Hur kan det vara möjligt att om en person ser en värdelös, så är allt annat oviktigt

Här är en omskrivning av din text:

Hej,

En berättelse om känslor: Året var 2021. Vi var ett gäng med både tjejer och killar.

Bland oss fanns hon – en kvinna, bara ett år äldre än jag, 30 år gammal. Vad jag inte visste då var att hon ogillade mig från första början och uppfattade mig som ointelligent.

Det dröjde tio månader innan hennes inställning förändrades. Vid en middag hemma hos mig kom hon fram tidigt, innan de andra gästerna hunnit anlända. Hon bad om ursäkt för sina tidigare tankar om mig och erkände att hon hade misstagit sig. Hennes ord var som en bekräftelse på att hon accepterade mig och ville bygga en vänskap. Det blev starten på en djupare relation, präglad av värme och ömsesidig respekt.

Samtidigt började jag hitta mig själv på ett nytt sätt. Sommaren 2022 fick jag ett jobb som kom att bli väldigt betydelsefullt för mitt självförtroende. Jag upptäckte mina styrkor och svagheter och fick höra uppskattning för hur trevlig och bra jag var med kunder. Det gav mig en insikt om att jag faktiskt hade en naturlig talang för att skapa positiva möten och relationer. Denna erfarenhet stärkte min tro på mig själv och mina förmågor.

Under denna period utvecklades min vänskap med "Jessica", som jag här väljer att kalla henne. Vi umgicks ofta, pratade och hade trevligt tillsammans. Hennes närvaro blev allt viktigare för mig.

Men saker började förändras. Våren 2023 förlorade jag mitt jobb, och sommaren samma år inledde en känslomässig kris. "Jessica" slutade höra av sig spontant och blev mer distanserad. När vi sågs kändes ingenting längre som förut.

Julen 2023 blev en ensam och sorglig tid. Vår vänskap, som en gång betydde så mycket, verkade nästan obefintlig. Jag försökte förstå vad som hade hänt men fann inga svar.

I början av 2024 var jag känslomässigt skör och fylld av inre sorg. Jag kunde inte förstå varför "Jessica" inte längre fanns där för mig, trots att jag fortfarande värdesatte vår relation så högt. När jag träffade henne i sociala sammanhang kände jag en mix av glädje och förvirring – ibland pratade hon med mig, ibland verkade hon helt ointresserad. Det gjorde mig osäker och sårbar.

Trots detta började året bra på andra sätt. Jag fick ett nytt jobb med bra lön och provision, och jag fick återigen uppskattning för mina arbetsinsatser. Jag kände mig omtyckt och värderad, men inombords ekade ändå en fråga: varför har jag inga vänner som "Jessica"? Varför är vår vänskap borta?

Idag arbetar jag mer flexibelt och försöker hinna med andra saker i livet. Jag deltog nyligen i ett projekt utanför jobbet där jag blev mycket uppskattad. Den känslan av erkännande är förstås glädjande. På många områden känner jag mig framgångsrik och beundrad.

Men inte där "Jessica" är. Där känner jag mig fortfarande som värdelös och ointelligent. Att hon ser mig som oviktig fyller mig med sorg. Det gör ont.

Kvinnor kräver underhåll, så fort du börjar visa för mycket distans eller svagheter så börjar det blir kört, de tappar känslor och respekt.

Men ryck upp dig! Man kan inte vara nära kompis med en kvinna. Hon var sugen på dig men du tog inte chansen. Låg ni med varandra?

Jessica är antagligen en i mängden, gå vidare! Eller hade hon någon häftig tribal tatuering i ansiktet som Mike Tyson?

Jag kan känna igen mig i det du skriver även om mina erfarenheter inte är exakt som dina. I vart fall ett visst umgänge och vänskap med en tjej som typ gjorde mig otroligt glad och lycklig. Sen försökte jag förklara för henne hur mycket jag tycker om henne, men sen blev det bara dåligt, jag kan typ aldrig ens umgås med henne ensam längre. Jag tror att hon tycker det är jobbigt att jag finns i hennes närhet fortfarande.

