Tråden om afrikansk litteratur

Stämmer detta verkligen? Soyinka är ett välkänt namn pga av nobelpriset men ingen tycks känna till särskilt mycket om hans författarskap, förutom möjligen den självbiografiska Aké - barndomsåren.

Kanske är inte Soyinka så läst som man kan tro. Han är säkert inte tanternas afrikanska förstaval i sina bokcirklar, eller lärarnas i sina litteraturklasser (att min sons engelskaklass läste och analyserade Soyinka-pjäsen "Death and the King's Horseman" hör antagligen till undantagen). Jag lämnar det dock till någon annan att dyka djupare i författarskapet.

Men detta ger mig åtminstone en ingång till ett nytt inlägg som jag spånat på ett tag, men inte riktigt orkat fullfölja. De stora svenska förlagshusen har ju alltid varit en stabil hemvist för Soyinka och de andra afroförfattarna i det yttersta toppskiktet. Där inunder finns förstås en frodig undervegetation av mindre kända afrikaner som småförlagen plockat upp. Sådana som Ordfront och Tranan har ju länge gjort förtjänstfulla insatser på den fronten. Sista åren har emellertid ytterligare några källarförlag dykt upp som försett den svenska marknaden med läsgodis från den afrikanska kontinenten.

Ett sådant är Palaver Press. De snappade exempelvis upp fransk-senegalesen David Diops Booker-vinnare Om natten är allt blod svart från 2018. Bakgrunden är kolonialmakternas rekrytering av afrikanska soldater till sina arméer under WW1, sk askaris. Två blodsbröder från en by i Senegal (dvs de blev omskurna samtidigt) låter sig värvas och hamnar i skyttegravshelvetet vid den franska fronten. När den ena dör glider den andra i sin sorg in en skenande spiral av grymhet och galenskap. Även jag som rätt van konsument av "gore" i film och litteratur hade svårt att smälta de bestialiska krigsövergrepp som skildras. Boken är lite av en "I stålstormen" med afrikanska förtecken - grymt stark men inte för alla. Samma förlag har även gett ut zimbabwiska Novuyo Rosa Tshumas debut Ett hus av sten som också kom 2018. Detta är faktiskt en av de bästa böcker jag läst på senare år, afrikansk eller ej. Sonen i en familj försvinner spårlöst, och de beslutar att hyra ut hans rum till en främling med oklart förflutet, Zamani. Han visar sig vara en gökunge ute efter att ta sonens plats och göra dennes historia till sin. Alla trådar löper bakåt i tiden och möts i ett origo, Gukurahundi, ett bortglömt folkmord (83-87). Mugabes nordkoreatränade elitstyrkor (shona) internerade och slaktade då tiotusentals personer ur ndebele-folket som var sympatisörer till rivalen Joshua Nkomo. Även denna bok innehåller vidriga skildringar men ger mer av en kontext till förloppen, jämfört med ovanstående boks chockeffekter. I Palavers stall finns sen också Nnedi Okorafor som jag lär återvända till i ett annat sammanhang.

Ett annat tämligen nytt förlag är Rámus. De har översatt och gett ut två romaner av Fiston Mwanza Mujila från DR Kongo, Tram 83 (2014) och Skurkens dans (2020). Lite elakt kan man säga att han skrivit samma bok två gånger, åtminstone vid en ytlig betraktelse. Bägge utspelas under den tid när landet ännu hette Zaire, mer specifikt i Lubumbashi, utbrytarprovinsen Katangas huvudstad. Bägge kretsar kring en bar och det myllrande klientel som frekventerar dem... rebeller, musiker, koloniala gruvinvesterare, limsniffande gatpojkar, tonårshoror, hemliga poliser, allmänna lycksökare, mm mm. I den ena figurerar en österrikisk författare med skrivkramp (Mujila bor själv i Österrike), i den andra en fransk förläggare, som några slags katalysatorer. Böckerna kränger och svänger, den förra i jazzens tecken och den senare med rumbans rytm. Men respektive handling är synkoperad, rörig, svårfångad. De har förvisso blivit hyllade, särskilt "Tram 83", men jag hade ärligt talat svårt att få någon rätsida på dem.

