Varför äcklas jag av min sambo?

Jag är 24 år och har varit tillsammans med min jämngamla sambo i 4 år. Vi köpte lägenhet tillsammans och flyttade ihop för ca 2 år sen och för 1 år sen skaffade vi en hund. När vi träffades var jag en osäker 20 åring, jag pluggade fortfarande och hade inte spenderat någon tid i den ”riktiga” världen. Jag tyckte att han var ful när vi träffades. Men vi fortsatte dejta och jag upptäckte att han är snäll, omtänksam och genuin på ett sätt som ingen annan kille varit mot mig. Jag blev kär och han blev världens finaste kille i mina ögon, kunde inte tänka på någon annan.

För ca 1,5 år sedan pluggade jag färdigt och började jobba ute i den ”riktiga” världen. Jag har inte många kompisar, bara en. Så att umgås med kollegor varje dag var något nytt. Tidigare har jag bara umgåtts med min sambo och min familj. Dessutom upptäckte jag första dagen att en av mina kollegor var otroligt snygg.

Jag och den snygga kollegan började spendera mer tid tillsammans och jag fattade tycke för honom. Jag berättade detta för min sambo, vi gick i parterapi och bestämde oss för att fortsätta tillsammans.

Min sambo är världens snällaste kille. Han gör allt för mig, verkligen ALLT. Jag känner mig så trygg med honom och tanken på att skaffa barn med just honom känns bra, jag vet att han blir en bra pappa och en make som kommer sätta mig och våra barn först.

Trots detta känner jag mig äcklad av honom. Det låter så hemskt. Men jag tittar på honom och tycker bara att han är ful. Hans andedräkt är äcklig och hans naturliga doft är äcklig. Jag är inte ett dugg kåt på honom och det känns äckligt att hångla med honom. Samtidigt känns det mysigt att krama honom och att ha honom nära. Tryggt.

Jag funderar mycket på hur det skulle vara att vara singel, att få kyssa och ligga med andra som jag faktiskt är attraherad av. Men jag är livrädd för att leva ensam om jag lämnar. Att jag aldrig hittat en bra kille igen.

Detta har pågått i ca 1,5 år nu. Det har gått fram och tillbaka i hur jag känner. Ibland tänker jag att det är bra att jag känner mig trygg och att det är såhär det ska kännas efter några år. Att vi bara ska skaffa barn och så blir det bra för att jag då inser att han har de egenskaper jag vill att en pappa ska ha. En annan del av mig tänker att jag måste lämna. Men det är läskigt och ensam. Vill inte tro att gräset är grönare på andra sidan och sen bli besviken. Inse att alla andra killar är skit ändå. Vad fan gör jag?

Fullt normalt säger du? det är rätt uppenbart att TS lider av någon form av känslomässig störning och det är definitivt inte fullt normalt att resonera som hon gör. Du verkar blanda ihop vanlig tonårsambivalens och psykisk ohälsa, förmodligen har du samma problem själv och därför tror det är helt normalt. Det har ingenting att göra med "ensamma män" då detta problem lika gärna kunde ha varit en ung mans.

Har du Borderline?

Du kvinna ni tror alltid gräset är grönare på andra sidan 🙄

Menar du att det skulle vara någon väsentligt skillnad mellan män och kvinnor på den punkten? På +50 års liv kan jag inte påstå att jag kan se någon om jag tänker på alla individer som passerat revy i mitt liv. Men du kanske har någon uppsats att hänvisa till?

Räckte med att jag läste första delen för att snabbt förstå att du absolut inte är rätt person att ge en ung person rådgivning angående sånt här.

Sen kanske jag hoppa till en för snabb slutsats när jag såg din sista mening och trodde att du var en typiskt feminist som direkt försökte förminska problemet genom att skylla på alla män.

Jag är 24 år och har varit tillsammans med min jämngamla sambo i 4 år. Vi köpte lägenhet tillsammans och flyttade ihop för ca 2 år sen och för 1 år sen skaffade vi en hund. När vi träffades var jag en osäker 20 åring, jag pluggade fortfarande och hade inte spenderat någon tid i den ”riktiga” världen. Jag tyckte att han var ful när vi träffades. Men vi fortsatte dejta och jag upptäckte att han är snäll, omtänksam och genuin på ett sätt som ingen annan kille varit mot mig. Jag blev kär och han blev världens finaste kille i mina ögon, kunde inte tänka på någon annan.

