__________________
Senast redigerad av Gruxmf79 2024-12-16 kl. 04:51.
Senast redigerad av Gruxmf79 2024-12-16 kl. 04:51.
Flashback bygger pepparkakshus!
1. Jag såg förfallet av sverige komma under tidigt 90-tal när jag knappt var myndig.
2. Jag gjorde inget åt förfallet, röstade på sossarna, jobbade och betalade skatt.
3. Jag har irreversibla skador idag tack vare detta.
2. Jag var väldigt nära. Det som avbröt självmordsförsöket var att jag fick en enorm smärta i hela kroppen. Så försökte ringa 112. Men förlorade samtidigt all motorik och talförmåga. Lyckades bokstavera ut mitt personnummer efter att ha ringt 20 gånger till dem. Kommer ihåg att en kvinna sa "Ambulans är på väg, FemKiloGuld". Halvvägs till sjukhuset somnade jag på ambulansen. Vaknar upp sedan på sjukhuset när jag får ett rör inkört i kuken för att jag skulle kunna kissa. Jag hade fått akut njursvikt så kunde inte kissa normalt på flera veckor.
3. Under min vistelse på sjukhuset så satte psykvården in 24 timmars vak på mig för att jag inte skulle rymma eller försöka begå självmord igen. Det var ganska trevligt att ha någon att prata med när jag låg på intensiven. Efter jag flyttades ut till vanlig avdelning tog man bort 24 timmarsövervakningen i samråd med mig där jag lovade att inte rymma från sjukhuset och jag tror man även vädjade att jag skulle uppsöka hjälp när jag väl skrevs ut.
Jag uppsökte aldrig hjälp dock. Däremot påbörjade jag att förändra min livssituation och livsstil till något mer hälsosamt. Tog också upp kontakten med gamla vänner och började gå ut och festa på helgerna istället för att sitta hemma och ruttna.
Efter jag skrevs ut så hade jag ingen känsel i fingertopparna och delar av händerna och armarna på ett halvår. Det läkte med tiden, men det var ganska smärtsamt. Det kändes som när armen sover pga strypt blodflöde och fick lite stickande känsla som när blodflödet kommer tillbaka. Mina nerver i armbågarna var också väldigt känsliga och kunde sticka till utan att jag stötte i dem.
Men idag inga fysiska men. Jag var nära att slå sönder mina njurar helt och få gå på dialys resten av livet. Är glad att så inte skedde.
Skulle jag mot förmodan vilja ta livet av mig igen så skulle jag definitivt välja en annan avlivningsmetod. Heroinöverdos med två gram heroin nasalt är alltså inte att rekommendera, dels pga ovanstående, men också för jag hade näsblod i en vecka efter händelsen och dessutom inte kunde skita på två veckor.
Hoppas du fick svar på dina frågor!
Då menar jag försök till självmord såsom överdos, skära sig, hängning och liknande där det tar ett tag att avlida inte är så enkelt som man tror, trots att man på förhand har bestämt sig.
Exakt, tack för att du är här och sprider kunskap FemKiloGuld!
Personligen har jag även "problemet" att min ångest sjunker när jag väl står och ska göra det. När överlevnadsinstinkten sätter igång så återfår jag en slags känsla av kontroll som jag aldrig har annars. Från en sekund till en annan kan jag gå från total hjälplöshet till att känna en gnutta kontroll över situationen, det lilla räcker för att få mig att tveka på något jag bara sekunder innan var helt säker på att jag skulle klara av.
Direkt efter misslyckandet brukar jag bli frustrerad och förbannad på mig själv för att jag inte klarar av det. Jag hatar mig själv i dagar efteråt för att jag misslyckas.
Men åratal av osunt drickande (självmedicinering mot ångest och depressioner) resulterade i alkoholism. Under tiden utvecklade jag även ett spelmissbruk. Tog hundratusentals kronor i lån som ingen visste om som jag till slut inte kunde betala. Till slut kände jag att det inte fanns någon annan väg ut, inget hopp.
2. Gick ut i skogen för att hänga mig. Skrev brev till frugan och barnen, lämnade mobil och allt hemma. Hade då slutat dricka (spelandet eskalerade istället) men köpte med mig ett par flaskor sprit. Gjorde redo en förlängningssladd i ett träd och började dricka. "Testade" snaran och märkte att den kommer fungera. Men eftersom jag inte var van vid att supa (pga uppehållet) slog alkoholen plötsligt till som en slägga sedan minns jag inget mer än att jag vaknar mitt i natten ute i skogen. Börjar dricka igen för att göra ett nytt försök men hinner inte innan en Polis hittar mig.