Tranan, still going strong, har nyligen gett ut Tålamod (2020) av den kamerunska författarinnan och aktivisten Djaïli Amadou Amal. Ett centralt begrepp i boken är Munyal, "tålamod" på det lokala språket. Handlingen kretsar kring traditionstyngda men för oss förkastliga företeelser som barnäktenskap och polygami. En ung tjej och hennes syster tvingas motvilligt gifta sig med faderns gamle affärspartner respektive en alkad och våldsam kusin. De uppmanas till tålamod - allt kommer bli bättre. Yeah right! Boken har tre delar som i tur och ordning berättas av de två systrarna samt den äldre mannens första fru. Det är förvisso brännande ämnen men för mig är känslan att boken skrivits mer som en opinionstext eller ett debattinlägg för en lite yngre publik (samma känsla som Joyce Carol Oates "Våld" gav). Mycket riktig tilldelades Amadou Amal ett ungdomspris under Prix Goncourt-paraplyet för boken. Men den är läsvärd trots allt.

Svepet avslutas med frankofilerna på Grate Förlag, som förvisso inte är några duvungar. De har ju gott om cred efter att ha gett ut Nobelvinnare som Le Clézio, Ernaux och Modiano. Ännu en i den raden blir väl inte Nathacha Appanah, bördig från Mauritius precis som Le Clézio, men hon skriver ändå trevligt med ett blommigt, poetiskt språk. Jag har läst två av den fem böcker Grate gett ut, Våldets vändkrets (2016) och Himlen över taket (2019). Kanske en slump eftersom jag inte har full koll på hennes rätt omfattande författarskap, men bägge böckerna handlar om ungdomar på glid. "Våldets vändkrets" var för mig den bättre av de två. En bebis blir övergiven av sina föräldrar för att han har olikfärgade ögon och därmed anses vara besatt av en djinn, en ond ande. Han får en trygg uppväxt hos en fransk sjuksköterska som adopterat honom, men när hon avlider rasar hans värld ihop. Så 14 år gammal sugs han in i en brutal tillvaro bland gängen i kåkstäderna där våldet alltid lurar runt hörnet, och det tar naturligtvis ände med förskräckelse.

Det var väl rätt länge sedan Ordfront (och Leopard) försökte försvara den frontlinjen? Tranan verkar hålla stilen, däremot.

Ordfront gav åtminstone ut Chigozie Obiomas böcker, och det är väl inte så himla många år sen? Men de var mer aktiva förr, det är sant.

Fint att du nämnde Leopard förresten. De har gjort det bra med att få ut Mia Couto och Zakes Mda på den svenska marknaden.

Men när någon faller ifrån, inträder någon annan i dess ställe, som mina exempel visade. Svenska folket vill uppenbarligen fortfarande ha färgsprakande afrikanska berättelser när de tröttnat på inhemsk "gråvädersnihilism" (för att citera en annan användare).

Jag har en känsla av att Leopards ambitioner sjönk betydligt när Mankell inte höll koll på dem längre. Och det var väl fem år sedan det kom en Obioma på Ordfront, och det vete fan om de har gett något annat afrikanskt sedan dess. Men det verkar vara en ny på gång nästa år:
https://libris.kb.se/bib/3n27x6wj1k0szt3g

De gjorde det bra en gång i tiden, men de senaste tre böckerna av Mia Couto på svenska har kommit ut på ett litet förlag som heter Panta Rei (som jag inte vet någonting om mer än så). Vore oförskämt kul om de fick ett Nobelpris på halsen. Helt osannolikt är det ju inte.

Det hade jag missat. Jag har en del att läsa ikapp bland Mia Coutos senare utgivning. Panta Rei tycks för övrigt vara ett rent enmansprojekt; samma person som driver förlaget översätter också från portugisiska. Jag ser att de/hon givit ut Coutos kortberättelse "Havet vill ha mig". Den finns här hemma i portugisiskt original men dessvärre räcker inte mina basala kunskaper i språket till för att knäcka Coutos intrikata stil. Men att han blir nästa afrikanska Nobelpristagare har vi ju redan konstaterat!

I nord-nigeria har de et kjempedigert marked hvor de selger en slags lokal pulp litteratur, og dette har helt enorme proporsjoner og har foregått veldig lenge. Dette er ganske interessant.

