Varför äcklas jag av min sambo?

Jag är 24 år och har varit tillsammans med min jämngamla sambo i 4 år. Vi köpte lägenhet tillsammans och flyttade ihop för ca 2 år sen och för 1 år sen skaffade vi en hund. När vi träffades var jag en osäker 20 åring, jag pluggade fortfarande och hade inte spenderat någon tid i den ”riktiga” världen. Jag tyckte att han var ful när vi träffades. Men vi fortsatte dejta och jag upptäckte att han är snäll, omtänksam och genuin på ett sätt som ingen annan kille varit mot mig. Jag blev kär och han blev världens finaste kille i mina ögon, kunde inte tänka på någon annan.

För ca 1,5 år sedan pluggade jag färdigt och började jobba ute i den ”riktiga” världen. Jag har inte många kompisar, bara en. Så att umgås med kollegor varje dag var något nytt. Tidigare har jag bara umgåtts med min sambo och min familj. Dessutom upptäckte jag första dagen att en av mina kollegor var otroligt snygg.

Jag och den snygga kollegan började spendera mer tid tillsammans och jag fattade tycke för honom. Jag berättade detta för min sambo, vi gick i parterapi och bestämde oss för att fortsätta tillsammans.

Min sambo är världens snällaste kille. Han gör allt för mig, verkligen ALLT. Jag känner mig så trygg med honom och tanken på att skaffa barn med just honom känns bra, jag vet att han blir en bra pappa och en make som kommer sätta mig och våra barn först.

Trots detta känner jag mig äcklad av honom. Det låter så hemskt. Men jag tittar på honom och tycker bara att han är ful. Hans andedräkt är äcklig och hans naturliga doft är äcklig. Jag är inte ett dugg kåt på honom och det känns äckligt att hångla med honom. Samtidigt känns det mysigt att krama honom och att ha honom nära. Tryggt.

Jag funderar mycket på hur det skulle vara att vara singel, att få kyssa och ligga med andra som jag faktiskt är attraherad av. Men jag är livrädd för att leva ensam om jag lämnar. Att jag aldrig hittat en bra kille igen.

Detta har pågått i ca 1,5 år nu. Det har gått fram och tillbaka i hur jag känner. Ibland tänker jag att det är bra att jag känner mig trygg och att det är såhär det ska kännas efter några år. Att vi bara ska skaffa barn och så blir det bra för att jag då inser att han har de egenskaper jag vill att en pappa ska ha. En annan del av mig tänker att jag måste lämna. Men det är läskigt och ensam. Vill inte tro att gräset är grönare på andra sidan och sen bli besviken. Inse att alla andra killar är skit ändå. Vad fan gör jag?

Du verkar utnyttja honom känslomässigt och kanske även ekonomiskt.

Be honom att bli mer noggrann med sin munhygien. Är det hans naturliga doft när han ändå är så att säga, ren? Eller slarvar han med kroppshygienen också?

Du har inte möjligtvis borderline?

Har du Borderline?

Jag skulle säga att ni träffades när ni var så unga (det är ni fortfarande) så sannolikheten för att ni ska ha en livslång relation är väldigt låg.
Du känner självklart trygghet med honom och det är bra. Det är också en avgörande viktig del i en relation men det är inte den enda.
Han har väl kommit ett bli din bästa vän så att säga, men att du känner de andra känslorna som du gör för honom är talande för att det inte är en kärleksrelation ni ska fortsätta ha.

Jisses, jag bytte partner flera gånger mellan åren 18-30. Har sammanlagt haft 6 olika partners varav den sista i snart 18 år och tänker att det inte blir nån annan igen. Men de där åren där man trevar, letar, byter och testar är inte ovanliga.

Dock ska man komma ihåg att den perfekta partnern inte finns. Vi kommer alla med fel och brister där en del brister går att leva med medans andra inte gör det. De största prövningarna kommer under åren från det man bildar familj. Tar man sig genom de första 7-10 åren så är man ofta förbi det jobbigaste.

Du ska INTE skaffa barn med din nuvarande partner i tron att det blir bättre. Det du inte gillar kommer ju inte försvinna för att det föds en ny människa.

Du frågade samma sak i början av året.