3. Polisen körde mig till psyket där jag blev inlagd två veckor, fick hjälp med beroende och depression. Inga fysiska men, spel- och alkoholfri över ett år nu men kämpar med min beroendehjärna hela tiden.
1. Depression och ett tungt drogmissbruk som jag där och då inte visste hur jag skulle ta mig ur trots flera försök.
Jag var helt säker på att mitt liv för alltid skulle vara så miserabelt som det var där och då och det hade jag ingen lust att genomlida. Jag var ca 30 år gammal och såg framför mig att vara 60-70 år gammal och leva den livsstilen. Nej tack.
Jag hade gått med tanken i åtminstone ett par veckor innan jag tog gjorde ett par försök.
2. Överdos. Tryckte i mig massvis med benso, 20-30 mg, sedan var planen att skjuta i mig 3-5 gram heroin för att vara helt säker på att inte vakna till liv. Jag hann att somna varje gång av benson och fick inte i mig heroinet.
Detta var mellan jul och nyår. Försökte 2-3 gånger och somnade av benson/xanor varje gång.
Sista gången jag skulle försöka hade jag lyckats hålla mig vaken men full av benso, laddat en stor pump med flera gram heroin och var minuter från att skjuta i mig det. Då ringde det på dörren och där stod 5-7 poliser som ville göra en välmåendekontroll eller vad det heter. De fick komma in, såg ett självmordsbrev på köksbänken och körde mig till sjukhuset.
Mina föräldrar hade inte fått tag på mig på flera dagar, mamma hade fått en dålig magkänsla och ringde polisen.
De var supertrevliga vad jag kan minnas trots att jag säkerligen var ett vrak och dessutom sket på mig, bokstavligen talat, när de var hemma hos mig. Drogerna tog de med sig och kastade. Fick inga böter eller straff för det.
3. Blev körd direkt till sjukhuset, beroendeakuten. Var inlåst där ett par dagar, sedan flyttades jag till avgiftningen i ett par veckor. Fick all hjälp jag kunde önska och förvänta mig plus lite till. All form av blåljus- och vårdpersonal som var involverade var professionella, förstående och snälla. Stor eloge till samtliga. Utan dem och mina föräldrar hade jag varit död för sex år sedan.
Inga fysiska men eller skador men jag är medveten om hur lätt jag hade kunnat få det genom syrebrist pga flera nära överdoser under en veckas tid. Jag har inget kvar som kan väcka misstanke om ett långvarigt tungt missbruk. Ser ut och beter mig som vilken normal person som helst tack och lov. Vet att många har inte den turen i sina liv så det är jag tacksam för varje dag.
Direkt efter de misslyckade försöken försvann självmordsbegäret helt och ersattes av en lust och motivation att leva och få ordning på mitt liv. Har fått det även om det är en bra bit kvar tills jag är där jag vill vara. Sjävklart har det varit ett par återfall på vägen tyvärr men nykterhet är inte linjärt.
Om jag ska generalisera så brukar det vara att kvinnor försöker medan män lyckas.
Sedan finns det gott om undantag bland bägge könen förstås.
Mina var absolut inga rop på hjälp utan jag ville verkligen sluta leva. Det var andra omständigheter som satte käppar i hjulet för min del.
Väldigt tråkigt att höra din historia. Allt du gått igenom och dåliga upplevelser. Jag lider verkligen med dig. Hoppas du är på en bättre plats idag och det kan verkligen, alltid, bli bättre.
Får jag fråga om du är man eller kvinna?
5-7 poliser???? Varför i hela friden då? Räcker det inte med 2 eller ansåg de att du var ett jättestort hot?
Glad jag blir att du kommit in på en bättre väg. Väl kämpat!
Svara
- Ämnesverktyg
- Hitta inlägg efter datum
Citat:
Ni som på riktigt försökt ta ert liv, jag har lite funderingar som jag inte direkt kan ställa till den enda personen jag känner som på riktigt försökt ta sitt liv. Det vore alldeles för känsligt.
Om någon orkar svara så undrar jag:
1. (Detta är vad jag är absolut mest undrande över) Vad var det som föranledde självmordsförsöket? Var det psykisk ohälsa i allmänhet som lett till depression eller impulsivitet som i Bipolär sjukdom, depression eller borderline? Eller var det en situation, ett trauma eller sorg som t.ex vid bortgång av en närstående etc.?
2. Hur gick det till och hur nära var du att stryka med? Hur kom det sig att du "misslyckades"? Hann någon i din omgivning förstå att något inte stod rätt till t.ex?
3. Vad skedde efteråt i anslutning till beslutet? Fick du hjälp? Har du fysiska men eller skador idag?
Tack på förhand om någon orkar svara.
