Börjar att bli suicidal pga Ensamhet [27M]

Jag är en 27 år gammal ensamstående man. Jag bor ensam och har gjort så under några år, tidigare bodde jag hos familjen som jag dessvärre aldrig har haft god kontakt med p.g.a. att de utövade en hel del fysisk och verbal särbehandling mot mig, särskilt då jag var yngre. Jag har svårt att lita på dem. Jag har ett jobb och har haft det sedan jag tog ut min masterexamen. Min vardag präglas av ensamhet vilket har varit fallet sedan jag var liten.

Jag upplever mig som ytterst deprimerad, till graden av att jag är dysfunktionell och inte längre klarar av att vara produktiv, ta hand om min hygien, etablera någon form av relation med någon, och så vidare. Innan skulle jag beskriva mig själv som högfunktionell, men nu upplever jag det som att jag snart kommer få sparken från jobbet. Jag har helt slutat bry mig på jobbet. Folk tycker jag ser deprimerad ut och brukar undra om något är fel.

Min depression gör att ingen över huvud taget vill bemöta mig, detta gör att jag blir ännu mer ensam och i utanförskap. Detta i sin tur förstärker min depression och vi har en negativ självförstärkande cykel. Jag har inga vänner, eller någon. Mina kollegor pratar med varandra och träffas utanför arbetstid, något jag bara längtar till att få göra men det vill ingen göra med mig. Jag knyter inte kontakt med någon.

----------------

Under en väldigt lång tid har jag haft självmordstankar, men aldrig något konkret. Det har i princip bara varit en längtan, eller sporadiska tankar. De senaste månaderna däremot har mina tankar blivit mycket mer detaljerade och jag känner mig övertygad om att jag kommer ta mitt liv någon dag, men när vet jag inte (förmodligen efter att mina föräldrar gått bort). Jag ser inte mig själv få en naturlig död, helt enkelt. Jag ser mig själv hoppa framför ett tåg mitt ute i ingenstans, eller anskaffa en pistol och avsluta det.

Jag har under en längre tid försökt få hjälp, dock utan resultat. Självmordstankarna har jag delgett till läkare, psykologer med mera, men jag har inte fått hjälp. Vårdcentralen kan inte bemöta patienter med min komplexitet vilket de uttryckligen har sagt, och psykiatrin som jag varit hos en gång gav mig bara medicin och bad mig dra därifrån. Ingen psykolog ens.

-----------------

Jag upplever det nästan som kränkande att googla "självmord" och ständigt se dessa resurser om att skaffa hjälp, eller att livet blir bättre. I mitt fall har det progressivt blivit sämre och sämre. Det känns nästan som en örfil, eller ignorans, att man inte ens kan googla det och få uppriktig information om den verkliga sidan av dessa känslor och handlingar. Det känns som att omvärlden försöker "censurera" självmord i stället för att bemöta det, och detta gör mig förbannad.

Jag orkar inte leva i ensamhet och jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Skaffa en hund så har du en kompis som tvingar dig att kliva upp och ha rutin. Hunden blir dessutom en hobby och du slipper älta dagar i ända. Kör på en nybörjarvänlig ras från seriös uppfödare bara, inget räddat rumänskt rackartyg.

När du fått igång rutinen med hundpromenader och liknande kan du utöka det allteftersom. Käka bra mat, träna och ta hand om kroppen. Då kommer du automatiskt sova bättre också.

Fixa alla grundläggande behov en människa behöver. Välmåendet, självförtroendet och det sociala kommer på köpet.

Du fixar detta.

Jag är 44 år gammal. Jag avråder dig ifrån alla sådana tankar. Det ska sägas också, att jag inte ens bemödat mig med att läsa hela din post, så därmed ber jag om tid för att dels har jag inmundigat lite vin, och som den hycklare jag är, bemagar mig att svara utan att ha tillräckligt med kött på fötterna. Men just det här med självmord, menar jag , och det kan du nog se i min post-historik, är ett brett och vitt helvetes-väg. Jag tror du gör bäst i att avvakta alla sådana planer, och jag menar inte direkt att jag aldrig haft sådana planer själv, men som du ser så är jag iaf här idag, och jag kan hanågot intressant att säga, som du kan missa, vid en miss, "glömt" att beakta.

min amatörmässiga tolkning av det lilla jag läst, är att du ska ta det djävligt lugnt.

Ts, jag kollade lite snabbt din tidigare historik och såg om dina intressen.

Tror att du ska försöka med ditt friluftsliv och kombinera det med din vetenskapliga sida.
Att bryta den onda cirkeln.

Livet är en berg och dalbana och ofta tufft när vi sitter fast i hamsterhjulet.
Ett hantverk/hobby kan vara början till att du träffar den där livskamraten som finns när vi förtjänar det minst men behöver det mest.

Det är visserligen mörk och kallt nu, men om någon månad eller så börjar fåglarna kvittra i skogen och det blir ljusare.
Låt dig inte styras av dina diagnoser eller människor runt omkring dig.

Absurt, ducka de stolliga råden du får, istället denna trestegsraket (1) omedelbums psykiatriker för medicin, sen (2) en psykolog att tala med, och (3) under steg två ta tag i det sociala etc. Folk som har ångest över att deras hamster kanske ska dö kan få vänta, inte den som är suicidal.

psykiatrin bör stå längst ned på listan. därmed läste jag inte resten av ditt dravvel.

jag är en överlevare, av större skit än du kan inbilla dig, jag tävlar gärna i detta ämne

Du framstår som väldigt oempatisk.

haha, det var ärligare än vad jag förväntade mig. förvisso av random person i tråden, men seriöst - vad i helvete bryr jag mig om vad du tyckerr

Sannolikt inte ett skit.

Kämpa brossan ge aldrig upp 🙂 vi kommer alla ändå bli gammmla dö snart 🖖

Ja, du behöver ju träffa människor och kanske ta itu med en del barndomstrauman. En gissning från min sida.

ACA kanske kan vara nåt för dig. Börja gå på möten. Vet inte om det finns nån grupp i din stad.

https://aca-sverige.org/moten/sok-moten/

mycket möjligt, haha. TS fall däremot fördjupar jag mig gärna emot, ifall återkoppling sker. möjligen kommer jag läsa TS oavsett hur saken föranleder, men knappast beroende på random kommentarer, hoppas jag då


sen ska vi inte dö allihopa alls, utan Jesus Kristus älskare är lovade att aldrig behöva se döden. vi har sannerligen något att se fram emot