En galen dag på DXM! ( Lång text )

En galen dag på DXM!

Kön: Man
Vikt: Osäker, kring 120
Längd: 182
Ålder: Kring 18-19 ( då det utspelade sig )
Substans: DXM
Mängd: Osäker
Intagit tidigare: Endast DXM. Var det första "roliga" jag provade.

Be gentle, min första tripp-rapport och jag är lite slarvig med svenskan, men jag skrev ner detta relativt fort. Jag skrev ner detta för ca ett halvår sedan och har velat fram o tillbaka om detta skall postas på FB. Men nu blev det så att jag gjorde det, trots att vissa personer kommer bli fittiga på mig, eftersom de inte vet något om detta. Men känner mitt nick och, jah. Sånt händer.


Prolog

Allt detta hände för ca 2-3 år sedan. Har inte skrivit ner det föräns nu. Tanken bakom detta är väl att jag vill minnas det så bra som möjligt, för en galnare och skevare dag har jag aldrig i hela mitt liv upplevt. Dock så är jag hyffsat glad. Jag kan inte skriva några tidsstämplar för det var så pass länge sen och jag kommer inte ihåg det. Vissa saker har jag fått återberättat av Anders.
Jag är även väldigt tacksam till Anders som fanns där som ett riktigt bra stöd när jag behövde det, som även orkade lyssna på mig.



Namnen är figurerade för att inte "outa" de inblandade.

Anders: Anders var han som jag kände bäst
Peter: Anders kusin (om jag kommer ihåg det rätt)
Amanda: Peters Flickvän
Gustaf: Vän till Anders.
Bulfen: Hunden





Det var en varm fredag. Sommarlov och allting kändes på tipptopp. I helgen skulle jag och några vänner till en stuga någonstans i norrland. De skulle röka olika saker och jag skulle få nöja mig med DXM. Det blev galnare än vad jag trodde. Anders kom hem till mig medans jag packade för helgen, han satte sig vid min dator medans jag gjorde mig klar.

Jag tog fram min påse med DXM, och visade glatt upp den för Anders. Anders skakade på huvudet och frågade om det verkligen var så bra idé för mig som oerfaren att ta. Jag övertalade honom att det skulle gå bra. I påsen låg det färdigkrossat redan för att det skulle bli enklare för mig att bomba det. Det är inte kul att försöka krossa dem och göra dem iordning
för att bombas när man är påverkad. Jag hade med mig ca 1650 mg.

Jag packade klart min väska och sa hej då åt katten. Jag och Anders for iväg hem till honom för att möta upp Peter och Amanda. När vi kom fram höll de redan på att packa i bilen. Vi skrattade allihopa och pratade om vad som
väntade oss. Amanda bara skakade på sitt huvud och tittade på oss som om vi vore några fårskallar.


Efter att Peter och Amanda hade packat klart sina grejjer i bilen så satte vi oss alla i bilen och började fara norrut där stugan låg.
Fast innan vi började fara dit så for vi och handlade kött och dryck som skulle förtäras vid en eld på stranden.

Det tog oss ca 1.5-2 timmar innan vi var framme. Stugan låg långt inne i skogen, fullt med skog runt om, och det bästa var ju att det inte fanns grannar på ett bra avstånd.. Från grusvägen så leder det en liten stig ca 30m upp för en kulle som var kalhuggen fram till själva stugan. Bulfen var glad och sprang runt och in i skogen och tillbaka och runt oss alla. Vi lastade av alla grejjer och tog dessa upp till stugan. Jag kunde inte slita min hand ifrån fickan där mitt dyrbara pulver låg, medans jag gick så tog jag gång på gång på påsen.

Det var riktigt varmt ute och helt molnfritt. En helt underbar dag med andra ord. Nåväl, efter att vi hade lastat ut allt och installerat oss själva
i stugan så var det dags att börja slappna av. Peter och Anders bestämde sig för att leta upp ved till brasan som vi skulle göra nere på stranden.
Jag bestämde mig för att tjuvstarta. Jag satte mig vid bordet och tog upp påsen från fickan och såg det rosa pulvret. Det var här jag insåg mitt misstag, jag visste inte
hur stor dosering jag la upp när jag finhackade och gjorde små högar av det. Hur mycket var det i varje hög undrade jag.