Om någon orkar svara så undrar jag:
1. (Detta är vad jag är absolut mest undrande över) Vad var det som föranledde självmordsförsöket? Var det psykisk ohälsa i allmänhet som lett till depression eller impulsivitet som i Bipolär sjukdom, depression eller borderline? Eller var det en situation, ett trauma eller sorg som t.ex vid bortgång av en närstående etc.?
2. Hur gick det till och hur nära var du att stryka med? Hur kom det sig att du "misslyckades"? Hann någon i din omgivning förstå att något inte stod rätt till t.ex?
3. Vad skedde efteråt i anslutning till beslutet? Fick du hjälp? Har du fysiska men eller skador idag?
Tack på förhand om någon orkar svara.
1. Jag såg förfallet av sverige komma under tidigt 90-tal när jag knappt var myndig.
2. Jag gjorde inget åt förfallet, röstade på sossarna, jobbade och betalade skatt.
3. Jag har irreversibla skador idag tack vare detta.
Citat:
1. Var arbetslös och utan framtidsambitioner. Levde väldigt isolerat med i princip obefintlig kontakt med socialt umgänge. Var också deprimerad över att en tjej jag träffade dumpade mig ganska abrupt och utan förklaring. Hon gjorde det man idag kallar för att "ghosta", ett begrepp som inte fanns på den tiden.Ni som på riktigt försökt ta ert liv, jag har lite funderingar som jag inte direkt kan ställa till den enda personen jag känner som på riktigt försökt ta sitt liv. Det vore alldeles för känsligt.
Om någon orkar svara så undrar jag:
1. (Detta är vad jag är absolut mest undrande över) Vad var det som föranledde självmordsförsöket? Var det psykisk ohälsa i allmänhet som lett till depression eller impulsivitet som i Bipolär sjukdom, depression eller borderline? Eller var det en situation, ett trauma eller sorg som t.ex vid bortgång av en närstående etc.?
2. Hur gick det till och hur nära var du att stryka med? Hur kom det sig att du "misslyckades"? Hann någon i din omgivning förstå att något inte stod rätt till t.ex?
3. Vad skedde efteråt i anslutning till beslutet? Fick du hjälp? Har du fysiska men eller skador idag?
Tack på förhand om någon orkar svara.
Om någon orkar svara så undrar jag:
1. (Detta är vad jag är absolut mest undrande över) Vad var det som föranledde självmordsförsöket? Var det psykisk ohälsa i allmänhet som lett till depression eller impulsivitet som i Bipolär sjukdom, depression eller borderline? Eller var det en situation, ett trauma eller sorg som t.ex vid bortgång av en närstående etc.?
2. Hur gick det till och hur nära var du att stryka med? Hur kom det sig att du "misslyckades"? Hann någon i din omgivning förstå att något inte stod rätt till t.ex?
3. Vad skedde efteråt i anslutning till beslutet? Fick du hjälp? Har du fysiska men eller skador idag?
Tack på förhand om någon orkar svara.
2. Jag var väldigt nära. Det som avbröt självmordsförsöket var att jag fick en enorm smärta i hela kroppen. Så försökte ringa 112. Men förlorade samtidigt all motorik och talförmåga. Lyckades bokstavera ut mitt personnummer efter att ha ringt 20 gånger till dem. Kommer ihåg att en kvinna sa "Ambulans är på väg, FemKiloGuld". Halvvägs till sjukhuset somnade jag på ambulansen. Vaknar upp sedan på sjukhuset när jag får ett rör inkört i kuken för att jag skulle kunna kissa. Jag hade fått akut njursvikt så kunde inte kissa normalt på flera veckor.
3. Under min vistelse på sjukhuset så satte psykvården in 24 timmars vak på mig för att jag inte skulle rymma eller försöka begå självmord igen. Det var ganska trevligt att ha någon att prata med när jag låg på intensiven. Efter jag flyttades ut till vanlig avdelning tog man bort 24 timmarsövervakningen i samråd med mig där jag lovade att inte rymma från sjukhuset och jag tror man även vädjade att jag skulle uppsöka hjälp när jag väl skrevs ut.
Jag uppsökte aldrig hjälp dock. Däremot påbörjade jag att förändra min livssituation och livsstil till något mer hälsosamt. Tog också upp kontakten med gamla vänner och började gå ut och festa på helgerna istället för att sitta hemma och ruttna.
Efter jag skrevs ut så hade jag ingen känsel i fingertopparna och delar av händerna och armarna på ett halvår. Det läkte med tiden, men det var ganska smärtsamt. Det kändes som när armen sover pga strypt blodflöde och fick lite stickande känsla som när blodflödet kommer tillbaka. Mina nerver i armbågarna var också väldigt känsliga och kunde sticka till utan att jag stötte i dem.