I Senegal har de en av kontinentets eldste tradisjoner for historiske romaner.

Ellers er jo en del knyttet opp til Nardals søstrenes litterære salong i Paris på 1920 tallet, begynnelsen å negritude bevegelsen. Her finner dere også folk fra harlem rennesansen i USA.

I Liberia har de noe veldig interessant. En av de bøkene de bruker i skolen er en krimnovelle, og hvorfor den er brukt er litt vanskelig for utenforstående å forstå. Det har noe med hvordan klasse og en del andre ting utgjør motivet for drapet. Den er skrevet av Bai T. Moore, en fremtrende politiker og det kan jo ha noe å si.

Den heter "Murder in the Kassava Patch"
Den var skrevet lenge før borgerkrigen etc, så dette lengre tilbake.

Ellers er det jo selvsagt å nevne Naguib Mahfouz i egypt, men det er en egyptisk forfatter, de flyttet ofte til beirut, som skrev ganske mange historiske romaner i underholdningsjangeren. Jeg har glemt navnet hans.

De vest afrikanske krønikene knyttet opp mot mali, og også noe tilsvarende fra Mauritius og Ethiopia.

Så har de i tillegg en glemt filosofisk geni, nesten på størelse med Kant, nemlig Zera Yacoub, fra Etiopia, en samtidig med kant.

I Marocco har de en egen tradisjon for krim, bla en forfatter som heter Hamdouchi.

Abdulrazak Gurnah bor jo ikke i Tanzania lengre, slik jeg forstår det. Men har levd mesteparten av livet i UK? Han kom til Uk i 1968. Han er jo fortsatt en glitrende forfatter, men en mann som ser ting fra en annen vinkel.

Dette er faktisk et vanlig problem i Afrika. De beste flykter med en gang de kan.

"Nå er jeg rik, første fly ut. Takk for meg."

Men han flyktet som 18 åring og bygget sitt liv i UK. Av politiske grunner.

En gang chattet jeg med en afrikansk student på nettet. Han hadde aldri hørt om studentutveksling, de kunne jo ha noe slikt innad i afrika med nabolandet, eller til og med med et universitet i en annen del deres eget land. De har få gulerøtter i systemet. Ikke noe sted å drømme. Og så er det streik hele tiden

Ja jag skulle uppskatta att minst 75% av de nu levande författare som nämnts i tråden har lämnat Afrika för att bo i Europa, USA - eller som Coetzee i Australien.

Men jag håller inte med om att de "flydde" så fort de kunde efter att framgången kom. Några emigrerade redan som barn med sina familjer. Inte så få fick stipendier för sin studiebegåvning till olika college och universitet, något som blev starten för framgångsrika akademiska karriärer. Några var helt enkelt tvungna att fly för att överleva, från förföljelse av repressiva regimer.

Så skälen varierar. Snarare finns det de som återvänt till sina ursprungsländer för att försöka göra skillnad. Tsitsi Dangarembga exempelvis.

De reiser jo fordi de ikke ser håp, som oftest. Alle som kan flykter. Det er fordi det skjer så mye trist rundt dem

Detta går ju inte att klandra, som jag skrivit tidigare, men jag tror de flesta hade hellre stannat och gjort karriär i sina hemländer om det varit möjligt. Författare som Wole Soyinka och Ngũgĩ wa Thiong'o har ju flera gånger återvänt till Nigeria respektive Kenya där de varit tunga namn i samhällsdebatten, men har tvingats i exil av politiska skäl.

Ett bra exempel på någon som definitivt kunde ha "flytt" men har valt att stanna, är trådfavoriten Mia Couto. Han och hans två bröder driver en kulturell stiftelse till minne av sin far Fernando (poet, journalist, lärare) i Maputo. Där finns ett galleri som varje månad presenterar nya utställningar av lokala konstnärer. De ger ut böcker med Coutos och andras lyrik. I sina lokaler arrangerar de debatter, föredrag, poesiaftnar, uppläsningar och andra events i aldrig sinande ström. Det är en intellektuell mötesplats, ett Forum utan kladd (sorry MHWynn, svensk ironi), en stabiliserande kraft i en nation ständigt balanserande på randen till kaos - nu mer än någonsin.