Nåväl lika bra att köra på. Jag gjorde upp en hög på vad jag uppskattade det till 500 mg. Jag slet av en bit toalettpapper från rullen och rev av en liten fyrkant. Jag rörde ner högen på pappret och gjorde en liten "bomb" av det, jag formade det som en skål och snurrade ihop kanterna så att det formades en liten boll av allt. Jag tog en stor klunk vatten i munnen och lutade huvudet bakåt, jag öppnade munnen och släppte ner bollen i munnen och svalde. Trots att jag hade försökt o snurra den bra som möjligt så sipprade det ut lite pulver i munnen, jag fick lite kväljningar. Jag har aldrig gillat smaken av DXM.

Efter att jag sköljde ner allting noga med vatten så tog jag fram lite turkiska peppar och gick ut till grabbarna. Jag berättade inget för de att jag hade redan börjat så de visste inget. Jag gjorde de sällskap ett litet tag tills jag gick upp till stugan igen.
Väl inne i stugan så hade det hunnit gå en ca 30-40 minuter ungefär, jag började känna mig konstig i magen. Jag blev varmare trots att det redan var en cirka 20-25 grader varmt ute, men jag kände mig varmare inombords. Nu är det pågång tänkte jag för mig själv. Det började klia på axlarna som vanligt och i nacken. Det var också nåt jag inte gillade med DXM, kliandet. Det kändes som en plåga att sitta o klia sig ett bra tag. Jag visste att det snart skulle gå över.

PANG, från ingenstans så blev jag plötsligt helt hjärndöd, jag fattade absolut ingenting. Anders kom tillbaka till stugan och frågade mig hur jag mådde för jag hade sett konstig ut. Jag sa att jag mådde bra. Peter och Amanda kom också upp till stugan och alla satte sig runt bordet och diskuterade flitigt över vad vi skulle göra under helgen. Själv satt jag där och bara stirrade på de och försökte hänga med i samtalet.

Anders fick ett samtal av Gustaf, Gustafs bil hade slutat fungera längs vägen så vi skulle fara och hämta honom. Anders ber mig då att ge honom en tom Fantaflaska. Det visade sig bli svårare än vad jag trodde. Det stog två 1.5 Liters läskedrycksflaskor på bordet, en coca cola och en Fantaflaska. Jag stirrar på båda flaskorna och tittar upp mot Anders, Anders ber mig återigen att ge honom Fantaflaskan. Jag tog upp coca cola flaskan och började titta ner i den och försökte lyssna. Jag hade missuppfattat Anders och trodde att det fanns något i flaskan, något magiskt. Anders började ana misstankar och frågar om jag redan hade tagit lite av mitt rosa pulver. Jag fattade ingenting men jag nickade för säkerhetsskull.

Anders går fram till bordet och tar upp fanta flaskan och skrattar åt situationen och ber mig följa med. Jag försökte säga något men fick bara fram något konstig hummande från munnen. Jag följde med Anders ovetandes om vad vi skulle göra. Peter följde till bilen, han skulle också följa med för att möta upp Gustaf. Amanda stannade kvar vid stugan. Jag sätter mig i bilen som för tillfället var den skönaste bil jag någonsin hade suttit i. Jag trodde att bilen var en gåva från gud. Jag blundade och började upptäcka små prickar och konstiga
rutor i ögonlocket. Det gick väldigt fort kändes det som. Vi hittade Gustaf längs vägen, Anders och Peter gick ut för att hjälpa Gustaf att putta bilen till en övergiven fabrik. Jag började känna mig kissnödig när jag satt där i bilen, jag ville ut och slå en drill. Det tog ett tag innan jag förstog hur man öppnade dörren, men ut kom jag. Väl där ute så glömde jag bort vad jag skulle göra, jag blev förvirrad. Jag började gå bort från bilen och efter en liten stund känner jag Anders hand tar tag i mig för att stoppa mig från att gå längre iväg. Han säger någonting jag inte uppfattade.

