Frågor till er som försökt ta ert liv

Ni som på riktigt försökt ta ert liv, jag har lite funderingar som jag inte direkt kan ställa till den enda personen jag känner som på riktigt försökt ta sitt liv. Det vore alldeles för känsligt.
Om någon orkar svara så undrar jag:

1. (Detta är vad jag är absolut mest undrande över) Vad var det som föranledde självmordsförsöket? Var det psykisk ohälsa i allmänhet som lett till depression eller impulsivitet som i Bipolär sjukdom, depression eller borderline? Eller var det en situation, ett trauma eller sorg som t.ex vid bortgång av en närstående etc.?

2. Hur gick det till och hur nära var du att stryka med? Hur kom det sig att du "misslyckades"? Hann någon i din omgivning förstå att något inte stod rätt till t.ex?

3. Vad skedde efteråt i anslutning till beslutet? Fick du hjälp? Har du fysiska men eller skador idag?

Tack på förhand om någon orkar svara.

1, Första gången var långtids depression till följd av olika trauman och sorg på 3 år med en känsla av hopplöshet vid första försöket 2015. Depressionen löste sig på sikt när livet stabiliserades. Andra gången 2020 berodde de på kronisk fysisk sjukdom med enorma smärtor som gjorde mig väldigt begränsad i vardagen, och ett sätt att försöka få slut på den fysiska långvariga värken i kroppen.

2, Första gången via hängning. Kabeln jag hängde ifrån gick sönder och jag ramlade ned medvetslös och vaknade senare upp. Andra gången överdos av diverse mediciner, vaknade upp på sjukhus då anhöriga hittade mig och larmade.

3, Fick begränsad hjälp, men lyckades på sikt ändra mitt mindset och försöka kämpa på ändå och uppskatta även de små sakerna med livet.

Hoppas mitt svar hjälpte.

Jag är glad att du misslyckades. Och hoppas att du aldrig gör om det eller mår så dåligt igen.

Tack! Ja det hoppas jag att jag aldrig gör igen heller. Tankarna kommer då och då, men försöker kämpa emot!

Jag är glad för din skull att du kämpar på. Har du inte någon att prata med så försök hitta det. Ibland har jag märkt av livet, kan det lätta av att man erkänner hur man mår och säger det högt. Det låter kanske larvigt att det ska kunna vara så enkelt att stanna upp och säga t.ex "Jag har ångest nu." Men försök gärna om du känner att det maler på bara. Du kanske inte vill säga att du inte vill leva men jag hade uppskattat om en sådan person isåfall kanske sagt "Idag mår jag inte så bra."

Var rädd om dig.

Vad räknas som försök? Att försöka försöka?
Det kändes som man blev pressad mot ett hörn. En sammangaddning.
Det har pågått länge. Det var "livet" som kalla. Allt som jag uppfattade det moderna samhället. Misslyckande. Att man åkte ut rätt tidigt och inte hittat nåt hem för sig. Var som jagad.

Tja försökt vet jag inte. Försökte fly. Men det fanns ingenstans längre. Drogerna hjälpte inte. Det var slut. Gick inte gömma sig.

Jag började försöka titta på Jesus. Det var galenskap såklart. Men det funkade. Det funkar! Fool for Jesus. Sakta men säkert. Går 2 steg fram 1,5 bak. Det handlar visst om att bli vuxen
Jag trodde inte det kunde gå. Men det finns hopp och underbar frihet varje dag. Ilska också. Jag är heligt förbannad. På synden. På ondskan. På mitt ego. Men Jesus tar oss an och gör det bra.

Man måste tänka om drastiskt. A programmera mycket man först fått lära sig.
Man kan födas igen. På nytt. Du kommer förstå. Du som lider.
Önskar ibland jag hade fått en annan väg. Men man blir klokare på det.

Ibland känns det som jag blir aldrig klok på det här. Men vi ska se. Han har rätt. Jesus. Ingen annan.. Han tar bort all synd. Gör det vitt om de så är rött. Han förstår dig. Vi har alla blivit som inträngda pga våra synder. Original sin. På vissa syns det inte så mycket. Men de kan vara desto mer tynga.

Så rannsaka er. Gå till rätta med varandra. Bekänn er synd för varann.
Sanningen kan göra oss fria och vi ska vara snälla. Och bli fina. Som vi ville från början. Alla är vi lika. Synden är en. Gå genom porten Jesus. Den gode herden.