Men idag inga fysiska men. Jag var nära att slå sönder mina njurar helt och få gå på dialys resten av livet. Är glad att så inte skedde.
Skulle jag mot förmodan vilja ta livet av mig igen så skulle jag definitivt välja en annan avlivningsmetod. Heroinöverdos med två gram heroin nasalt är alltså inte att rekommendera, dels pga ovanstående, men också för jag hade näsblod i en vecka efter händelsen och dessutom inte kunde skita på två veckor.
Hoppas du fick svar på dina frågor!
Det brukar väl vara så att folk som försöker ta sitt liv inte egentligen vill dö. Man mår bara dåligt och behöver uppmärksamhet. Dom som vill dö löser det.
Citat:
Det är väldigt svårt att "lösa det" även om man verkligen vill. Kroppens överlevnadsinstinkt sätter igång om man inte väljer att typ hoppa från ett tak eller skjuta skallen av sig. Då menar jag försök till självmord såsom överdos, skära sig, hängning och liknande där det tar ett tag att avlida inte är så enkelt som man tror, trots att man på förhand har bestämt sig.
1. (Detta är vad jag är absolut mest undrande över) Vad var det som föranledde självmordsförsöket? Var det psykisk ohälsa i allmänhet som lett till depression eller impulsivitet som i Bipolär sjukdom, depression eller borderline? Eller var det en situation, ett trauma eller sorg som t.ex vid bortgång av en närstående etc.?
Svar: bipolär sjukdom (visste ej detta då). Körde med min bil i motsatt körriktning på E4, över en bro, enkelfiligt några kilometer. Kom ingen mötande trafik.
2. Hur gick det till och hur nära var du att stryka med? Hur kom det sig att du "misslyckades"? Hann någon i din omgivning förstå att något inte stod rätt till t.ex?
Svar: hade en bil/lastbil mött mig hade det varit en dödsdom då jag hade en liten skrothög till bil och det var snorhalt ute. Körde kanske 100.
Nej, ingen förstod, det tog över 10år innan jag berättade om detta.
3. Vad skedde efteråt i anslutning till beslutet? Fick du hjälp? Har du fysiska men eller skador idag?
Svar: jag var totalt likgiltig, som jag alltid vart i mina depressioner. Jag vände bilen, åkte vidare och såg på bio med några kompisar som inget hänt. Senare svängde humöret som alltid och jag blev skiträtt och lovade att aldrig göra någonting liknande. Det gick sådär. Har diagnoserna bipolär samt PTSD.
Detta var ett av försöken jag gjort.
Svar: bipolär sjukdom (visste ej detta då). Körde med min bil i motsatt körriktning på E4, över en bro, enkelfiligt några kilometer. Kom ingen mötande trafik.
2. Hur gick det till och hur nära var du att stryka med? Hur kom det sig att du "misslyckades"? Hann någon i din omgivning förstå att något inte stod rätt till t.ex?
Svar: hade en bil/lastbil mött mig hade det varit en dödsdom då jag hade en liten skrothög till bil och det var snorhalt ute. Körde kanske 100.
Nej, ingen förstod, det tog över 10år innan jag berättade om detta.
3. Vad skedde efteråt i anslutning till beslutet? Fick du hjälp? Har du fysiska men eller skador idag?
Svar: jag var totalt likgiltig, som jag alltid vart i mina depressioner. Jag vände bilen, åkte vidare och såg på bio med några kompisar som inget hänt. Senare svängde humöret som alltid och jag blev skiträtt och lovade att aldrig göra någonting liknande. Det gick sådär. Har diagnoserna bipolär samt PTSD.
Detta var ett av försöken jag gjort.
Citat:
Det är väldigt svårt att "lösa det" även om man verkligen vill. Kroppens överlevnadsinstinkt sätter igång om man inte väljer att typ hoppa från ett tak eller skjuta skallen av sig.
Då menar jag försök till självmord såsom överdos, skära sig, hängning och liknande där det tar ett tag att avlida inte är så enkelt som man tror, trots att man på förhand har bestämt sig.
Då menar jag försök till självmord såsom överdos, skära sig, hängning och liknande där det tar ett tag att avlida inte är så enkelt som man tror, trots att man på förhand har bestämt sig.
Exakt, tack för att du är här och sprider kunskap FemKiloGuld!
Personligen har jag även "problemet" att min ångest sjunker när jag väl står och ska göra det. När överlevnadsinstinkten sätter igång så återfår jag en slags känsla av kontroll som jag aldrig har annars. Från en sekund till en annan kan jag gå från total hjälplöshet till att känna en gnutta kontroll över situationen, det lilla räcker för att få mig att tveka på något jag bara sekunder innan var helt säker på att jag skulle klara av.