Tillslut så satt vi alla i bilen igen, Gustaf satte sig i baksätet brevid mig. Jag tittade på honom och undrade vad det var för filur, han tittade tillbaka mot mig och jag undrade varför han tittade på mig. Hade jag gjort något fel?. Jag frågade aldrig då bilstolen framför mig hade ett spännande nackstöd. Mönstret i nackstöden såg plötsligt helt fantastiska ut så jag sysselsatte mig med nackstödet. Efter ett litet tag
så vänder jag huvudet åt vänster och upptäcker att Gustaf stirrar på mig. Vi hade aldrig träffats förut och han måste ha undrat vad jag höll på med medans jag satt och smekte nackstödet. Jag vände bort huvudet direkt för nackstödet fanns ju där och väntade på mig. Anders märkte att Gustaf satt och tittade på mig och förklarade för honom att jag hade tagit nånting roligt, Gustaf fattade då direkt vad jag höll på med. Resan tillbaka till stugan fortsatte med att jag smekte med nackstödet.

Det är här jag får minnesluckor, vi hade tagit oss tillbaka till stugan och hade gått ner till stranden för att tända brasan och sitta där och grilla. Det är vid stranden jag börjar minnas igen. Peter, Gustaf, Anders och Amanda satt runt brasan och grillade kött, själv så satt jag ca 1 meter ifrån resten, satt på den underbara sanden och tittade ut över den stora sjön vars vågor stog nästan stilla. Solen såg riktigt vacker ut och jag tyckte att den kändes otroligt varm mot ansiktet och kroppen. Jag la mig på den varma sanden och stirrade upp mot den blåa himmelen. Allting kändes så underbart, inga problem fanns och det var fred i hela världen kändes det som. Anders hojjtar till efter ett tag och frågar om jag vill ha nåt att äta eller sätta mig vid de. Jag svarar inte utan ligger och myser för mig själv. Jag hör Anders skratta lite sen fokuserar jag på omgivningen igen. Jag ville inte resa mig upp, jag ville bara ligga kvar och känna mig så underbar.

Efter ett tag så reser jag mig upp, men vad hade hänt med sjön undrade jag. Jag tittar mot Anders och söker hans ögonkontakt, han tittar på mig och frågar hur jag mår. Jag svammlar om någonting, Anders försöker förstå mig. Tillslut vänder jag mig om och pekar ut mot vattnet, det hade förvandlats till flytande plast tyckte jag. Jag pekar som sagt mot sjön och försöker säga "Vad är det med vattnet" men allt jag får ut är "plast" samtidigt som jag pekade mot vattnet. Anders skrattar och kommer fram till mig med en flaska vatten Jag tittar på honom som om han vore dum, vad ska jag göra med den här tänkte jag, vad är det för nåt ens. Och utforskar flaskan som verkade vara nåt konstigt i mina ögon. Anders fattar vinken och skruvar upp korken och visar till mig att jag ska dricka det. Jag gör som han säger åt mig.

Jag känner sedan hur jag faller baklänges ner på sanden igen, sanden verkar ha förvandlats till kvicksand då jag sugs ner. Men jag brydde mig inte, det kändes så skönt när jag föll igenom sanden. Det kändes som att ytan försvann längre o längre bort medans jag föll ner genom sanden. Det gick fortare och fortare, jag blev yr och helt plötsligt blev jag rädd och stängde mina ögon i panik, när jag öppnade dem igen så var jag tillbaka på ytan. Yes jag klarade mig tänkte jag. Blundade igen och såg en massa roliga mönster i mina ögonlock. Jag kände att min kropp snurrade runt i en cirkel på sanden. I själva verket låg jag helt still.

Helt plötsligt så sitter jag på utetrappan till stugan. Jag vet inte riktigt hur mycket DXM jag hade tagit vid det här laget. Enligt de andra hade jag tagit fler "bomber", men just vid det här tillfället så förstog jag inte vad som pågick. Jag tittade ner över sluttningen och började undra vart jag egentligen var, hur hade jag tagit mig hit? har jag kört den där bilen? är jag helt ensam här? är den här fyrkanten (litet område med gräs och 2 småhus och 1 bil med skog runt om på sidorna) hela universum?. Jag visste ingenting, jag blev rädd och trodde att jag var ensam. Jag såg ju ingen. Vad gör jag här frågade jag mig själv hela tiden. Jag trodde att jag var ensam i hela universum, har aldrig känns mig så ensam. känner mig apatisk.