För ca 1,5 år sedan pluggade jag färdigt och började jobba ute i den ”riktiga” världen. Jag har inte många kompisar, bara en. Så att umgås med kollegor varje dag var något nytt. Tidigare har jag bara umgåtts med min sambo och min familj. Dessutom upptäckte jag första dagen att en av mina kollegor var otroligt snygg.

Jag och den snygga kollegan började spendera mer tid tillsammans och jag fattade tycke för honom. Jag berättade detta för min sambo, vi gick i parterapi och bestämde oss för att fortsätta tillsammans.

Min sambo är världens snällaste kille. Han gör allt för mig, verkligen ALLT. Jag känner mig så trygg med honom och tanken på att skaffa barn med just honom känns bra, jag vet att han blir en bra pappa och en make som kommer sätta mig och våra barn först.

Trots detta känner jag mig äcklad av honom. Det låter så hemskt. Men jag tittar på honom och tycker bara att han är ful. Hans andedräkt är äcklig och hans naturliga doft är äcklig. Jag är inte ett dugg kåt på honom och det känns äckligt att hångla med honom. Samtidigt känns det mysigt att krama honom och att ha honom nära. Tryggt.

Jag funderar mycket på hur det skulle vara att vara singel, att få kyssa och ligga med andra som jag faktiskt är attraherad av. Men jag är livrädd för att leva ensam om jag lämnar. Att jag aldrig hittat en bra kille igen.

Detta har pågått i ca 1,5 år nu. Det har gått fram och tillbaka i hur jag känner. Ibland tänker jag att det är bra att jag känner mig trygg och att det är såhär det ska kännas efter några år. Att vi bara ska skaffa barn och så blir det bra för att jag då inser att han har de egenskaper jag vill att en pappa ska ha. En annan del av mig tänker att jag måste lämna. Men det är läskigt och ensam. Vill inte tro att gräset är grönare på andra sidan och sen bli besviken. Inse att alla andra killar är skit ändå. Vad fan gör jag?

Män sysslar inte med monkeybranching.
Män väljer inte partner efter ekonomiska tillgångar.

Relationer är som hus, man måste underhålla och vårda det annars rasar det ihop.
Att gå runt o stirra på snygga personer runt omkring sig o vilja ha sex med dessa kommer inte hjälpa den egna relationen att blomstra.

Män är inte veliga som kvinnor.
Män vet vad de vill och kan bestämma sig.

Jämför inte män och kvinnor för de är typ olika arter.

Ja bara det att hon blir äcklad av hans utseende och trots det varit med honom i alla dessa år visar vilken utnyttjare hon är.

En person man älskar, bryr man sig inte riktigt om till utseendet, till den graden hon kommenterar det.

Men visst, knulla med kollegan på första jobbet du får!
Det är så hororna, ursäkta, honorna*, beter sig idag.
Skit där du äter.

... kanske bättre att växa upp istället innan man tar på sig för stora skor. 24 år och parterapi allra redan.

Du kvinna ni tror alltid gräset är grönare på andra sidan 🙄

Du är inte attraherad av honom. Den saken kommer ju knappast bli bättre med tiden då han tappar allt hår lol. Var sann mot dig själv och skaffa en äkta kärleks partner istället. Någon som får dig att skratta och som du tycker är fin. Är du ensam kan problemet lätt lösas med kollegor/vänner/nätverk runt omkring dig. Livet blir lätt dåligt när man tar beslut grundade på rädsla. Lycka till! 👍: )

Herregud. Gör slut och gå vidare med livet. Du är på toppen av ditt utseende och det kommer bara en jävla gång! Du hittar någon annan! Går du inte vidare nu så betyder det att du väljer att leva ditt liv på falska premisser. Det är helt omöjligt att något sådant kan sluta bra för någon, vare sig dig, honom eller eventuella barn som kommer att behöva absorbera lögnen som er relation bygger på. Hela ert liv kommer att handla om att "ni försöker".

Gör slut.