Fråga dig själv nu - Varför är jag kvar i relationen, vill jag vara tillsammans med honom framöver, vill jag skaffa barn med honom. Att behöva gå i parterapi när man är 24 år gammal känns rätt abnormt.

Var rak mot dig själv, och framför allt mot honom. Har du ens frågat hur han känner?

(FB) Är jag fortfarande kär i min sambo?

Livet är en risk, sluta vara en fegis och lämna killen. Han är inte den enda som har de egenskaperna du söker efter i en pappa, bara i Sverige finns det typ fem miljoner män så några till lär ha liknande egenskaper jag lovar.

Och om du är kvar med honom kommer du antingen vara otrogen mot honom eller börja förakta honom för att han hindrade dig från att ligga runt med attraktivare män. Du är bara 24 år, ska du kasta bort dina bästa år på att hänga med någon du äcklas av?

Du gör både dig själv och din sambo en otjänst genom att "stå ut" med förhållandet bara för att ni varit ihop länge och det känns tryggt. Känner du som du beskriver finns ingen parterapi i världen som kan få dig att inte känna som förr igen, avsluta förhållandet så smärtfritt som det går innan det är för sent att avsluta utan maximal hjärtesorg och smärta med allt det för med sig. Har han varit så snäll och go som du skriver är han väl värd att vara schysst mot, det är du inte nu.

Gör som så många andra av dagens tjejer, lämna din trygga svenska kille och bli ihop med en kriminell blatte som spöar dig istället.

"Bli singel och knulla runt".
Helt sjukt att man har normaliserat lösaktighet.

Alla jävla tomtar på FB som leker psykologer. Fantastiskt.

Det du beskriver TS är fullständigt normalt. Du var 20 när ni träffades. Din hjärna var inte ens fullt utvecklad. Sen kan saker förändras med tiden. En sak som många par går igenom är just "småsaker" som man märker av att man inte gillar med sin andre hälft. Sen är ingen heller 100% i något fall. Man har bra och dåliga egenskaper.

En relation handlar om kommunikation och kompromissande. Du kommer inte hitta mr perfect som klickar i alla boxar. Det alla, män som kvinnor, behöver göra är att kompromissa vissa aspekter av en relation för att leva ihop och som du nämner, skaffa barn.

Jag tror att du på sikt kommer bli mer och mer tillbakadragen, det kommer leda till bråk och eventuellt otrohet från något håll. Det kommer sluta med att ni skiljer er och barnen bor varannan vecka eller något. En klassiker med andra ord.

Annat var det på tiden där kvinnan inte kunde klara sig ekonomiskt själv, eller var tvungen att ha en man för att ens ha ett bankkonto. Eller helt enkelt blev bortgift. Dessa tankar fanns då med men de hade ingen utväg alls. Idag finns en utväg.

Du är fortfarande ung och känslor är något vi inte styr över. Vissa känslor är bara flytande (som lust för någon annan) medan andra är bestående. Du kan inte tvinga dig till att gilla hans andedräkt, lukt eller utseende. Man kan lära sig att leva med det, men inte att gilla det.

Väldigt många hamnar i sådana relationer där de är för lata för att ta sig ut och orkar inte med de problem som tillkommer; främst om det är barn emellan. Barn är en stor hake som båda har på varandra egentligen och känner du redan detta bör du nog se över dina mål. Många skaffar barn just för att de tror att det ska "rädda" relationen. Ibland gör det det. Oftast inte. Är man inte ett bra par av olika anledningar så kommer det förmodligen inte gå, vad man än gör. Det kommer inte vara ett bra liv tillsammans tyvärr.

Ni hade redan provat parterapi så den aspekten är avklarad och ändå är du fortfarande tveksam. Inget du kan göra åt utan mitt tips är att se över hur ni kan separera egentligen. Varken du eller han kommer må bra tillsammans om du har sådana känslor som består.

Ibland är det bästa att kunna släppa något. Det är iaf vad jag hade gjort hur svårt det än må vara. Det kommer göra ont men med tiden lär du uppskatta att du inte stannade ytterligare 5, 10 eller fler år innan det brast.

Oavsett vad idioterna här säger så är det inget fel på dig. De själva önskar de hade någon att vara med helt enkelt och saknar kärlek i livet. Ensamma män är fan som en pandemi idag.