Helt plötsligt från ingenstans så inser jag att skogen runt omkring mig gömde en massa ondskefulla bärplockare, bärplockare som ville ta över stugan och göra mig illa. Jag måste vakta stugan, ingen får ta över det. Jag blir bara mer o mer argare, vad vill de mig egentligen, varför kan de inte låta mig vara. Jag vet att de ligger unden trappan också och tittar på mig och väntar på att jag ska släppa garden för att kunna överrumpla mig och göra mig till deras slav. Jag knyter mina händer och bara sitter där och väntar, jag försöker resa mig upp. Mina ben lyder mig inte, jag faller ner så fort jag lyckats ta mig upp. Jag har gummiben. Från ingenstans ser jag hur Anders kommer mot mig, jag fylls av glädje eftersom jag inte var ensam i hela universum. Men vad är det för fel på Anders?

Anders hade intagit en skepnad av en jätte, han var cirka 30 meter lång och 4-5 meter bred. För varje steg han tog så såg jag hur hans kropp var gjord av gummi, han åkte upp och ner. Blev kortare och längre. Varför gungade han? Anders kommer fram till mig medans jag fortfarande sitter på trappan och jag blundar och förklarar om bärplockarna, han lugnar ner mig och intygar att det inte finns några ondskefulla bärplockare som vill ockupera stugan. Efter ett tags övertalande så tror jag på honom och känner mig lättad. "Det finns inga bärplockare" intygar jag mig själv. Jag öppnar mina ögon och tittar upp mot Anders, jag låter min blick starta vid hans fötter som såg så stora ut och min blick slutade inte vid hans huvud utan fortsatte upp mot himlen. Nu såhär efterhand så berättade Anders för mig hur jag hade tittat på honom när han stog där, och hur jag hade varit helt chockad över hur han hade kunnat vara så lång. Jag hade tittat rakt upp till slut med öppen mun och försökt säga någonting. Tillbaka till dagen.

Helt plötsligt så ringer min telefon, jag rycker våldsamt till och ser rädd ut, jag var skräckslagen. Var är det som låter? Vart ifrån kommer ljudet?. Jag känner hur det vibrerar i fickan, jag tar upp den och tittar på den och blir mer rädd för den. Anders skrattar åt mig och tar min telefon ifrån mig och svarar i telefonen, det var en annan vän till mig som ringde. Anders förklarade för henne att jag inte var i närheten (för att jag inte skulle försäga mig eller liknande i telefonen) och tillslut lägger de båda på.


Anders frågade mig om han fick låna min telefon snabbt, jag förstog inte varför han ville låna den. Den är ju inte ens min trodde jag. Anders ringde sin flickvän som var ovetandes om allt och pratade med henne. Själv satt jag kvar på trappan och kände hur solen hade kallnat. Det började bli kväll. Anders pratade klart med sin flickvän och gav telefonen till mig varav jag utbrister "VA? får jag den här" Anders svarade "Ja det är din telefon", jag blev otroligt glad över att jag hade fått någonting. Jag vänder på telefonen och ser att det sitter en kamera där. Jag utbrister i min gladaste ton "NÄÄEE VA FLASHIGT, EN KAAAAMERA" upprymd av glädje tar jag upp mitt ciggarettpaket och sliter upp en handfull med cigaretter och nästan kastar dem på Anders som tack för den roliga saken med en kamera på. Anders försökte få mig att stoppa ner cigaretterna igen. Anders ville inte ta betalt för min telefon som han hade gett tillbaka till mig.


Anders skulle gå ner till stranden igen och frågade om jag ville följa med. Jag sa att jag skulle sitta på trapporna och göra någonting. Anders påminnde mig att de var fortfarande vid brasan och att jag skulle komma ner på ett litet tag. Själv fattade jag inte riktigt vad han pratade om. Vilken brasa?. Mina tankar fördes tillbaka till dessa ondskefulla bärplockare som hade kommit tillbaka. Anders hade hunnit gå ner till stranden för att umgås med resten av gänget medans jag satt kvar vid stugan. Jag lyckas resa mig upp och tar två vingliga steg till dörren och öppnar den. Stugan i sig är inte så stor och det kan vara max 1.5 meter in till köket från dörren, men att gå de 1.5 meterna skulle bli svårare än jag trodde, stugan hade ju förvandlats till lustiga huset vars golv fick stora gropar där jag åkte ner och huset ville inte sluta fara omkring. Jag vinglar så gott jag kan in till köket, jag vet inte varför jag är i köket. Plötsligt hör jag hur en liten pojke sitter och gråter.