Direkt efter misslyckandet brukar jag bli frustrerad och förbannad på mig själv för att jag inte klarar av det. Jag hatar mig själv i dagar efteråt för att jag misslyckas.
Citat:
1. Lite svårt att ge ett kort svar på.Ni som på riktigt försökt ta ert liv, jag har lite funderingar som jag inte direkt kan ställa till den enda personen jag känner som på riktigt försökt ta sitt liv. Det vore alldeles för känsligt.
Om någon orkar svara så undrar jag:
1. (Detta är vad jag är absolut mest undrande över) Vad var det som föranledde självmordsförsöket? Var det psykisk ohälsa i allmänhet som lett till depression eller impulsivitet som i Bipolär sjukdom, depression eller borderline? Eller var det en situation, ett trauma eller sorg som t.ex vid bortgång av en närstående etc.?
2. Hur gick det till och hur nära var du att stryka med? Hur kom det sig att du "misslyckades"? Hann någon i din omgivning förstå att något inte stod rätt till t.ex?
3. Vad skedde efteråt i anslutning till beslutet? Fick du hjälp? Har du fysiska men eller skador idag?
Tack på förhand om någon orkar svara.
Om någon orkar svara så undrar jag:
1. (Detta är vad jag är absolut mest undrande över) Vad var det som föranledde självmordsförsöket? Var det psykisk ohälsa i allmänhet som lett till depression eller impulsivitet som i Bipolär sjukdom, depression eller borderline? Eller var det en situation, ett trauma eller sorg som t.ex vid bortgång av en närstående etc.?
2. Hur gick det till och hur nära var du att stryka med? Hur kom det sig att du "misslyckades"? Hann någon i din omgivning förstå att något inte stod rätt till t.ex?
3. Vad skedde efteråt i anslutning till beslutet? Fick du hjälp? Har du fysiska men eller skador idag?
Tack på förhand om någon orkar svara.
Men åratal av osunt drickande (självmedicinering mot ångest och depressioner) resulterade i alkoholism. Under tiden utvecklade jag även ett spelmissbruk. Tog hundratusentals kronor i lån som ingen visste om som jag till slut inte kunde betala. Till slut kände jag att det inte fanns någon annan väg ut, inget hopp.
2. Gick ut i skogen för att hänga mig. Skrev brev till frugan och barnen, lämnade mobil och allt hemma. Hade då slutat dricka (spelandet eskalerade istället) men köpte med mig ett par flaskor sprit. Gjorde redo en förlängningssladd i ett träd och började dricka. "Testade" snaran och märkte att den kommer fungera. Men eftersom jag inte var van vid att supa (pga uppehållet) slog alkoholen plötsligt till som en slägga sedan minns jag inget mer än att jag vaknar mitt i natten ute i skogen. Börjar dricka igen för att göra ett nytt försök men hinner inte innan en Polis hittar mig.
3. Polisen körde mig till psyket där jag blev inlagd två veckor, fick hjälp med beroende och depression. Inga fysiska men, spel- och alkoholfri över ett år nu men kämpar med min beroendehjärna hela tiden.
Citat:
Ni som på riktigt försökt ta ert liv, jag har lite funderingar som jag inte direkt kan ställa till den enda personen jag känner som på riktigt försökt ta sitt liv. Det vore alldeles för känsligt.
Om någon orkar svara så undrar jag:
1. (Detta är vad jag är absolut mest undrande över) Vad var det som föranledde självmordsförsöket? Var det psykisk ohälsa i allmänhet som lett till depression eller impulsivitet som i Bipolär sjukdom, depression eller borderline? Eller var det en situation, ett trauma eller sorg som t.ex vid bortgång av en närstående etc.?
2. Hur gick det till och hur nära var du att stryka med? Hur kom det sig att du "misslyckades"? Hann någon i din omgivning förstå att något inte stod rätt till t.ex?
3. Vad skedde efteråt i anslutning till beslutet? Fick du hjälp? Har du fysiska men eller skador idag?
Tack på förhand om någon orkar svara.
Om någon orkar svara så undrar jag:
1. (Detta är vad jag är absolut mest undrande över) Vad var det som föranledde självmordsförsöket? Var det psykisk ohälsa i allmänhet som lett till depression eller impulsivitet som i Bipolär sjukdom, depression eller borderline? Eller var det en situation, ett trauma eller sorg som t.ex vid bortgång av en närstående etc.?
2. Hur gick det till och hur nära var du att stryka med? Hur kom det sig att du "misslyckades"? Hann någon i din omgivning förstå att något inte stod rätt till t.ex?
