Känner mig pressad och obekväm i relationen. Vad ska jag göra?

De andra har verkligen skrivit väldigt bra svar.

Det är inte så lyckat att leva tillsammans med någon man inte passar ihop med.

Det finns de som säger att man ska hålla ut och inte göra slut så lätt, men om man inte passar ihop kommer åtminstone en bete sig illa efter ett tag. Vilket i sin tur påverkar den andre. Som svarar på det. Sen är karusellen igång. Någon tappar respekten, syrliga kommentarer, tonen när man pratar, föraktet börjar växa etc etc.

När man är förälskad på riktigt så får man energi, blir glad, vill vara med personen och "ge" personen sitt "allt". Osjälviskt. Man vill göra personen nöjd och lycklig.

Men om man istället känner att man måste fly för att överleva mentalt så är det ett varningstecken.

Vill du vara kvar ett tag till så välj parterapi. Kanske kan ni faktiskt lösa detta med tjejens problem. Hon verkar ha ångest och behöver hjälp. Ni är unga båda två och livet är inte helt lätt. Det kan bli bättre förhoppningsvis.

Kan du på allvar säga att jag behöver kommentera detta i detalj, enskilt?

Annars har jag en fråga. Om du i din självsamhet, utanför hemmet och hennes närhet sätter dig ner ett ögonblick, med smartphone och annat knark i andra rum... Blunda. Andas lugnt och långsamt hela vägen ner i lungorna i någon minut tills pulsen kommer ner. Och så målar du upp bilden för ditt inre... Ditt liv om ett halvår. I en egen, mindre lägenhet. Strunta i allt praktiskt som flytt, lån, separation och allt annat negativt, praktiskt, dramatiskt eller arbetssamt. Föreställ dig att du sitter i den lägenheten nu, i total tystnad. Allt praktiskt är i ordning, dina saker på plats hemma och på vindsförråd, relationen är avslutad och du är singel och gör vad du vill, framtiden är ett oskrivet blad. Andas. Känn.

Vilken av dessa verkligheter väljer du. Den du nu har - eller den jag beskriver?

Det är ingen mogen, trevlig och välmående person du slagit påsarna ihop med. Det misstaget har många gjort. Det positiva är att det går att göra något åt. Skatta dig lycklig att du inte skaffat barn med henne, det innebär att du - faktiskt - kan sitta i din egen lägenhet enligt ovan om sex månader, och helt och hållet gå vidare i livet. "Jobbig" väg dit? Vännen, det är livet. Bokstavligen. Det är livet du spelar med. Såhär kan du ju inte ha det, och det vet du innerst inne.

Jag tänker väl utifrån dig att eftersom du skriver här är det något viktigt som du vill reda ut och reda ut om det är positivt eller negativt i fråga om din framtid.

Det viktigaste är kommunikationen så du måste våga säga vad du känner och sedan lyssna vad hon säger. Då kommer du förstå om hon bryr sig om dig eller inte.

Säger du "Ja" till allting trots att du inte vill? Våga och lär dig säga lite mer "nej."

Det är normalt att få och kunna säga "nej" utan att ens pojkvän/flickvän får damp, ryck och hoppar i taket av ilska.

Utifrån och hur du skriver ser det ut som att hon har bestämt sig för dig på något sätt då du är rik, snygg och vad mer du är vilket tryckt på hennes knappar och fått henne att slå sig ner och bygga bo med dig.

Många bra svar. Jag kan ja varit lite negativ i min beskrivning av henne. Hon är väldigt gullig och kärleksfull, det är mest att man får höra mycket ältande av problem.

Jag skulle kunnat vinkla texten mer positivt. Och gällande barn osv... där lever väl vi alla på lånad tid. Och jag har alltid haft en bild av att jag ska ha det, och då skulle jag säga att det är läge nu/ inom 2-3 år.

Men jag tror ärligt talat att en stor del av problemet ligger hos mig, och att jag inte vill göra andra besvikna. För mig kan det nästan vara ett självändamål att få någon annan att må bra, och jag offrar en del av mig själv ibland för att uppnå det. Det kan vara på jobbet, en vän, eller bara någon jag träffar på gatan, jag gillar helt enkelt att få andra att må bra.

För mig är inte detta så lätt alls, man är lite till åren och vi blir ett bra team.

I grund och botten undrar jag lite vad kärlek är och vad att älska någon är. Är det att man väljer att ta hand om varandra eller är det en magisk kraft. Jag tror att jag har missat att lära mig detta pga min uppväxt.

Och är det faktum att våra liv fungerar bra ihop tillräckligt? Vad fan mer ska man ha? Denna magiska odefinerade känslan som alla pratar om...finns den ens eller är det kåthet som senare övergår till omtanke?

Ingen aning...

Du är en People Pleaser.
Du behöver lära dig att älska dig själv. Den dagen du har kommit så långt att du älskar dig själv, så kommer du inte acceptera ett sådant förhållande som du beskriver i tråden.

Tycker din sambo låter som en skitjobbig person, hon verkar använda dig som en slasktratt att hälla sin skit på istället att för att ta sitt ansvar och ta tag i sina problem ångest.

Varför accepterar du det?

Man väljer varandra.

Sedan tycker man om det man investerar i och mår man bra i vardagen så har du ju det mesta "hemma".

Kärlek är att du lär dig mer om personen och vad de tycker om men också att de pushar dig att vara dig själv. Du känner glädje i dagen och i små detaljer som din partner gör för dig. Trygghet, delvis men också att man kan prata öppet om sina innersta tankar utan att åka på vrålskrik, irritation eller hat för sin åsikt.

Jag hade en relation en gång i ett år utan bråk och man kommunicerade vad man ville och löste saker samma dag. Lite upp och ner men inget skrik alls. Normalt. Kanske? Väldigt bra i alla fall.

Ja men visst gör det det. Precis som 50% av alla andra trådar som skapas här… Det är passiv aggressivitet som ligger bakom dem.

Om man bara ger nonstop, den enda som tar initiativ til att ringa eller att ses men den andra är vara tyst bjuder ej in . Ja vad ska man göra? hade aldrig fått för mig att springa dit för aty jag vill inte tvinga eller pressa en människa. allt rinner ut i sanden för 1 kan inte hålla relationen själv. Men livet går juh vidare för det synd på allt vi jobbat med varandra bara poof.

Man låter människan vara i fred. Inget svar är också ett svar. Ge släpp och move on.

Skrev du denna tråd för att du inte vet vad du vill eller för att få "Flashbacks godkännande" att göra slut?

Får känslan att du inte vill ta egna beslut och mest gör det minsta möjliga för att allt ska rulla på.

Oavsett så behöver du börja ta tag i saker, skulle börja med sömnen. Du OCH hon skulle må betydligt bättre om du kunde sätta lite gränser. Framförallt kring hennes ångestältande. Något så litet som "inget negativt efter 19" eller vad som nu passar era scheman.

Det betyder inte att du inte vill stötta henne, det är inte nyttigt om hon lägger timmar på att älta sina problem då det bara gör ångesten värre och det kommer bryta ner er båda.

Om du inte sover ordentligt och dessutom hör hennes negativitet i flera timmar per dag så är det inte konstigt om du saknar ro och lust eller börjar känna dig nedstämd.

Det är inte heller särskilt förvånande att hon fortsätter eftersom hon spenderar så mycket tid med att analysera och framför allt fokuserad på sin ångest. Ofta behöver man något som bryter mönstret och bara göra något annat och inte älta.

Låg energi, sömnproblem, ångest. Ja det låter lite som att ni inte motionerar. Om det stämmer så borde ni börja.