organisation/företag att ta sig an?

Edit: Det är ingen skyddad yrkestitel, och vem som helst får således både benämna sig som utövare av det, samt utöva det. Jag förstår att många inte skulle vilja prata med någon som inte har en akademisk högskoleutbildning inom det, men jag skulle anamma allt jag lärt mig genom år av personlig terapi samt närstående som är yrkesaktiva, och fokus skulle som sagt ligga på sekretessen. Jag är en jävel på att ge bra, logiskt grundade beslut som förbättrar folks liv, så tro inte att jag gör det här av något rent vinstintresse eller liknande. Ser bara en chans att hjälpa till, och samtidigt tjäna sitt levebröd på det. Sedan är kontentan snarast att jag har en stor personlig empati och inte dömer folk, och jag är alltid beredd att lyssna. Råden jag har att komma med är kanske sämre än min förmåga att lyssna på andra, men jag anser ändå att jag besitter en hög grundintelligens och är smart nog att förstå vad som oftast är bäst för människor jag pratar med.

Du känner inte till våra lagar kring att bedriva vård va?

Utifrån hur du bemöter en rimligt ställd fråga här i tråden samt hur du bedömer din egen kompetens och förmåga, så tror jag att alla utom du själv förstår att du inte är lämpad för att arbeta med samtalsterapi.

Helt ärligt, tycker du själv att någon med din attityd är lämplig som samtalsterapeut?

Edit: Tvåa på den bollen...

Nja, jag är helt ärligt tveksamt inställd till att någon med likvärdig intelligens någonsin skulle ta mig på allvar, men som skrivet: min försäljningspunkt är sekretessen, som inte svensk statlig vård kan erbjuda. Allt du berättar för en psykolog kommer finnas en senare läkare tillgängligt. Personligen anser jag detta vara ett vidrigt och moraliskt brott, och därför trådens skapelse.

Som sagt: jag skulle hellre dö än att gola på någon. Vissa ser kanske detta som något slags personlig, klasstypisk markör för vissa socioekonomiska preferenser, och/eller godtyckliga åsikter, men faktum kvarstår att det går emot varje fiber av mitt varande att ens överväga att råtta på andra, så vad än patienter hade sagt till mig - må det vara mordplaner eller erkännanden om tidigare, allmänt förkastliga brott - hade jag hellre hållit käft och gått i graven än att svika någons förtroende.

Tro det eller ej, men integritet är och förbli en värdefull prioritering, och inte enbart för de som har något att dölja för framtida vårdgivare.

Vad gäller det fetade så är det nog bara de som ligger på din intelligensnivå eller under som skulle ta dig på allvar.
Journalföring är inte att "gola" eller "råtta".
Tycker du likadant om journaler som har med fysiska åkommor att göra?

Med det sagt så är man kanske inte så ofta i behov av samtalsterapi om man har goda vänner.

Det är alltid lätt att anonymt kritisera någon baserat på en handfull meningar. Förstår om du anser dig ha en fullgod bild av hur jag är och fungerar, men hur mycket vet du egentligen om det? Det jag skriver här är men blott en fraktion av den jag som person de facto är.

Men som med allt annat på internet är det enkelt att avskriva det man inte gillar eller håller med om. Kan både förstå och respektera detta, och jag vidhåller att jag inte är någon moralisk auktoritet: mina kvalifikationer bottnar i - och stannar i - att jag aldrig skulle tala om det någon berättar för mig, alldeles oavsett vad det handlar om, och att jag - ja, högst subjektivt baserat - har en bra track record av att ge folk råd och stöttning för att ta sig dit de vill i livet.

Min selling point är och förblir sekretessen - till mig skulle folk som vill prata av sig på riktigt kunna vända sig, utan rädsla för att psykologen är en horunge som rapporterar allt denna anser kontroversiellt till socialstyrelsen och/eller polisen (ja, detta förekommer ofta, och om du behöver ytterligare bevis på detta har du kanske en i bästa fall högst begränsad insyn i hur svensk psykiatri - och hur dess patienter bemöts - fungerar. Inget illa menat.

Om jag ändå var lika naiv som du

Du har säkert levt ett gott liv. Det är i alla fall intrycket jag får. Du har säkert aldrig hört talas om kvinnor med ätstörningar som sökt hjälp via svensk psykiatri och i samma veva fått barnen tvångsomhändertagna p.g.a. detta, eller missbrukare som godtyckligt anmäls för att psykologen gör en högst personlig bedömning om vad som är - och inte är - brukliga kriterier för en bra förälder.

Har man levt hela sitt liv skyddat så förstår man säkert inte vad det är jag försöker fråga om. Om jag ska vara helt ärlig är jag avundsjuk, och önskar att min verklighet var lika skyddad och rosigt fluffig som din. Sanningen är dock en annan, och jag har tillräckligt många socialt sönderslagna individer i min närvaro (mycket just till svensk psykiatrivårds förtjänst) för att förstå att något har gått väldigt fel på vägen.

Betyder det att det jag säger eller föreslår skulle vara någon ultimat lösning? Nej. I den bästa av världar kan folk med problem vända sig till professionella yrkesutövare för att få den hjälp de behöver. Tyvärr går detta ofta inte att göra i Sverige, och då uppstår ett marknadsbehov av människor med empati och förmåga att lyssna.

Sagt det tre gånger, men upprepar det en fjärde: jag vet om att jag inte är officiellt kvalificerad, och skulle således i 100 fall av 100 hellre göra en aktiv insats och lyssna på patienter snarare än att försöka vägleda dessa, men om vägledning är vad de önskar så har jag historiskt lyckats jävligt väl.

Ta det inte så jävla allvarligt. Tror du vi lever för evigt, eller? Det finns gott om kuksugande narcissister med en psykologexamen, och det finns gott om empatiska människor med god livskännedom utan. Att tro något annat är egentligen bara ett kvitto på att du inte förstått ens något så grundläggande som detta. Inget illa menat.

Präst i Katolska kyrkan?
Privat coach?

Du har rätt, alla behöver kunna prata fritt utan att det skrivs ner och anmäls.

Kraftig varning utfärdas för dig och dina "insikter":

"men jag anser ändå att jag besitter en hög grundintelligens och är smart nog att förstå vad som oftast är bäst för människor jag pratar med."

Du har helt och hållet missat grundpoängen för en samtalsterapeut. Den ska aldrig ha insikten att förstå vad som är bäst för andra

Både präster och diakoner erbjuder samtal mot strikt sekretess kostnadsfritt.

Farligt att ge terapi om man inte vet vad man håller på med. TS kanske gör så att det slutar med suicid för den som har öppnat sig. Eller själv blir ihjälslagen av någon med psykos.