Pojken som jag hörde gråta satt under trappan som ledde till övervåningen. Jag frågade pojken gång på gång om varför han gråter, han vägrar att svara, allt han gör är att gråta. Jag känner hur ilskan inom mig byggs upp. Svara mig upprepar jag flera gånger för han, men han vägrar att sluta gråta. Jag blir förtvivlad över att pojken inte kan sluta gråta. Han börjar prata med mig genom tankekraft, han säger att hans föräldrar har lämnat honom. Jag blir argare över att pojkens föräldrar har gjort såhär mot honom. Pojken förklarade att hans föräldrar hade lämnat honom där och gått uppför trapporna upp till flygterminalen som fanns på övervåningen. Jag försökte säga åt han att jag kan inte göra någonting åt det, han gråter mer än förut nu. Jag vet inte vad jag ska göra så jag säger åt honom att återigen sluta gråta, han gråter bara högre och högre. Jag knyter min högra hand och slår till min handflata för att visa honom vad som kommer hända om han inte slutar att gråta. Men det hjälper inte, jag orkar inte lyssna på honom. Det slutar med att jag går ut igen och sätter mig vid trappan, fortfarande förbannad på pojken.

Efter ett litet tag dyker Anders upp igen, han skulle kolla hur jag mådde. Cirka 15 till 20 meter ifrån stugan så ropar jag och bönar Anders att ta bort pojken. Anders ser mycket förbryllad ut, vilken pojke frågar han? Jag slår till min handflata flera gånger och förklarar till Anders med en arg röst, pojken där inne, få han att sluta gråta han vill inte sluta gråta, hans föräldrar har lämnat honom, han vägrar att sluta gråta. Anders som vet om att jag är i en helt annan värld försöker förklara för mig att det finns ingen pojke inne i stugan. JO DET FINNS HAN VISST skriker jag halvt åt honom. Anders spelar med på noterna och säger, okej jag går in i stugan och får han att sluta gråta. Medans jag sitter kvar på trappan så går Anders in i stugan och gör något helt annat, men det visste ju inte jag, jag fanns i min egen värld. Anders kommer ut efter ett litet tag och säger åt mig att pojken har slutat gråta och att hans föräldrar har hämtat honom.

Genast blir jag riktigt glad och ser Anders som en riddare som har räddat en liten pojke ifrån ett hemskt öde. Nu började jag känna att jag måste få mig lite sömn och försöker resa mig, Anders får hjälpa mig upp eftersom mina ben har förvandlats till gummiben igen. Jag tackar Anders och säger åt honom att jag klarar mig nu. Jag öppnade dörren medans Anders var återigen påväg ner till stranden för att grilla lite mer mat medans jag sakta men säkert gick som en robot, varenda muskel i min kropp kändes som pinnar. Jag kunde inte böjja på mina ben ordentligt utan fick manövrera mina ben, armar och resten av kroppen likt en robot. Väl inne i stugan så ska jag gå dessa 1.5 meter till köket och därifrån in till andra rummet som låg på andra sidan av köket. Totalt handlade det om ca 4-6 meter som jag skulle lyckas ta mig. Återigen förbannade jag världen för att golvet skapade gropar och kullar som gjorde det omöjligt för mig att röra mig över. Jag kände inte igen mig heller inne i köket, jag hade lyckats gå vilse där. Jag visste inte vart jag var eller vad jag höll på med. Efter vad som kändes som cirka 20 minuter så lyckas jag ta mig genom köket och in till rummet. Jag faller tungt ner på soffan som jag skulle sova på och bara stirrade upp i taket och kände hur allting snurrade runt.