3. Vad skedde efteråt i anslutning till beslutet? Fick du hjälp? Har du fysiska men eller skador idag?
Tack på förhand om någon orkar svara.
1. Depression och ett tungt drogmissbruk som jag där och då inte visste hur jag skulle ta mig ur trots flera försök.
Jag var helt säker på att mitt liv för alltid skulle vara så miserabelt som det var där och då och det hade jag ingen lust att genomlida. Jag var ca 30 år gammal och såg framför mig att vara 60-70 år gammal och leva den livsstilen. Nej tack.
Jag hade gått med tanken i åtminstone ett par veckor innan jag tog gjorde ett par försök.
2. Överdos. Tryckte i mig massvis med benso, 20-30 mg, sedan var planen att skjuta i mig 3-5 gram heroin för att vara helt säker på att inte vakna till liv. Jag hann att somna varje gång av benson och fick inte i mig heroinet.
Detta var mellan jul och nyår. Försökte 2-3 gånger och somnade av benson/xanor varje gång.
Sista gången jag skulle försöka hade jag lyckats hålla mig vaken men full av benso, laddat en stor pump med flera gram heroin och var minuter från att skjuta i mig det. Då ringde det på dörren och där stod 5-7 poliser som ville göra en välmåendekontroll eller vad det heter. De fick komma in, såg ett självmordsbrev på köksbänken och körde mig till sjukhuset.
Mina föräldrar hade inte fått tag på mig på flera dagar, mamma hade fått en dålig magkänsla och ringde polisen.
De var supertrevliga vad jag kan minnas trots att jag säkerligen var ett vrak och dessutom sket på mig, bokstavligen talat, när de var hemma hos mig. Drogerna tog de med sig och kastade. Fick inga böter eller straff för det.
3. Blev körd direkt till sjukhuset, beroendeakuten. Var inlåst där ett par dagar, sedan flyttades jag till avgiftningen i ett par veckor. Fick all hjälp jag kunde önska och förvänta mig plus lite till. All form av blåljus- och vårdpersonal som var involverade var professionella, förstående och snälla. Stor eloge till samtliga. Utan dem och mina föräldrar hade jag varit död för sex år sedan.
Inga fysiska men eller skador men jag är medveten om hur lätt jag hade kunnat få det genom syrebrist pga flera nära överdoser under en veckas tid. Jag har inget kvar som kan väcka misstanke om ett långvarigt tungt missbruk. Ser ut och beter mig som vilken normal person som helst tack och lov. Vet att många har inte den turen i sina liv så det är jag tacksam för varje dag.
Direkt efter de misslyckade försöken försvann självmordsbegäret helt och ersattes av en lust och motivation att leva och få ordning på mitt liv. Har fått det även om det är en bra bit kvar tills jag är där jag vill vara. Sjävklart har det varit ett par återfall på vägen tyvärr men nykterhet är inte linjärt.
Citat:
Om jag ska generalisera så brukar det vara att kvinnor försöker medan män lyckas.
Sedan finns det gott om undantag bland bägge könen förstås.
Mina var absolut inga rop på hjälp utan jag ville verkligen sluta leva. Det var andra omständigheter som satte käppar i hjulet för min del.
Citat:
1. En kombination av flera. I botten finns det en psykisk sjukdom som jag både medicinerade och hade samtalskontakt för att hantera. Trots många år med sjukdomen hade jag klarat mig själv i mina depressioner, inklusive en lång tid innan jag fick diagnosen och började medicinera. För nåt år sedan när jag hamnade i en depression så insisterade min psykiatriker att jag behövde vara inlagd, jag menade dock på att om jag klarat mig själv så länge så gör jag det nu också. Men läkaren gav sig inte och det hela slutade med tvångsvård. Just att det var tvångsvård hade jag inget direkt problem med, men sättet och attityden som personalen bemötte mig med, är det vidrigaste jag har varit med om, trots att jag har en hel del i bagaget.
Jag tycker inte om att själv-diagnostisera men jag uppfyller alla kriterierna för Complex PTSD (cPTSD) efter inläggningen. Mitt allra första försök var samma kväll som jag blev utskriven, personalens bemötande fick mig att tappa allt hopp om livet. Det försöket blev avbrutet av polisen innan det ens vart ett försök.