Var nyligen på ett sånt arrangemang där hon stod bakom en del av det. Såg hennes finaste och bästa sidor den kvällen. Typ skälet att jag förälskade mig i henne. Gick hem sen därifrån, blev helt uppfylld av tomhetskänslor. Hatar att jag inte kan sluta tycka om henne trots att hon inte alls tycker om mig på något plan. Har varit såhär nu i ett års tid. Jag är inte religiös, men ber ändå patetiskt nog en bön varje kväll, om att Gud ska förmedla hur starka mina känslor är för henne. Sen gråter jag säkert 2-3 ggr varje vecka när jag tänker på mina felsteg mot henne, som fick henne att ogilla mig.

Efter den där kvällen nyligen, hade jag en tjejkompis på besök. Jag grät som ett barn inför henne om hur jag inte kan sluta tänka varje dag på den tjejen och att det är särskilt jobbigt att se henne just sådär, social och typ oemotståndlig. Vi pratade om det i typ tre timmar den kvällen. Jag berättade då att det inte går för mig att släppa mina tankar på henne som är dagligt återkommande. Ingenting i mitt liv betyder någonting i jämförelse med att jag förstört min relation till henne. Det släpper aldrig och typ allt jag fyller min tid med, på jobbet och privat, det är ändå så när jag utvärderar det när jag är ensam och har tid: det känns helt meningslöst och oviktigt allting. Jag bryr mig inte om något annat egentligen än att vår relation är förstörd och att hon aldrig kommer känna några känslor för mig som ens närmar sig de jag känner för henne.

Puuh, nu ska man ta sig igenom den här jävla julen också och gå på nyårsfester och skit. Men vet att jag kommer vara där men ändå inte där. Att det bara känns som att jag går igenom helt meningslösa ritualer, men att jag inte på något vis är engagerad i sammanhangen jag är i. Är jag bara är där som en plikt typ mot vänner och sånt som bjudit in mig.

Det är precis som du skriver: det enda som betyder något på riktigt för mig är relationen till henne. Och den är dålig, så jag känner liksom inte någon lust till något. Jag hade mått så jävla dåligt innan jag träffade henne och typ de första 6 månaderna jag kände henne hade vi en jättebra relation tyckte jag. Hon kramade om mig en gång då vi varit ute och jag gick typ på moln efter det.

Hade följt med på en grej hon arrangerade då trots att jag egentligen var uppbokad. Gick ut och festade och promenerade en stund med henne och hon gav mig sedan en godnattkram. Efter det satte jag mig i en taxi för femtusen spänn för att åka dit jag egentligen hade ett åtagande dagen efter. Pratade med taxichauffören hela resan om hur underbar hon är. Gjorde det bara för att jag var så jävla kär i henne och inte kunde avböja när hon inbjöd till ett tillfälle att vara i hennes närhet. Sen sabbade jag min relation till henne totalt, kan aldrig göra det ogjort.

Jag önskar att jag kunde göra allt dumt ogjort nu. Önskar att det fanns något sätt att typ vrida klockan tillbaka då det var bra. Men går inte och egentligen är det nog så, att det aldrig fanns något som jag tänkte, emellan oss. Det fanns bara i min dumma skalle men jag övertolkade allt hon sa för att jag var helt förblindad av kärlek. Jag är det nu med. Det går inte en enda dag utan att jag tänker på henne. Men det var också så, under den bra perioden, att hon typ helt ensam bara av att vara i min närhet typ lyfte mig ur en pågående depression så att jag fick något som kändes värt att leva för.

Men nu när det gått så här länge och jag inte kan få eller ha någon kontakt med henne mer, då känner jag bara hur det där mörkret kommer krypande tillbaka inom mig. Jag har kontakt med henne: men ingenting innerligt, inget besvarat. Sen har jag aldrig upplevt någon besvarad kärlek så det gör typ, att jag typ tappar helt tron och suget på livet. Det finns typ inget HÄR för mig. Att inte ha en bra relation med henne det gör att allt annat jag gör, alla andra människor jag möter, alla aktiviteter: när jag tänker på dem är de som bara en serie av helt meningslösa händelser som staplas på varandra.

