Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Hoppas ni har klarat er från Julen på sitt eget sätt.
För mig blev att träffas syskon & huvudvärk pga för mycket stress & mat.
Så det blev en del återhämtning ändå. Ibland är det skönt att vara själv istället för bland folk.

Jag tycker julen har blivit ett stressigt jippo. Men gillade naturligtvis julen som barn.

Men jag ser det ändå som trevligt på julafton, då vi brukar vara hela familjen, trots att föräldrarna är skilda så kan de ju umgås utan att bråka. Varken jag eller min syster har barn, så jag ser det som att ta vara på tiden med föräldrarna, då de börjar bli upp till åren, o nån gång kommer ju att bli det första julen utan nån av dem...

Jag tror absolut att du har autism. Det är väldigt få som blir feldiagnostiserade.
Autism är ett typ av sätt att vara på. Detta sätt kan variera OTROLIGT mycket eftersom allt också handlar om vilken typ av personlighet man har.
Alla har varken svårt med ögonkontakt eller att prata med folk.

Jag undrar lite över det där med sjukskrivning för att det känns som att det är en gemensam nämnare till de som har Asperger.

Jag har något. Vad vet jag inte än exakt och bryr mig inte då livet flyter på upp och ner som det ska. Nu är det på uppgång. Jag har fått ett extraliv och kan börja om på nytt. Låter lite galet men inget jag planerat för och jag ångrar inte episoder eller erfarenheter med att vara nära på att bli av med min Kuckeliku eller att min första exfru tänkte skaffa barn i hemlandet med en kusin och inte mig som ett hot?

De har gjort om diagnoskriterierna så det ligger ju något i systemet att de vill förenkla det. Jag är mer den som är accepterande i frågan och jag tror också att grunden för "Norden" eller de nordiska länderna egentligen bygger på långsiktighet och effekterna av dessa individers hårda arbete.

Men jag har en fråga till dig. Det är ju en sak att göra som Greta Thunberg och smälla två flugor i en smäll genom att ha ett jobb som är chill hela dagarna. Så frågan till dig är:
Vad vill du, vad brinner du för och vad vill du göra med ditt liv?

Jag vill göra massa saker men livet kommer ofta i vägen ändå, då skjuter jag upp det och så vidare och för varje felsteg så dröjer mina önskningar från att realiseras.

Hur ser det ut för dig och vad är din utopi i frågan?

Ha inte att göra med socialomsorgsförvaltningen att göra om ni har högfungerande autism. I ovisshet så tackade jag ja till daglig verksamhet i tron om att det var något i likhet med arbetsrehabilitering men det är det inte utan det är en förening som jobbar med att ge människor med grova diagnoser sysselsättning.
Jag känner mig illa behandlad efter mötet med socialomsorgsförvaltningen då de enligt rutin ställde frågor som gäller utvecklingsstörda.
Mötet var på plats och låg tre trappor upp men trots det fick jag fråga om jag är i behov av en rullstolsramp ang min sysselsättning , även frågan om jag är i behov av en tolk ställdes och då satt jag face to face och pratade men personen på socialomsorgsförvaltningen.
Nu när jag har fått reda på vad daglig verksamhet är så tänker jag inte sätta min fot där men det känns tragiskt alltihopa, att man kan hamna så snett via myndigheterna.

Jag läste ett inlägg på reddit. Det var en tjej som nyligen fått en autismdiagnos och hon kände plötsligt att det förklarade en hel del. T.ex. hade hennes pojkvän blivit chockad och smått orolig när han råkat se i hennes steamkonto att hon hade 24 tusen timmar spelade i Sims 4. Tydligen hade hon dessutom gjort exakt samma sak varje gång: hon hade byggt minsta tänkbara hus med minst möjliga förnödenheter och fått sin Sim (som var så lik henne själv som möjligt) att endast studera tills den oundvikligen dog av ensamhet. Sen började hon om.

I hennes fall råder det liksom inga tvivel. Hon var tvungen att avlasta sig mentalt och emotionellt genom att krympa ner sin verklighet till absoluta minimum med hjälp av spelet. Förmodligen i princip hela sin fritid. Uppenbarligen har den stackars tjejen inte haft det lätt.

Men det som sker idag är att ”känslomänniskor” i allt högre grad patologiserar ”tänkare”. Och jag sätter dessa två termer inom citationstecken för ärligt talat är de skräptermer men jag hoppas du förstår vad jag menar. Det är inte en neuropsykiatrisk avvikelse att föredra konkreta eller abstrakta system framför det sociala. Uppenbarligen gör vi som är i olika ändar av detta spektrum varandra ibland illa till mods. Men detta spektrum är inte ett autistiskt spektrum. Antingen är man autistisk eller så är man inte, men som du säger så kommer denna neuropsykiatriska funktionsnedsättning till utryck väldigt olika beroende på ens grundläggande personlighet. Men om man inte håller isär dessa begrepp så flyttar man målstolparna rejält.

