Vad är det för fel på mig?

Ja jag kan inte sluta grubbla varför han skaffade barn med henne. Han ska ha haft rejäla tvivel på henne, pga hennes låga funktion osv. De var ihop i många år. En person som inte ens fixar att arbeta och bara sitter hemma, hur kan det vara en lämplig förälder & lämplig för ett 18årigt åtagande? Hur SJUTTON tänkte han? Men JAG som har bra funktion & arbetsmoral, inte bråkar med honom osv duger kanske inte.

Med det sagt tror jag vi behöver ett par år minst för att se om vi funkar- inte skaffa barn NU. Men jag skulle vilja att han var mer säker på att han vill OM saker skulle gå bra.

Om jag skulle ta livet av mig skulle han aldrig få veta varför, det vill jag heller inte att han ska ha på sit samvete.

Vad gjorde terapi för dig? Att du nöjde dig med "sämre"? Jag vill ju inte bedra mig själv. Vill även fortsätta relationen så länge dey finns hopp att det kommer gå bra men vill inte vara obsessed då jag tror han kan bli bortskrämd av det.

Jag har en jobbig situation som jag ältat i diverse relationsforum. Är ihop med en man som har barn sen innan som är osäker på att han vill ha fler. Han är mitt livs kärlek och troligen kommer jag aldrig känna så starkt. Jag är 30+ och har inga barn. Har ingen barnlängtan i sig men längtan eftet barn med HONOM.

Det är ett verkligt problem och framtiden är oviss. Men problemet jag undrar över:

Jag har i princip bestämt mig för att begå självmord om det skulle bli så att det inte blir som jag vill dvs familj med honom. Jag tänker konstant på hans ex som fick ett barn av honom och går stundtals under av svartsjuka på det förflutna och värdelöshetskänslor. Känner liksom att självmord är enda utvägen då de enda andra alternativen kommer bli och de är mindre lockande än att dö.

1. Leva ensam för alltid
2. Leva med någon som är ett andrahandsval

Jag har provat lite terapi på Mindler men hjälper inget. Utåt sätt är jag högutbildad, kan ibland framdtå som lite ångestfylld och stressad men absolut inte som nåt psykfall tror jag. Har vänner och fanilj och bra kontakt med dem. Kan nämna att jag ALDRIG känt så här innan i relationer, alltid sett folk som utbytbara och ersättliga även om jag älskat.

Finns det någon annan lösning än självmord här? (Acceptera att vara olycklig är ingen lösning obs)

Bara för att någon är sjukpensionär måste hon inte vara en dålig mamma, hon kan tvärtom ha mer tid för barnet än många andra föräldrar. Jag är själv kroniskt sjuk och har ändå varit ensamstående mamma i många år - jag är högutbildad och har kunnat hjälpa barnet med all typ av skolarbete och har alltid sett till att hen gått i förskola och haft kompisar och fritidsaktiviteter - så även om jag själv inte orkar allting har barnet alltid haft andra människor runtomkring.
Din inställning till mammans sjukdom och till hur du absolut måste ha barn för att vinna över henne tyder på att du faktiskt är mentalt sjuk, vilket jag skulle säga är värre än en rent fysisk åkomma.
Sök hjälp med detta innan du sätter barn till världen! Och att vilja skaffa barn genom att mannen råkar göra dig gravid av misstag är sånt som sätter alla oss andra kvinnor i dålig dager - var ärlig!