Vad är det för fel på mig?

Jag har en jobbig situation som jag ältat i diverse relationsforum. Är ihop med en man som har barn sen innan som är osäker på att han vill ha fler. Han är mitt livs kärlek och troligen kommer jag aldrig känna så starkt. Jag är 30+ och har inga barn. Har ingen barnlängtan i sig men längtan eftet barn med HONOM.

Det är ett verkligt problem och framtiden är oviss. Men problemet jag undrar över:

Jag har i princip bestämt mig för att begå självmord om det skulle bli så att det inte blir som jag vill dvs familj med honom. Jag tänker konstant på hans ex som fick ett barn av honom och går stundtals under av svartsjuka på det förflutna och värdelöshetskänslor. Känner liksom att självmord är enda utvägen då de enda andra alternativen kommer bli och de är mindre lockande än att dö.

1. Leva ensam för alltid
2. Leva med någon som är ett andrahandsval

Jag har provat lite terapi på Mindler men hjälper inget. Utåt sätt är jag högutbildad, kan ibland framdtå som lite ångestfylld och stressad men absolut inte som nåt psykfall tror jag. Har vänner och fanilj och bra kontakt med dem. Kan nämna att jag ALDRIG känt så här innan i relationer, alltid sett folk som utbytbara och ersättliga även om jag älskat.

Finns det någon annan lösning än självmord här? (Acceptera att vara olycklig är ingen lösning obs)

Verkligen konstigt att du vill föra ditt mående och gener vidare till nästa generation.
Tycker du ska tänka igenom det först och främst och gärna dela med dig av vad du kommer fram till.
Förresten, vet du om din kille verkligen vill mer än att bara ha någon att ligga med??

Dö kommer vi göra förr eller senare så det kommer hända i vilket fall som helst!

Passa på och gör något helt annat. Flytta till ett annat land, bli bungyjumpinstruktör, ta flygcert, bestig berg, lär dig swahili. Gör en film, skriv en bok, börja på MMA och gå en match inom 1 månad, gå på nudiststrand osv.

Gör riskfyllda saker med hög belöning, du ska ju ändå dö så vad spelar det för roll?

Ja vi är i en uttalad relation och han är förhållandetypen. Så absolut säker på det. Men fler barn är han osäker på av olika anledningar, främst rädsla.

Jag är säker på att jag skulle bli en bra mamma. Har alltid tagit ansvar och har bra moral när det gäller ansvar för andra människor. Jobbar inom vården och är omhändertagande av mig.

Hade passion och specialintressen förut (som jag älskade så mkt att jag övervägde barnfrihet för alltid)förut (skoj att på FB få förslaget Swahili, ett negerspråk)men kan inte se någon mening utanför denna relation just nu. Allt känns menlöst och tanken på hans förflutna tillintetgör mig.

Vi är många som sagt en sak men egentligen menat något helt annat, värt att tänka på.

Absolut, men hans osäkerhet kring fler barn är inte grund nog att tro det i detta fall tror jag.

Jag vill inte förminska dina känslor och hur du mår, har bara en fråga: vilka av dina - medvetna eller omedvetna - behov han fyller i som (troligast) första person i ditt liv så att du känner så just mot honom? Vad, vilka känslor, får du från honom som du aldrig fått tidigare? Har han karaktärsdrag som du saknar och vill ha?
Denna mekanism kan som sagt vara 100% omedvetet, men försök rannsaka sig själv ordentligt (kräver att vara självkritisk och superärlig mot sig själv), en bra och öppen terapeut kan hjälpa...

Jo jag har absolut funderat i de banorna. Kemi jag aldrig upplevt förut, sexuellt och personligthetsmässigt. Lika värderingar osv. Allt känns 100% liksom.Och så har jag beundran för honom då han är framgångsrik inom ett område jag önskar att jag var bra inom och kommer ALDRIG bli av olika anlendingar. Allt går att finna hos andra men just denna specifika kombination ser jag som unikm visst finns dey säkett nån bland alla 9 miljoner men att finna det under denna livstid känns osannolikt. Kan lika gärna köpa en lott och hoppas på miljonvinst.

Har man väl fått ett barn, då vet man vad det handlar om som kille/man.
Troligtvis kommer han inte skaffa flera barn i sitt liv. Småbarns åldern är för slitsam för många.

Det är inom dig som det ser ut. Det är din "obssession" just pga av den unika kombinationen. Tro mig, been there done that... tog mig några år att bli kvitt det, men det var SÅ värt det!
Med tanke på det du skrev nu vill jag föreslå terapi, och det menar jag seriöst. Det kommer att ta tid, inga mirakulösa lösningar på tre Mindler möten. Försök live terapi, i början gärna lite längre möten än 1 timme så att din hjärna hinner bli trött och sänker ner gard. Bra att du redan tänkt i dem banorna. Gör en lista på saker som "gödslar" dina obsessiva tankar, och både mot sig själv och terapeut behöver du våga vara ärlig och öppen.

Kan du definiera psykfall?

Hur hade du tänkt att gå tillväga om du ska ta ditt liv? Har du funderat kring vad som kommer att hända för de efterlevande om du försvinner? Hur känner du inför det?

Hur mådde du före det att ni blev tillsammans jämfört med nu?