Tråden om afrikansk litteratur

Tack för ett bra svar. Om du är intresserad av panteism och sånt så är det ännu intressantare. Jag kan rekommendera den, det känns iaf att den fångade själsuttrycket av hans nigerianska stam (mins ej namnet på folkslaget), naturligtvis efter att ha pluggat på ett universitet i England först.

Jag blev förvånad av den litterära kvalitén. Men som sagt, det är magisk realism och poetiskt.

Vad anses om José Eduardo Agualusa? Är nyfiken på hans roman Sällskapet för ofrivilliga drömmare som gavs ut av Tranan häromåret.

Tycker att det är en märklig fråga. Borde vi pådyvla oss begränsningar för våra intressen? Är mitt intresse för PK? Kan man inte intressera sig för någonting utan baktankar? "Och det är sjukt, det passar inte i Sverige". Haha vafan, bara svarta amerikaner och afrikaner som får intressera sig för afrikansk litteratur eller? Och bara svenskar som får intressera sig för svensk litteratur? Hemskt om en sydafrikan intresserar sig för skandinavisk litteratur! Helt opassande att en zulutalande Jo-burgbo läser isländska sagor! I förlängningen borde det enda intresset vara ens egen navel. mohnomishe bidrar med kunskap och läsglädje från litterära områden, som är obekanta och främmande för många svenskar. Det är ju någonting fantastiskt och i mina ögon något att lovorda.

Jag läste denna understreckare om bland annat Aniceti Kiterezas storverk och blev mycket sugen på att läsa detsamma: https://www.svd.se/dags-att-lyssna-p...ar-att-beratta

Det är ju helt uppenbart, att somliga romaner har en tillkomsthistoria, som är mer spännande än de flesta romaner.

Tack för support, Caesare, här och i andra trådar! Ja det är lite märkligt att behöva bli ifrågasatt för att man uppskattar litteratur från en annan kultursfär än den som finns runt hörnet. Jag har exempelvis inte sett någon bli kritiserad i tråden för antik litteratur för att man hellre borde läsa de nordiska gudasagorna. Men det är rätt typiskt för Flashback: Afrika representerar bara ett tärande slukhål, som tar våra skattepengar och männen kommer hit och lägrar våra kvinnor. Inget gott tycks någonsin ha kommit i retur.

Tyvärr kan jag inte läsa den där understreckaren då den är låst för mig.

Etiopien är dubbelt så stort som Sverige till ytan och har tio gånger så stor befolkning.
Vad är dess svar på Per Gunnar Evander?

Vet inte riktigt vad din poäng är? Vem är Sveriges svar på Mulatu Astatke?

Antiintellektualism bör bekämpas, var än den visar sig, även då den träder fram i förklädnad och förespeglar kärlek till och en rotadhet i traditionell västerländsk bildning.

Själv sysslar jag sedan fem år tillbaka nästan enbart med latinets litteratur – någonting för många lite tråkigt, för att det är så självklart och ”gjort” – men tycker att det är lika kul att folk lyfter locken på andra kistor i litteraturernas och kulturernas oändliga pelarhallar.

"När man första gången möter Aimé Césaire har man svårt för att tro att det är han, den våldsammaste av negerdiktare. I stället för en vildvuxen fullblodsneger finner man en ljusbrun mulatt, av medellängd och inte särskilt kraftig, med strängt tuktat hår och diskret välklädd".