Du är fin! Lyssna inte på fienden. Han har planterat ut förrädiskt gift som förvränger allt det goda. Vi blir lätt smittade av det från barnsben för vi är faktiskt drabbade av det ursprungliga syndafallet.

Jag var rejält lurad av världen. Jag var dum. Trodde jag var bättre. Nånstans. Vilket var fel. Nu kan jag vara bra. Med rätta. Det jag inte kunde förut för jag såg inget.

Jag har trott att jag varit så körd. Så felaktig. Trasig.
Jag är perfekt. Du är perfekt. Ta hand om dig.
Du som umgås med mörka tankar. Det finns ett ljus. Ljuset. Det kommer inte från oss. Men vi kan gå till det. Vinkan känna det. Låta det omsluta oss och hela oss. Älska oss. Älska med det. Jag fattar inte vad jag trodde. Vad trodde jag.

Jesus svarade: »Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud.
Han visste inte att Jesus utgått från Gud. Fadern. Vi får kalla oss söner och döttrar. Barnaskap. Vad underbart.

En sak ska ni vet ni som är unga och livet känns meningslöst! Livet blir fan så mycket bättre efter man fyllt ca 30år. För mej kändes livet helt hopplöst efter ha blivit dumpad av min första stora kärlek vid 21-2rårs ålder, men jag var för rädd för att dö så därför inga försök. Det är jag jävligt glad för idag!

Jag tycker det känns jobbigt att man är så utlämnad till sig själv. Har varit dålig på självdistans. Vet inte vilken roll jag hade. Ingen.. men du spelar roll. En underbar roll. Den bästa. Revansch och upprättelse.

1. Utmattningsdepression, ungefär tolv eller tretton år sen, hade varit tvungen att hoppa av alldeles i slutet av en utbildning, saknade hopp om att någonsin kunna fungera normalt igen (eller min version av normalt). Kändes som att jag var värdelös och bara drog skam och vanära över alla i min närhet bara genom att finnas till, jag hatade mig själv. I botten fanns djupgående sömnsvårigheter, cPTSD, autism, men det hade jag inte koll på då.

2. Åt alla piller jag hade hemma, vilket var en ask (relativt milda) benzodiazepiner och en ask Lyrica, och drack en flaska sprit. Innan jag somnade/svimmade kändes det som att hjärnan gick sönder, som att det var som ett elektriskt kaos i hjärnan. Minns att jag då var övertygad om att jag skulle dö, och jag kände mig tillfreds med det.

3. Vaknade lång tid, över ett dygn, senare. Mådde otroligt dåligt rent fysiskt och mentalt, men jag var ändå på något vis lättad av att jag hade överlevt. Jag har sedan dess haft en oro att jag drog på mig någon form av hjärnskador den gången, och har tagit upp det med vården/psykiatrin i samband med att jag genomgick diagnosticering för autism, och de röntade mig och konstaterade att hjärnan verkade som den ska. Jag tror ändå att jag förändrades av händelsen på något vis jag inte kan sätta fingret på.

Jag har varit nära att ta den där vägen igen för några år sedan, i samband med en triple punch av stora omvälvande livskriser, men kom på andra tankar kort innan genomförandet.

Ber om ursäkt för att jag är pessimistisk mot ditt optimistiska inlägg, men vi måste väl också hålla oss realistiska.

Suicidstatistiken säger precis tvärtom, att livet bara blir jobbigare och jobbigare att leva ju äldre man blir. Om du tittar på siffran inom parantes så ser man att antalet per 100 000 bara ökar med åldern, det enda undantaget i regeln är kvinnor 65-84 år där det minskar marginellt.



Källa och eventuellt mer lättläst tabell:
https://www.folkhalsomyndigheten.se/...tik-om-suicid/

1. PTSD, OCD med tvångshandlingar (inga diagnoser vid självmordsförsöken), och typ-1 diabetes. Psykiskt misshandlad av förälder från födsel till 30-års åldern, samt sexuellt utnyttjad som barn (nu är gubbjäveln död), att sen få en livslång sjukdom på det hela blev som grädde på moset.

