Nationalismen är ett koncept som hör hemma i en tid då människor var isolerade från varandra och gränser kändes fasta och oöverkomliga. Idag är den världen borta, och nationalism framstår som både förlegad och moraliskt tveksam.
Är det verkligen moraliskt att känna tillhörighet till något vi inte valt själva? Att känna stolthet över sitt land är lika absurt som att känna stolthet över sin hudfärg, sitt kön eller vilken dag man är född. Filosofen Rousseau beskrev människan som ett oskrivet blad – vi formas av vår miljö och våra handlingar. Stolthet bör grunda sig på vad vi gör, inte på vad vi råkar vara.
Nationalismen bygger ofta på idén att människor inom en nation är mer lika varandra än de är andra folk. Men precis som med rasbiologins pseudovetenskap finns det ofta större variation inom nationer än mellan dem – både kulturellt och genetiskt. Detta gör gränser mellan länder godtyckliga och deras betydelse alltmer irrelevant.
Genom historien har människor förenats av många olika saker. I tusentals år var tron på samma gud enande. Delade berättelser och myter skapade tillhörighet. Sociala klasser som adel, borgare och bönder gav en känsla av samhörighet. Tyvärr har även hudfärg och ras använts som en faktor för gemenskap och exkludering. Under modern tid har nationstillhörighet dominerat. Idag kan vi se att dessa koncept är godtyckliga. Vi har ett ansvar som går bortom dessa gränser – ett moraliskt ansvar för varandra som människor.
USA är ett intressant exempel på en nation byggd på idéer snarare än etnicitet. Landet förenades kring värderingar som frihet, demokrati och rättvisa (även om dessa ideal inte alltid följts). Trots bristerna visar USA att ett samhälle kan byggas på karaktär, handlingar och idéer istället för på blod och jord. Tanken att etnicitet är avgörande för en nations framgång är förlegad. Det är individers karaktär och förmåga som spelar roll.
Att kritisera nationalism innebär inte att förespråka extrema idéer om globalism där eliter styr världen i hemlighet. Det handlar istället om en balanserad syn där vi erkänner vårt ansvar för varandra som en gemensam mänsklighet. Vi behöver inte avsäga oss lokal identitet, men vi måste se längre än våra egna gränser.
Nationalismen är en begränsande kraft i en värld som kräver samarbete och förståelse. Den uppmuntrar oss att känna stolthet för något vi inte valt och skapar konstgjorda skillnader mellan människor. Vi kan – och bör – bygga vår gemenskap på moraliskt ansvar, handlingar och idéer som förenar oss som människor, inte som nationer.
Är det verkligen moraliskt att känna tillhörighet till något vi inte valt själva? Att känna stolthet över sitt land är lika absurt som att känna stolthet över sin hudfärg, sitt kön eller vilken dag man är född. Filosofen Rousseau beskrev människan som ett oskrivet blad – vi formas av vår miljö och våra handlingar. Stolthet bör grunda sig på vad vi gör, inte på vad vi råkar vara.
Nationalismen bygger ofta på idén att människor inom en nation är mer lika varandra än de är andra folk. Men precis som med rasbiologins pseudovetenskap finns det ofta större variation inom nationer än mellan dem – både kulturellt och genetiskt. Detta gör gränser mellan länder godtyckliga och deras betydelse alltmer irrelevant.
Genom historien har människor förenats av många olika saker. I tusentals år var tron på samma gud enande. Delade berättelser och myter skapade tillhörighet. Sociala klasser som adel, borgare och bönder gav en känsla av samhörighet. Tyvärr har även hudfärg och ras använts som en faktor för gemenskap och exkludering. Under modern tid har nationstillhörighet dominerat. Idag kan vi se att dessa koncept är godtyckliga. Vi har ett ansvar som går bortom dessa gränser – ett moraliskt ansvar för varandra som människor.
USA är ett intressant exempel på en nation byggd på idéer snarare än etnicitet. Landet förenades kring värderingar som frihet, demokrati och rättvisa (även om dessa ideal inte alltid följts). Trots bristerna visar USA att ett samhälle kan byggas på karaktär, handlingar och idéer istället för på blod och jord. Tanken att etnicitet är avgörande för en nations framgång är förlegad. Det är individers karaktär och förmåga som spelar roll.
Att kritisera nationalism innebär inte att förespråka extrema idéer om globalism där eliter styr världen i hemlighet. Det handlar istället om en balanserad syn där vi erkänner vårt ansvar för varandra som en gemensam mänsklighet. Vi behöver inte avsäga oss lokal identitet, men vi måste se längre än våra egna gränser.
Nationalismen är en begränsande kraft i en värld som kräver samarbete och förståelse. Den uppmuntrar oss att känna stolthet för något vi inte valt och skapar konstgjorda skillnader mellan människor. Vi kan – och bör – bygga vår gemenskap på moraliskt ansvar, handlingar och idéer som förenar oss som människor, inte som nationer.