Ja, så skriver Artur Lundkvist, på sitt alltid lika pregnanta sätt, i förordet till De underbara vapnen (1974), ett urval av Césaires poesi, tolkad och översatt av AL själv. Här får jag tänja lite på ämnet för Césaire (1913-2008) var inte afrikan utan från Martinique. Men då han var en del av den afrokaribiska diasporan i trettiotalets Paris känns det ändå okej med honom i tråden. Dessutom återkom han ofta till Afrika i såväl poesi som drama. Tillsammans med Léopold Senghor var han en av de tongivande i négritude-rörelsen, en grupp svarta intellektuella som skulle återupprätta svart kultur och en gång för alla göra upp med slaveri, kolonialism och förtryck. Césaires metod var alltså främst poesin - en våldsam, vulkanisk diktning som går att placera i samma tradition som Rimbaud, Lautréamont och Artaud. "En våldtäkt på språket... alla hänsyn bortsopade" enligt Lundkvist. Breton och Sarte älskade det.

din tiara av sol som pressas ända ner till halsen av kolvstötar
har de förvandlat till halsjärn, ditt seende
har de rivit ut ur ögonen, ditt kyska ansikte har de skändat,
din röst som talade i skuggornas tystnad
har de försett med munkorg tills den tjuter sig hes

Afrika,
darra inte för den nya striden,
ditt blods levande flodvåg bereder utan att svikta
en beständig årstid, natten är idag på vattensamlingarnas botten

-- inledning till dikten Afrika, ur Ferrements (1960)

Liksom Senghor, som blev det fria Senegals första president, gav sig Césaire in i politiken. I takt med att hans karriär tog fart editerade han bort de värsta excesserna ur återutgivningar av sina diktsamlingar. Ur exempelvis Soleil cou coupé (Halshuggen sol, 1948) plockade han i 1961 års utgåva bort 31 dikter helt och hållet, medan 29 andra "censurerades" mer eller mindre. Bara tolv förblev orörda. De här snöpta utgåvorna var länge det enda som gick att få tag på men det har lyckligtvis ändrats på senare år. 2011 kom till exempel ovan nämnda verk ut i sin fulla prakt på Wesleyan University Press, Solar Throat Slashed - the unexpurgated 1948 edition. Där finns hela diktcykeln såväl i franskt original som i engelsk tolkning. Mycket värdefullt för den som vill få "jaguarens urinstråle" riktad rakt i sina ögon.

I samma andetag tycker jag det passar bra att nämna Vända hem (Homegoing, 2016), debutroman av Yaa Gyasi från Ghana. En otroligt fängslande och väl-researchad skildring av slaveriet och dess konsekvenser in i våra dagar. Utgångspunkten är två halvsystrar i 1700-talets Ghana, ovetande om varandras existens. Den ena gifter sig med kommendanten på det engelska slavfortet, medan den andra samtidigt sitter inspärrad i fortets källarhålor i väntan på att skeppas till Amerika med sina olyckssystrar. Generation för generation beskriver boken därefter ättlingarnas öde, på sydstatarnas bomullsplantager, i Alabamas kolgruvor, på Harlems jazzsyltor. Även om slaveriet formellt avskaffades flödar rasism och diskriminering i dess ställe. Den här boken är en Rötter för tvåtusentalet, vill jag påstå.

Romanförfattaren Abdulrazak Gurnah som är född på den tropiska paradisön Zanzibar (Tanzania) i Östafrika fick årets nobelpriset i litteratur 2021. Hans böcker har teman som kolonialism och flyktingars öden. Är det någon som har läst hans böcker och kan säga om de är bra? Är lite intresserad av hans genombrottsroman "Paradiset" som utspelar sig när delar av Östafrika styrdes av tyska kolonialtrupper. Romanen anknyter till Joseph Conrads bok "Mörkrets hjärta" men denna gång är det den unge hjälten Yusuf som färdas till mörkrets hjärta.

Den kommer som radioföljetong med början 6 december (alla avsnitten brukar komma samtidigt i appen, som väl är det sätt de flesta lyssnar numera). Jag tänkte ge den en chans. Vi kan ju sammanstråla här för utvärdering sedan.

Appar och poddar vet jag inget om men min fru köpte nyss den fysiska boken så tids nog blir det min tur att läsa den. Är riktigt förväntansfull.

Det går förstås också att lyssna när det sänds i P1, 11.35 och 21.03, måndag till fredag. Hans "ICA-Stig" Mosesson ska läsa, ser jag.