En diagnos är till för att kunna behandla en patient. Det kan inte övergå till att bli ett personlighetsdrag. Men det verkar som att många autistiska människor gärna vill se det så. Och det kan jag väl förstå, vem vill bli patologiserad. Men å andra sidan, känner man att det inte är något fel på en, och man vill bli betraktad som ”normal” och därmed har lust att sätta dessa termer på glid, då kanske man egentligen heller inte behöver så mycket hjälp om man inte ser det som en sjukdom; och varför ska man då ens ha diagnosen?

Autism har blivit en slaskdiagnos för ”lite udda” människor. Har man som jag endast 2 av 5 nödvändiga kriterier men psykologen tycker jag är ”udda nog” så finns det en slaskdiagnos inuti slaskdiagnosen: pdd-nos/atypisk autism. Visst kan man diskutera vart linjer ska dras, men när man med lite god vilja hade kunnat diagnostisera 20% av befolkningen kanske man bör tänka en extra gång.

Förmodligen har de samma rutiner med alla som kommer. Jag tror många har svårt att kommunicera sina behov och därför måste man ställa dessa frågor även om svaret känns uppenbart. Det kan också vara riktigt lurigt ibland. T.ex var jag en gång helt övertygad om att jag stod och snackade med avdelningschefen för ett äldreboende när hon i själva verket var senildement och bodde där själv Så skenet kan bedra.

Du ger nog ett städat intryck men de har förmodligen blivit överraskade ett par gånger precis som jag blev.

Jag fick diagnosen "atypisk autism" 2009. Det betyder att man ser tydliga drag av autism men att det inte går att ställa en fullständig diagnos. De ändrade detta för 10 år sedan eller nåt. Nu heter det bara autism.
Du hade nog också fått diagnosen "atypisk autism" om den hade funnits idag.

De anser nu att antingen har man autism eller så har man det inte, vilket förmodligen stämmer också. Det räcker med att man har vissa drag av autism för att man ska ha det.

Grejen är den att ALLA bara har drag av autism fast på olika sätt. Det finns ingen som har 100% autism eftersom det inte går att ställa en sådan diagnos. Det funkar inte så. Personligheten påverkar ens autism, inte tvärtom. Därför är alla med autism så väldigt olika med olika besvär. Samtidigt så kan man på sätt och vis säga att ens autism är en del av personligheten eftersom man föds med autism. De sitter alltså ihop.

Jag tror inte att så många som 20% av befolkningen skulle kunna få denna diagnos men förmodligen 5-10%. Kanske uppemot 15%.

Ska man rutinmässigt frångå de diagnoskriterier man ställt upp och diagnostisera på slentrian utifrån terapeutens subjektiva uppfattning om vad denne tror sig se för drag i patienten? Resonerar man likadant om människor på andra sidan normalfördelningskurvan? Dvs den som använder mentala/empatiska förklaringsmodeller där en mekanistisk är bättre lämpad? Den som antropomorfiserar den fysiska världen och ser allting som en dialog, eller den som överger en konkret verklighetsbeskrivning till fördel för ett evigt skiftande ”narrativ” vars enda funktion är att få upphovsmakaren att slippa må dåligt? Är dessa människor psykotiska? För i rättvisans namn borde det ju räcka med ha enstaka psykotiska drag eller tendenser för att klassas som psykotisk? Ska terapeuten frångå diagnoskriterierna för psykossjukdomar och diagnostisera lite på känn?

Har du nån gång använt tarotkort? frågar psykologen.
Patienten svarar jakande. Det ligger en tarotkortlek i lådan under vardagsrumsbordet.
Händer det ibland att du tänder doftljus också? blir följdfrågan.
Ja visst! Patienten beskriver med entusiasm aromen från favoritmärket Celtic Dream.
Psykologen frågar om patienten någon gång känt sig ”älskad av livet”?
Patienten nickar. Visst är det kärleken som är själva livet, det mest grundläggande.

Terapeuten behöver inte ställa fler frågor. Visst finns det luckor, men eftersom patienten känns tillräckligt flummig finns inget hinder för att sätta diagnos: mild psykotism. Patienten undrar vad diagnosen innebär och får ett axelryck till svar. Känns kanske skönt att få bekräftelse?

Ridå ner.

Kommer aldrig gå dit igen. Tröttsamt att behova överdriva sina svårigheter så enormt för att få aktivitetsersättning.
Tänker inte söka om det något mer, det får bli sjukskrivning istället om det skiter sig framöver.

Jag har atypisk -diagnos också och adhd.
Egentligen tror jag inte alls att jag har just autism, jag har inga av de klassiska tecknen. Är socialt misslyckad men inte på sättet att jag inte kan läsa människor. Snarare överkänslig för att jag kan det för bra. Är visserligen sen barndomen dålig på ögonkontakt, men jag kan tvinga mig till att ha normal ögonkontakt med folk. Tror inte ögonkontakt specifikt ingår i kriterierna.

Fast jag kämpar inte emot diagnsoen. För det är nog delvis pga diagnosen jag kunnat få sjukersättning, vilket för mig är den enda lösningen

Folk brukar säga att folk som har atypisk autism idag skulle få diagnosen autism.