2. Efter det har jag 3st "fullbordade" försök, jag svarar på det som var närmast att lyckas. Eftersom psykiatrin är anledningen till att jag kom till slutsatsen att jag inte skulle leva längre, så var det aldrig ett alternativ att vända sig dit. Jag hade dock fått en bra kontakt med polisen vid den här tiden och valde därför att vända mig till dem istället. Tyvärr så träffade jag den sämsta polisen vi har i staden den kvällen och hon var så fruktansvärt ointresserad av att hjälpa mig. Jag uttryckte att jag var påväg att avsluta mitt liv och hennes svar var "Jaha, men vad ska jag göra? Jag är ingen läkare. Du får väl åka på psykiatrin då". (Innan det tillfället hade polisen varit superfina i deras bemötande). Det blev droppen för mig och jag satte mig i bilen och åkte ut i skogen, knytte snaran och drog åt. Vad jag inte visste var att ambulans och räddningstjänst var utlarmat och påväg till platsen.
Jag minns bara att allt blev svart, sedan vaknade jag upp på marken. När jag vaknade var snaran borta från halsen och jackan var öppen. Jag såg fyra grön-gula ben (ambulansen) och hör någon skrika "Vi har andning, vi har andning". När jag började förstå att jag överlevt fick jag panik och försökte ta mig upp på benen och bort från platsen men jag blev fasttagen av räddningstjänsten och senare omhändertagen av polis och inkörd till akuten med ambulans.
3. Tack och lov fick jag inga fysiska skador av det. Jag lever dock än idag med en sorg att jag inte fick lyckas den där kvällen, det var så jäkla nära. Någon hjälp fick jag inte under inläggningen, inte den aktuella kvällen och inte efteråt heller. Jag sov hemma i min egna säng den natten, efter nån timme på akuten och nån timme på psykiatrin.
Jag tycker inte om att själv-diagnostisera men jag uppfyller alla kriterierna för Complex PTSD (cPTSD) efter inläggningen. Mitt allra första försök var samma kväll som jag blev utskriven, personalens bemötande fick mig att tappa allt hopp om livet. Det försöket blev avbrutet av polisen innan det ens vart ett försök.
2. Efter det har jag 3st "fullbordade" försök, jag svarar på det som var närmast att lyckas. Eftersom psykiatrin är anledningen till att jag kom till slutsatsen att jag inte skulle leva längre, så var det aldrig ett alternativ att vända sig dit. Jag hade dock fått en bra kontakt med polisen vid den här tiden och valde därför att vända mig till dem istället. Tyvärr så träffade jag den sämsta polisen vi har i staden den kvällen och hon var så fruktansvärt ointresserad av att hjälpa mig. Jag uttryckte att jag var påväg att avsluta mitt liv och hennes svar var "Jaha, men vad ska jag göra? Jag är ingen läkare. Du får väl åka på psykiatrin då". (Innan det tillfället hade polisen varit superfina i deras bemötande). Det blev droppen för mig och jag satte mig i bilen och åkte ut i skogen, knytte snaran och drog åt. Vad jag inte visste var att ambulans och räddningstjänst var utlarmat och påväg till platsen.
Jag minns bara att allt blev svart, sedan vaknade jag upp på marken. När jag vaknade var snaran borta från halsen och jackan var öppen. Jag såg fyra grön-gula ben (ambulansen) och hör någon skrika "Vi har andning, vi har andning". När jag började förstå att jag överlevt fick jag panik och försökte ta mig upp på benen och bort från platsen men jag blev fasttagen av räddningstjänsten och senare omhändertagen av polis och inkörd till akuten med ambulans.
3. Tack och lov fick jag inga fysiska skador av det. Jag lever dock än idag med en sorg att jag inte fick lyckas den där kvällen, det var så jäkla nära. Någon hjälp fick jag inte under inläggningen, inte den aktuella kvällen och inte efteråt heller. Jag sov hemma i min egna säng den natten, efter nån timme på akuten och nån timme på psykiatrin.
Väldigt tråkigt att höra din historia. Allt du gått igenom och dåliga upplevelser. Jag lider verkligen med dig. Hoppas du är på en bättre plats idag och det kan verkligen, alltid, bli bättre.
Får jag fråga om du är man eller kvinna?
Citat:
1. Depression och ett tungt drogmissbruk som jag där och då inte visste hur jag skulle ta mig ur trots flera försök.
Jag var helt säker på att mitt liv för alltid skulle vara så miserabelt som det var där och då och det hade jag ingen lust att genomlida. Jag var ca 30 år gammal och såg framför mig att vara 60-70 år gammal och leva den livsstilen. Nej tack.
Jag hade gått med tanken i åtminstone ett par veckor innan jag tog gjorde ett par försök.
2. Överdos. Tryckte i mig massvis med benso, 20-30 mg, sedan var planen att skjuta i mig 3-5 gram heroin för att vara helt säker på att inte vakna till liv. Jag hann att somna varje gång av benson och fick inte i mig heroinet.
Detta var mellan jul och nyår. Försökte 2-3 gånger och somnade av benson/xanor varje gång.