Taket som jag såg medans jag låg på rygg hade flagnad färg och det hade lossnat lite överallt. I allt detta så fick jag syn på ett monster liknande figur med full samurajutrustning och ett svärd i ena handen. Jag låg där och stirrade på samurajmonstret. Jag drabbas av en plötslig rädsla och blev intygad om att han hade kommit för att döda mig med sitt svärd. Jag kunde se hur han skrattade ondskefullt åt mig. Jag blev som ett barn, jag låg där och kände mig så liten och darrade för fullt. Jag försöker blunda, men varje gång jag öppnar ögonen så finns han där i taket, fortfarande med sina onda planer mot mig. Allt detta plus att soffan inte kunde sluta snurra, väggarna som andades gjorde mig förvirrad. Till slut faller jag i en djup sömn som var efterlängtad, utmattad, av dagens äventyr.

Någongång under natten vaknar jag av höga röster, dessa röster var dock inga inbillningar. I köket så satt Anders, Peter, Gustaf och Amanda och inhalerade lustgas och var påverkade av diverse substanser som de hade rökt under kvällen. De skrattade och hade det roligt. Jag lyckas resa mig upp sittandes, fortfarande groggy men inte riktigt påverkad mer. Jag kunde fortfarande inte gå normalt utan manövrerade mig fram som en pingvin, hela kroppen darrrade, benen stela och ett allmänt förvirrande sinne. Tillslut stog jag i dörröppningen och tittade nyfiket på folket som satt runt bordet och hade det kul. Den turkiska pepparpåsen for runt bland alla och de förklarade hur gott dessa smakade. Jag känner att jag måste gå ut och ta en cigg. Darrandes och med en pingvingång försöker jag ta mig framåt. Försöker så gott jag kan med hjälp av väggen, jag lutade min högra arm mot väggen och kände mig genast mer stabil. Jag ser hur Anders tittar på mig och reser sig upp och jag förklarar sakta att jag vill ta en rök. Anders märker att jag har det svårt att gå fram så han tar allt i en lugn takt.

Väl ute på trappan sätter jag mig ner utmattad och tänder en cigarett, den smakade så underbart god. Jag sa till Anders att jag klarar mig och vill röka ensam. Anders går in igen och jag blickar ut över gården och in i skogen. Jag tittade upp mot himmlen där stjärnorna glittrade lika vackert som alltid. Det var molnfritt ute märkte jag, jag njuter av cigaretten och känner hur jag blir avslappnad. Mina tankar går mot kvällens händelser och jag sitter där och skrattar för mig själv och tänker hur sjukt allting var. Men samtidigt var jag riktigt nöjd över allt. Jag sitter där ensam på trappan mitt i natten och känner mig mer och mer lugnare. Det var inte kallt och det var inte varmt, det var mitt emellan så jag frös inte, vilket gjorde det riktigt skönt. Tillslut bestämmer jag mig för att gå in och vara social med de andra. Jag står med ansiktet mot dörren och vänder mig om en sista gång och tittar ut över området och avger ett litet skratt. Jag öppnar dörren och går in, nu var kvällens äventyr avklarade.

Trevlig läsning tyckte jag! Skulle också vilja dra mig undan sådär så man kan slappna av HELT.. Aja, tummen upp!

Låter som en trevlig resa. Detaljerad och bra beskrivning

jag älskade denna rapport. verkar som en underbar tripp! som tidigare nämnt hade jag också velat åka till en fett remote plats och trippa sönder, eller knapra E 5/5!

Bra skrivet tummarna upp!

Skön rapport! 4/5

Jo jag önskar också att alla kunde ha sådär, åka till en plats där man inte behöver oroa sig för polisen eller "vi-som-hatar-knark-och-dömmer-folk".



Även om det blev läskigt vissa stunder så var det klart värt det, för i slutändan var det bara något man hade fantiserat ihop sig. Alla upplevelser är något man minns.


Det finns inga negativa upplevelser, det finns bara roliga, oavsett om dem var dåliga eller ej. För i slutändan skrattar nog de flesta av oss åt dem.

Riktigt bra skrivet, jag tycker om långa rapporter med ingående beskrivningar på ruset. 5/5

Letat efter denna raport, en av dom bästa på FB, 5/5 möjliga!

Hahaha sjukt skön rapport känner så väl igen mig..