Hur bra är filibusterstrategin vid försvar i brottmål

Jag har lyssnat en del på PrimeCrime och noterat att en del som är tilltalade i brottmål verkar ha en intressant strategi. De försöker att fullkommligt dränka domaren och nämndemännen med ord. De får en enkel fråga som borde kunna besvaras med en mening, men i stället går de lös som William Vinasco och bara pratar och pratar och prata. Är detta övertygande? Vad tror ni om strategin? Är filibustrarna de som kommer undan lindrigast generellt?

Spontant skulle jag gissa att det är kontraproduktivt om något. Jag tänker att om det mest bara kommer rappakalja ur munnen på någon så slår man dövörat till, om det mot förmodan sen skulle komma något sakinnehåll så når det bara döva öron. När det sedan är dags att avkunna dom så ligger det ju i farans riktning att det bara är motpartens inlaga som kommer finnas i domarens minne.

Filibustering som taktik bygger väl annars på att vinna tid. Om man förväntar sig omständigheter längre fram som kommer ändra förutsättningarna till ens fördel dvs. Det låter tveksamt till att det skulle ske till försvarets fördel också.

Men, framgår det inte något om utfallet i målen? Det borde ju innebära att de skulle kunna ha en uppfattning om hur pass det funkar.

Karin Lilja försökte med det och hon är ju ändå jurist men det fungerade jättedåligt.

Catrine Zytomierska testade en annan intressant strategi. Hon höll en regelrätt föreläsning för domaren om hur lagen ser ut. Vad tror du om den strategin?

I brottmål är det nog en dålig strategi för den tilltalade p.g.a. risken att lyfta motsägelsefulla omständigheter som sedan åklagaren kan peka på.

Man kan nog generellt säga två saker:
1. Det handlar i normalfallet inte om någon filibusterstrategi. Det handlar om att brottsmisstänkta dels är generellt ganska osmarta, dels har de ofta en uppblåst självbild och tror att de kan snacka sig ur grejer
2. Generellt är det bäst för tilltalade att säga så lite som möjligt, för att minska risken att ge motstridiga uppgifter, ge information som åklagaren inte hade innan och så vidare.

Förlorade inte hon målet? Då kan man inte säga att taktiken inte var en total framgång iaf...

Sen är det ju frågan om vart man vill komma med sitt anförande, om man bara vill raljera om att man har lite lekmannakunskap om lagen och insinuerar att domaren inte skulle kunna den så tror jag inte det landar rätt. Att förolämpa den som skall döma en är nog inte ett vinnande kort. Har man däremot en poäng i sitt anförande och visar på att lagen talar till ens fördel så är det ju en helt annan sak.

Om den inte har något att dölja borde den bara svara på frågorna - att reta upp domaren lär ju inte vara bra.

Det är idiotiskt. Det fungerar definitivt inte i Sverige.

Det smartaste är att stå på sig men på ett ej aggressivt sätt och säga att man är oskyldig eller skyldig till något som är bagatellartat jämfört med vad man är åtalad för.

Övertygande om vad? Att de har mundiarre?
Varför skulle de komma lindrigare undan för att rätten tycker att de är skitjobbiga?

Aldrig hört talas om någon försvarsadvokat som förespråkat det och kan inte tänka mig att det skulle ha någon som helst positiv effekt.

Tror knappast det är en medveten strategi utan bara handlar om tilltalade med mundiarré och avsaknad av sunt förnuft.

Intressant är inte samma sak som begåvad. En domare är inte intresserad av hur mycket som sägs utan vad som sägs. Snömos är snömos oavsett mängd.