Sista gången jag skulle försöka hade jag lyckats hålla mig vaken men full av benso, laddat en stor pump med flera gram heroin och var minuter från att skjuta i mig det. Då ringde det på dörren och där stod 5-7 poliser som ville göra en välmåendekontroll eller vad det heter. De fick komma in, såg ett självmordsbrev på köksbänken och körde mig till sjukhuset.
Mina föräldrar hade inte fått tag på mig på flera dagar, mamma hade fått en dålig magkänsla och ringde polisen.
De var supertrevliga vad jag kan minnas trots att jag säkerligen var ett vrak och dessutom sket på mig, bokstavligen talat, när de var hemma hos mig. Drogerna tog de med sig och kastade. Fick inga böter eller straff för det.
3. Blev körd direkt till sjukhuset, beroendeakuten. Var inlåst där ett par dagar, sedan flyttades jag till avgiftningen i ett par veckor. Fick all hjälp jag kunde önska och förvänta mig plus lite till. All form av blåljus- och vårdpersonal som var involverade var professionella, förstående och snälla. Stor eloge till samtliga. Utan dem och mina föräldrar hade jag varit död för sex år sedan.
Inga fysiska men eller skador men jag är medveten om hur lätt jag hade kunnat få det genom syrebrist pga flera nära överdoser under en veckas tid. Jag har inget kvar som kan väcka misstanke om ett långvarigt tungt missbruk. Ser ut och beter mig som vilken normal person som helst tack och lov. Vet att många har inte den turen i sina liv så det är jag tacksam för varje dag.
Direkt efter de misslyckade försöken försvann självmordsbegäret helt och ersattes av en lust och motivation att leva och få ordning på mitt liv. Har fått det även om det är en bra bit kvar tills jag är där jag vill vara. Sjävklart har det varit ett par återfall på vägen tyvärr men nykterhet är inte linjärt.
Jag var helt säker på att mitt liv för alltid skulle vara så miserabelt som det var där och då och det hade jag ingen lust att genomlida. Jag var ca 30 år gammal och såg framför mig att vara 60-70 år gammal och leva den livsstilen. Nej tack.
Jag hade gått med tanken i åtminstone ett par veckor innan jag tog gjorde ett par försök.
2. Överdos. Tryckte i mig massvis med benso, 20-30 mg, sedan var planen att skjuta i mig 3-5 gram heroin för att vara helt säker på att inte vakna till liv. Jag hann att somna varje gång av benson och fick inte i mig heroinet.
Detta var mellan jul och nyår. Försökte 2-3 gånger och somnade av benson/xanor varje gång.
Sista gången jag skulle försöka hade jag lyckats hålla mig vaken men full av benso, laddat en stor pump med flera gram heroin och var minuter från att skjuta i mig det. Då ringde det på dörren och där stod 5-7 poliser som ville göra en välmåendekontroll eller vad det heter. De fick komma in, såg ett självmordsbrev på köksbänken och körde mig till sjukhuset.
Mina föräldrar hade inte fått tag på mig på flera dagar, mamma hade fått en dålig magkänsla och ringde polisen.
De var supertrevliga vad jag kan minnas trots att jag säkerligen var ett vrak och dessutom sket på mig, bokstavligen talat, när de var hemma hos mig. Drogerna tog de med sig och kastade. Fick inga böter eller straff för det.
3. Blev körd direkt till sjukhuset, beroendeakuten. Var inlåst där ett par dagar, sedan flyttades jag till avgiftningen i ett par veckor. Fick all hjälp jag kunde önska och förvänta mig plus lite till. All form av blåljus- och vårdpersonal som var involverade var professionella, förstående och snälla. Stor eloge till samtliga. Utan dem och mina föräldrar hade jag varit död för sex år sedan.
Inga fysiska men eller skador men jag är medveten om hur lätt jag hade kunnat få det genom syrebrist pga flera nära överdoser under en veckas tid. Jag har inget kvar som kan väcka misstanke om ett långvarigt tungt missbruk. Ser ut och beter mig som vilken normal person som helst tack och lov. Vet att många har inte den turen i sina liv så det är jag tacksam för varje dag.
Direkt efter de misslyckade försöken försvann självmordsbegäret helt och ersattes av en lust och motivation att leva och få ordning på mitt liv. Har fått det även om det är en bra bit kvar tills jag är där jag vill vara. Sjävklart har det varit ett par återfall på vägen tyvärr men nykterhet är inte linjärt.
5-7 poliser???? Varför i hela friden då? Räcker det inte med 2 eller ansåg de att du var ett jättestort hot?
Glad jag blir att du kommit in på en bättre väg. Väl kämpat!
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