Det är sjukt hur man kan känna så. Men känner också som TS att den enda relation som betyder något för mig egentligen, den har jag förstört och så är allt annat bara att hålla skenet fast jag inte alls bryr mig om det andra som händer i mitt liv…

2-minutersregeln ... det tar 2 år att förändra en okänd individs inställning (till det bättre) om man ger ett värdelöst första intryck i två minuter. Den söker sedan bekräftelse på att den haft rätt i sin underskattning av dig. Om du ger ett bra första tvåminutersintryck...tar det motsvarande lång tid innan du sjunker i den andres ögon. Alla bra försäljare och naturligt extroverta kan detta intuitivt. (Tyvärr även många manipulativa halvpsykopater). Kom ihåg 2 minuter.

Du verkar besitta en självkänsla som skulle få en överviktig, 14årig tjej att titta medlidsamt på dig.

(FB) Räknas detta som ofredade?
(FB) Bli medlem i SD igen?
(FB) Känslan av att inte höra till – när ensamhet och reducering till sex tär

Är du ens en man? Kvinnor har mer testosteron än vad du har.

Så det är mitt råd: gå till en läkare och få testosteron utskrivet, så kanske du kommer vidare från att vara en överkänslig kärring.

Intressant, detta har jag aldrig riktigt reflekterat över men nu när man tänker efter så är första intrycket verkligen viktigt. Samt hur man uppfattas av sin omgivning. Detta är verkligen synd på ett sätt då det är så ytligt, men ibland måste man frångå sin naiva/romantiska världsbild och inse den bistra verkligheten. Är du snygg, social, har rätt kläder, kan föra dig och så vidare så kommer ditt liv bli enklare - även fast du kanske är en egoistisk psykopat. Kontra om du är en socialt missanpassad incel som ser ut som skit - även fast du kanske har ett hjärta av guld och är hur intelligent som helst.

Ja, jag kan bekräfta det från (välutbildade) psykologer (även en MD psykolog) - det undersöktes vetenskapligt i USA för en del år sen som skillnaden på hur introverta och extroverta betedde sig vid nya kontakter. Människan har ett selektivt och deselektivt beteende.

Du speglar dig i en person som underminerat din person vid flera tillfällen. Du ger henne kontroll som hon inte ska ha.

Hon kan då styra ditt mående som om du är en marionettdocka.

Spola henne för gott och tro på ditt eget värde. Den här Jessica är egentligen ett svin som trampar på folk.

Själv haft en liknande person i mitt liv som jag nu raderat ut ur mitt liv. Känns underbart

Ja så är det ju, är ju bara och kolla på skolbarn som kan mobba ut någon ny elev för att han eller hon avviker ifrån vad barnen anser är den accepterade normen i deras grupp. Typ som att ha en annorlunda dialekt eller fel kläder. Det vill säga ett selektivt/deselektiv beteende. Barn har ju även en mer ofiltrerad mänsklig natur och som ännu inte påverkats av vuxnas/samhällets moral och liknade. Så vill man se mänskligt beteende i sitt esse så borde man göra en fallstudie på en dagisklass utan inblandning av vuxna. Något som aldrig skulle göras i verkligheten men jag tror fan ungarna hade mördat varandra efter ett tag.

Vi människor är verkligen lustiga när våra grymma, naturliga instinkter står i konflikt med vår inlärda moraliska kompass. Jag ser det som en kamp mellan köttets lustar och samvetet. För att återkoppla till ämnet så är ju en del av vår natur att vi är automatiskt selektiva gällandes andra människor. Något mångas moral inte vill kännas vid som ett faktiskt fenomen i vårt beteende.

Nu svävade jag iväg som jag brukar, men har du några artiklar eller liknade om 2 minuters regeln?

Kvinnor är som katter, de kommer och går när de känner för det, när de vaknar upp en morgon kan de bestämma sig för skilsmässa även efter 20 år.

Män är som hundar, lojala.

Inte ditt fel att det sket sig iaf, kvinnor är mycket opålitliga, bara att gå vidare