2. Första försöket: En jävla massa alvedon och annat icke receptbelagt som fanns hemma, plus en vinbox. Ångrade mig väldigt fort och knackade på hos grannen, som ringde ambulans.

Andra försöket: Alvedon, benso och alkohol. Skammen sköljde över mig och jag ringde efter hjälp.

Tredje försöket: Tog alla piller som fanns hemma. Ringde efter hjälp.

3. Första gången blev jag hemskickad några timmar efter jag fått dricka medicinskt kol, spytt som en räv och sovit ruset av mig. Åkte t.o.m hem i sjukhuskläder på tunnelbanan i rusningstrafik. Vilken jävla syn det måste varit.

Andra gången blev det medicinskt kol igen, men lyckades babbla mig därifrån och fick åka hem efter 12 timmar.

Tredje gången, medicinskt kol. Bonus: försökte kväva mig själv med alla slangar man var uppkopplad med på britsen, en sköterska kom in precis när jag virat några slangar runt halsen.
Fick 24 timmars självmordsvak, sen fick jag åka hem.

Det är över 10 år sedan mina självmordsförsök, och det dröjde nästan 10 år innan psykiatrin prickat in rätt diagnoser på mig. Eftersom läkare konstant byts ut är det inte så konstigt att folk får lida i flera år utan adekvat hjälp. Har väl inga direkta men från alla vändor, mer än att jag inte klarar av doften av alkohol utan att bli spyfärdig. Plus att jag förlorat mycket av förtroendet för psykiatrin.

1. En kombination av flera. I botten finns det en psykisk sjukdom som jag både medicinerade och hade samtalskontakt för att hantera. Trots många år med sjukdomen hade jag klarat mig själv i mina depressioner, inklusive en lång tid innan jag fick diagnosen och började medicinera. För nåt år sedan när jag hamnade i en depression så insisterade min psykiatriker att jag behövde vara inlagd, jag menade dock på att om jag klarat mig själv så länge så gör jag det nu också. Men läkaren gav sig inte och det hela slutade med tvångsvård. Just att det var tvångsvård hade jag inget direkt problem med, men sättet och attityden som personalen bemötte mig med, är det vidrigaste jag har varit med om, trots att jag har en hel del i bagaget.

Jag tycker inte om att själv-diagnostisera men jag uppfyller alla kriterierna för Complex PTSD (cPTSD) efter inläggningen. Mitt allra första försök var samma kväll som jag blev utskriven, personalens bemötande fick mig att tappa allt hopp om livet. Det försöket blev avbrutet av polisen innan det ens vart ett försök.

2. Efter det har jag 3st "fullbordade" försök, jag svarar på det som var närmast att lyckas. Eftersom psykiatrin är anledningen till att jag kom till slutsatsen att jag inte skulle leva längre, så var det aldrig ett alternativ att vända sig dit. Jag hade dock fått en bra kontakt med polisen vid den här tiden och valde därför att vända mig till dem istället. Tyvärr så träffade jag den sämsta polisen vi har i staden den kvällen och hon var så fruktansvärt ointresserad av att hjälpa mig. Jag uttryckte att jag var påväg att avsluta mitt liv och hennes svar var "Jaha, men vad ska jag göra? Jag är ingen läkare. Du får väl åka på psykiatrin då". (Innan det tillfället hade polisen varit superfina i deras bemötande). Det blev droppen för mig och jag satte mig i bilen och åkte ut i skogen, knytte snaran och drog åt. Vad jag inte visste var att ambulans och räddningstjänst var utlarmat och påväg till platsen.

Jag minns bara att allt blev svart, sedan vaknade jag upp på marken. När jag vaknade var snaran borta från halsen och jackan var öppen. Jag såg fyra grön-gula ben (ambulansen) och hör någon skrika "Vi har andning, vi har andning". När jag började förstå att jag överlevt fick jag panik och försökte ta mig upp på benen och bort från platsen men jag blev fasttagen av räddningstjänsten och senare omhändertagen av polis och inkörd till akuten med ambulans.

3. Tack och lov fick jag inga fysiska skador av det. Jag lever dock än idag med en sorg att jag inte fick lyckas den där kvällen, det var så jäkla nära. Någon hjälp fick jag inte under inläggningen, inte den aktuella kvällen och inte efteråt heller. Jag sov hemma i min egna säng den natten, efter nån timme på akuten och nån timme på psykiatrin.