När och hur visste du att det var dags att att gå vidare?

Har du någonsin befunnit dig på plats i livet där du vet att det inte är meningen att du ska vara men trotts det stannat för att kunna ta dig därifrån?

Relationer, jobb, en plats, eller annat..
Vad var anledningen till ditt uppvaknande?
Vad gjorde att du kände dig fast och blev stillastående?
När visste du att det var rätt tidpunkt att “resa” vidare?

När depressionen kommer.

Detta har hänt mig genom livet flera ggr. Med både flytt, jobbbyten och relationer (mitt sista och längsta).
Jag är modig av naturen, och jag tar an utmaningar, som tex när jag valde att byta stad.

Min familj hade valt min första stad jag växte upp i, jag ville till annat land och storstad egentligen fast blev annan stad i SE istället. Jag var trött på mitt gamla liv, mina vänner gav mig inget, hade ingen relation att ta ställning till, (fast såklart träffade jag en kille precis månad innan jag flyttade).

Jag växte enormt av att byta stad och jobb, fick nya vänner, mer utbildade och drivna på annat sätt, jag lärde mig massor och blev en annan person.

Jag ältar sällan tex just jobb för länge, trivs jag inte så byter jag inom 6 mån. Ofta runt maj, så blir man ledig hela sommaren, Gjort detta säkert minst 3 ggr.

När det gäller min sista utmaning, så var den svårast. Hur och varför lämnar man ett långt förhållande? Det tog ändå 2 år av tankar mellan hopp och uppgivenhet. Fast utmaningar kommer för att du behöver en förändring, för att sinnet är trött på samma, för vi behöver stimuleras, och vissa av oss är inte skapta av bara ge oss, stå still, inte utvecklas, inte växa, inte utmanas. Same same alltid....nej jag behöver mer. Ville ha en bättre relation, bättre kommunikation, mer och bättre sex, mer passion/attraktion, vänskap och en bästa vän.

Man bara vet till slut, efter en tids ältande i huvudet, en tids planerande i skallen, så sätter man bara igång och planerar på riktigt, flytt, uppsägning, samtalet som leder till ett avslut av relationen....osv.

Helt rätt! Det värsta är när man inte riktigt märker att det är dit man är på väg.

Eller lite enklare sagt....När man är trött på sitt eget bullshit, så vet man att det är dags för förändring.

Känner igen mig i allt det där!
Jag kastar mig hellre ut än att fastna på en platå.

Jag hade också en relation som varade i fem år.. varje dag under tre år önskade jag att personen skulle dumpa mig. Jag var feg och intalade mig själv att jag inte ville såra personen.
Vilket jävla as jag var. Personen var redo för giftermål och barn. Och jag kunde inte ens se en framtid med denne.
Som tur var fick personen sin familj kort efter uppbrottet. Dom kände varandra från jobb och började dejta ca. två veckor efter att vi flyttat isär. När jag fick träffa personen, kändes det som en lättnad. Jag slösade flera år av mitt ex liv men det ledde iaf till giftermål för dom.
Deras relation kändes så självklar, och jag blev genuint glad av att allt löste sig rätt bra, trotts att jag var en röv.

Karma tog mig senare när jag trodde att jag hade mött “the one”. Även om magkänslan från start sa något annat så gick jag emot den. Och det resulterade i ett väldigt destruktivt förhållande där jag fick vad ingen egentligen förtjänar.

När man slutar ljuga för sig själv. DEN är jobbig!
Riktig hjärngympa och panik men samtidigt lättnad, iver, längtan och en slags förtjusning över vad som kan hända framåt

Det värsta är att trotts bra relationer med ens närstående så kan sånt missas.. jag själv är väldigt bra på att maskera.

Ja exakt, den tröskeln är jobbig..att bli trött på sig själv, på att själv göra undanflykter för situationen, eller inte se den för vad den är....fast väl över så blir det en positiv bild och förväntan på nästa bra grej.
Hur kommer min nya kille se ut, eller jobb eller lägenhet.
Man behöver vara positiv lagd i livet annars blir den för svår.

Man behöver kliva ut sitt eget skit ibland, tänka utanför boxen.
Jag sade till mitt ex häromdagen, att det kanske var meningen att jag skulle lämna honom så han kunde träffa sin nya 1 år senare. Hon är yngre och har en 8 åring som avgudar honom, så han blev styvpappa till en son, han hade själv en styvpappa när han var liten. Och nu kunde han bli en bättre styvpappa.

Allt har en mening, eller lärdom.
Livet är en resa och den ser olika ut för oss alla, vi är alla olika med olika behov. Fast i stora är vi ju rätt lika ändå. Alla vill ha trygghet, känna sig älskade och behövda.

Gällande relationen du lämnade.
Kände du skuldkänslor gentemot den du lämnade?

5 år? Så många minnen.
Hur mådde du efter relationen gick i kras?

Så klart, jag är ingen iskall person. Jag tror jag led mer, och grät och så. Vi var bra vänner och umgicks tills han träffade en ny (tror hon är svartsjuk). Jag älskade honom i 15 år, var trogen och en bra partner. Fast i längden var vi ju inte bra för varandra, på diverse olika sätt. Så sista 2 åren var ok, men tuffa med mycket tvivel o så. Kanske är det så att vissa relationer har en enddatum. Att man bara inte kan ta sig längre med varandra då man inte utmanar eller växer med varandra. Man står liksom still.

Jag sade till honom när jag ville gå, nu har du chansen att träffa någon som k ommer uppskatta och älska dig mer, som du kommer passa mer med. SÅ kanske de har det, vad vet jag, jag har inte frågat. Fast det är det jag vill ha, en bättre match, på alla sätt. Kanske dröm, kanske finns det inte o man lever själv för resten av livet.

Som sagt 1 år senare, träffade han en 8 år yngre tjej, var pojke avgudar honom. Han verkar lycklig och vi har ok relation, för vår dotters skull.

Jag pratade med min första kärlek häromveckan, inte hörts på 20 år, hans mamma vill att jag kommer o hälsar på, så vem vet, det kanske är meningen att jag slutar tillbaka med min första sambo/kärlek igen?
Livet vägar är oförutsägbara.