Men isåfall tappat väl diagnosen all betydelse? Om kriterierna inte behöver uppfyllas.
Det vore ju konstigt om alla med något enstaka drag av autism skulle diagnosticeras.

Det jag hade velat göra i livet, sen liten, är att läsa fysik på högre nivå, jag har försökt ett par gånger, men varit långt ifrån att ens börja. Fysik, kemi, astronomi o sånt är mina "nörd-intressen".

Jag misslyckades i gymnasiet p.g.a. depressionen, men fick ändå jobb efteråt. Det var ett bra jobb, visserligen monotona arbetsuppgifter på en fabrik, men jag trivdes. Sista året blev det mer o mer deltid. Började mer o mer dra mig tillbaka, inbillade mig saker, paranoia.

Började på Komvux efter jag blivit av med jobbet (p.g.a. besparingar), då jag tänkte ta in lite från gymnasiet, för sen förhoppningsvis kunna läsa på högre nivå. Men det gick två dagar, sen gick det inte att gå dit mer, det var olika typer av panikattacker och koncentrationssvårigheter. På det också även svår depression och som sagt paranoia.

Gick i åratal med olika typer av behandlingar, men det kändes som om inget hjälpte. Arbetstränade, o det funkade ett tag, men blev mer o mer stressad. Till sist kändes det som om jag var helt sönderstressad o av nån anledning ville jag inte stanna hemma p.g.a. psykiska diagnoser, så istället skadade jag mig medvetet ganska svårt för att kunna sjukskriva mig p.g.a. det istället.

Sen provade jag gå att gå en utbildning till väktare, då jag tänkte att jag ville jobba ensam, o gärna på natten. Den första kursen gick ändå nästan smärtfritt, klarade teorin utmärkt, men hade väldigt svårt med praktiska sakerna, t.ex. måste man ju kunna envarsgripa en person (samt hålla fast denne), o jag märkte då att jag knappt klarar nån form av kroppskontakt, så det gick inte så bra, så jag gick aldrig del 2 av utbildningen. Jag trodde inte det skulle bli sådana problem med det.

Arbetstränade igen, men stressades sönder efter några månader bara. Så det är bl.a. dels att jag är extremt känslig för stress (o med det, så betyder det inte att man bara känner sig lite jäktad som vem som helst gör ibland), jag självskadar mig när jag blir stressad, men har inte själv insett att det är därför, sen därtill kommer paranoian som ligger på som ett mörker. Det med paranoian diagnosticeras med schizoaffektivt syndrom, d.v.s. inte fullt ut schizofreni, men liknande. Det har även hänt att jag kan bli psykotisk också, då får jag läggas in på sjukhuset.

Jag har haft olika praktiker, o de har ju för det mesta funkat, o de fortsätter jag att ha, men de räknas som om jag går på typ daglig verksamhet (det gör jag också just nu), bara att man gör det på en arbetsplats, det är typ inte obligatorisk närvaro, o det är sånt folk stör sig på o hånar en, o tänker typ "-Ööh! Jobb som man kan gå till bara när man känner för det! Fan va schysst". Men nej, det är långt ifrån ett riktigt jobb, man får ta det i sin egen takt hur mycket man orkar, man får heller ingen lön för det (eller ja, man får ca 400 kr i månaden i flitpeng.

Depressionen släppte äntligen, efter 25 år, så jag ser inte längre jättedystert på framtiden. Men det känns som om studietiden är förbi. Jag är snart 45 år, o skulle jag börja studera deltid, säg 25%, så skulle jag möjligen kunna doktorera i fysik när jag är runt 75 år. En sak som är väldigt irriterande, är att man får inte studera deltid med sjukersättning, alltså ta bort 25% av den, o ersätta det med CSN-pengar, utan ska man studera, så är det heltid eller inget alls som gäller. Arbeta deltid är ju inga problem att göra på deltid.

Så nu letar jag efter ett deltidsjobb, för att försöka komma ut igen i arbetslivet. Har sökt lite teknikrelaterade jobb då det också är ett stort intresse, men även ett par andra jobb.

Så det är ju inte asperger syndromet som jag är sjukskriven för. Det gör typ bara att jag har konstiga intressen och att jag kan vara socialt klumpig, men jag har inga problem med t.ex. ironi o sånt. Samt fungerar jag hyfsat bra i grupp också. Möjligen bidrar det till den övriga ohälsan.

Så, jag ägnar min tid att läsa fysik, experimentera fick man ju inte göra... Har svårt att ta in det som står i folks doktorsavhandlingar då jag knappt kan det "akademiska språket" och matematiken är definitivt inte i topp. Men nöjer mig med att läsa artiklar o liknande.

EDIT: Sen dräller det säkert in svar som "-Ööööh! Varför kan du inte jobba på Samhall o plocka skräp?". Men det är inte så enkelt. Det är inte själva skräpplockningen som är problemet. Jag har haft ett 15-tal specialister i psykiatri, genom åren, som alla rekommenderar mig att ta det så lugnt som möjligt. Jag har även gjort en rättspsykiatrisk undersökning, där rekommenderades rättspsykiatrisk vård, men som tur var stannade vid böter.