Gå ner i arbetstid för sin partner som inte klarar av vardagen?

Ni är svaga som darrande löv

Om båda har ADD och en inte klarar att jobba med hussysslan utan kräver att den andre ska göra det, hur får de inte ihop det om han som kan jobba är på sitt jobb och sedan jobbar hemma? Det är ju samma arbetsbörda som en ensamstående förälder har. Kan det vara så att båda har problem som leder till att hussysslan tar väldigt mycket mental kraft?

Det är just då man går vidare i livet. Stänger dörren efter sig och tackar för kaffet! 👊

Jag kan laga mat, städa som en normal människa i all oändlighet. Just tanken att göra det när den andra är ledig 50% av tiden och får tid från mig men där jag ser att all denna tid går till - just det, ingenting får mig att tänka att det inte är den rätta metoden. Jag kan fortsätta att ge min tid eller ge henne mer tid men då är jag väl rätt korkad? Man kan inte göra samma sak och sedan tro att man får samma utfall.

Jag har kanske något men jag har inte något som påverkar mitt liv eller andras på det sättet att det är negativt för mig eller någon annan. Detta är själva definitionen att få en diagnos att det ska vara negativt för dig själv eller andra. Självklart är jag dålig på vissa saker och jag är en individ som vill ha lite utmaning så när jag klarat en så försöker jag hitta en annan.

Min bror har ADD. Han har ett bra liv och är väl fungerande och borde inte ha diagnosen då han diagnostiserats rätt sent. Jag förstår varför han inte slutfört vissa saker nu utifrån att han helt enkelt "glömt" det eller liksom inte sett värdet i det han missat att göra.

Det finns ju folk som går hemma till 100 % som iallafall inte klarar att sköta hemmet. Det är inte alltid tid som behövs för att mitigera mentala handikapp. Förstår att det är jobbigt att bo med en handikappad. Samtidigt är det ju lite absurt att kräva att de ska klara lika mycket som en frisk.

Jag tror inte du förstår. Det är svårt att förstå. Jag förstår att många inte gör det.

Det här är utanför radarn för många då det inte ens ingår i normala beteendemönster.

Nästa nivå är borderline. Mental efterbliven där de hotar och skär av din kuk för att dem tror att du var otrogen. Sedan berättar det att de har startat en familj och redan är gravida med någon i sitt hemland trots att dem är gift med dig. (true story, mitt eget liv)

Sista nivån är psykopat: De mördar för att de kände för det eller att du tog deras gaffel.

Hon är inte handikappad på det sättet utan försöker göra sitt liv så lätt som möjligt. Hon är intelligent. Om hon kunde skulle hon vilja ha flera slavar som utför allt åt henne. I slutändan blir väl resultatet Jabba de hut men ärligt talat kommer dem flesta aldrig till den nivån av "makt". De blir outade innan och förlorar sina energigivare som ger näring åt deras konstiga mystiska beteende.

Om hon är så annorlunda så tror jag inte att någon förstår. Om det handlar om att hon vill känna makt så borde det ju spilla ut på andra området än hushållssysslor. Annars kan man faktiskt vara extremt intelligent och ändå ha ADHD och inte klara att organisera. Men om du säger att hon kan allt detta med lätthet och bara vill ha andra att göra saker för makten så får jag tro på det. Jag känner inte henne tror jag.

Så nu är det slut.

Just på grund av att jag gör det hon vill men där hon inte sett det jag gjort så har jag inte gjort det.

Jag har fortfarande inte tänkt klart det jag behöver för att förberedda situationen. Allting kommer bli bättre men det kommer vara som en bergodalbana då allt som beror på henne kommer gå åt skogen - läs som Johnny Deeps skilsmässa i USA.

Hon bryter mot regler. Jag ska hitta nytt boende på 1 månad från idag.

Det kan också vara så att hon skämtar och drar fram kortet. Jag pratade i "affekt" eller i känsloläget då jag(hon) var arg. Ja, självklart kan man skylla ifrån sig och ändra sig när det passar.

Det som sitter kvar dock är att man inte kan sudda ut det man sagt och att ord och kommentarer har konsekvenser.

Det blir bra ändå. För mig blir allt positivt men det som är tråkigast är väl att barnen får det sämre, tror jag. Om mamman bestämmer sig för att försöka ha barnen själv eller ha ensam vårdnad vilket inte är fallet. Hon är sneaky och lämnade in en tidigare ansökan där "båda" ansöker om ensam vårdnad till mamman. Denna är ju borta ur systemet och ingen underskrift från mig så klart men fifflandet och beteendet kommer aldrig vara trovärdigt och hennes ord gäller endast om det gynnar henne eller tills hon glömt bort vad hon sagt och så att säga gas-lightar mig ovetandes.

Låter som om partnern inte tillfrisknat så mycket från att hon gått in i väggen.
Det tar tid, det vet jag. Då måste man kunna lita på och luta sig mot sin partner.

Men jag har svårt att fatta alla omständigheter som ni råkat ut för. Det är alltså
ev. ADD, arbetstider, sjukdom, hushållsarbete, olika krav från er båda, anmälning till
soc. av närstående, överflöds-shopping, semester med barn och en massa onödiga kläder
(?), partnerns vägran att fullfölja utbildning,etc. ja -- listan kan bli lång.
Det måste vara ett enormt tryck och svårt att bearbeta allt detta.

Nu kanske du får en chans att relatera till allt när du har ny bostad på
gång. Med tiden kanske allt faller på plats om ni får distans till alla era problem.

Hoppas på det bästa för er båda.

Tack

Jag har fått ett "gå vidare till gå kort" så det tar jag och använder direkt. Vilket gör att hela situationen kommer att lösa sig med en del problem men ändå inte till den grad att himmelen öppnar sig bränner sönder allt.

Under flera månader nu så har det varit stelt. Som mobbning om jag skulle beskriva det med få ord.

Idag pratade vi lite vilket var bra. Kanske 20 minuter och nu är det mesta löst eller känt istället för att vara osäkerhetsfaktorer.

Hur kommer det sig att vi inte kunnat prata tidigare då? Det är aldrig varit rätt tid eller plats att ta en diskussion

Men trots detta tidigare snack så kom ändå ett hugg att jag är riktigt kass eller totallt efterbliven vilket är det värsta jag hört på länge. Den sved verkligen. Fast för narcissiten är det bara en annan dag under solen. Fakta säger, de. Ja, i deras fantasivärld är allt fakta.

Samtidigt är hon nöjd och glad i livssituationen. Ja, hoppas det, det är mitt "gå vidare till gå kort" som sagt och jag tror inte alla har sådan tur. Nu håller jag tummarna att allt går vägen och att familjerådgivningen hjälper till. En tredje person är alltid bra i samtalen för då flyter allt på i trevlig och respektful ton.