Varför finns sorg?

Känslors syfte är att få oss att begå vissa lämpliga handlingar. Även om känslorna lever sitt eget liv så finns en evolutionär förklaring till de flesta.

Smärta - kroppen håller på att skadas
Hunger - dags att inhämta mer energi
Rädsla - man undviker fara
Skuld - altruistisk funktion
Ilska - man blir starkare och kan mer handlingskraftigt ställa saker till rätta
Kärlek - för att föra arten vidare
Lycka - man vet att någonting är bra och värt att eftersträva fler gånger
T.o.m. ångest har en mening - kroppen signalerar att den inte klarar mer påfrestningar nu så därför måste man vila och återhämta sig.
Osv osv...

Dock tycks det inte finnas någon bra anledning till varför man känner sorg? En känsla som dyker upp mycket sällan: när någon större, negativ, oåterkallelig händelse inträffat i ens liv som t.ex. att man har förlorat någon närstående. Men vad vi än gör så kan vi ju inte påverka situationen om någon dött. Sorgen strider mot känslornas själva syfte. Allt som sorgen gör är att få oss att må sämre, utan någon möjlighet att vidta någon åtgärd för att må bättre. Och sorgen hör inte till kategorin sjukdomar, där det annars kan finnas många olika symtom som bara förvärrar måendet och som inte kan åtgärdas. Nej, sorgen är en grundläggande känsla som alla kan känna.

Eftersom sorgen överlevt evolutionen så måste den ha haft någon slags funktion, men vilken?

Intressant frågeställning. Har väl inget direkt svar på frågan däremot

Men om man sörjer så är det ju lätt att gråta. Det brukar oftast kännas bättre efter man har gråtit då. Är väl iofs inget direkt svar men men.... Intressant att se vad andra svarar

Om man känner sorg kanske man lär sig upskatta det man har mer. Om man inte hade känt sorg/saknad/avsaknad (typ samma sak enligt mig) så kanske man bara hade skitit i allting och inte brytt sig om ens flickvän hade lämnat en osv och då hade man kanske bara supit och knullat runt och då hade inte arten gått framåt.

Förlåt för dåligt folmulerat och dåligt genomtänkt svar. Spekulerade bara "högt"!

den gör så att folk tar livet av sig, så att de inte sprider vidare sina dåliga självmordsgener. de starkaste överlever du vet... det är så evolutionen fungerar

Så, alla som sörjer tar livet av sig? Nädu, då lär knappast sorggenerna överleva.

Intressant fråga och resonemang som jag aldrig reflekterat över.

Jag tror det har något med ödmjukhet och tacksamhet att göra.
Den svåraste sorg mattas trots allt med tiden även om den aldrig försvinner.

Ödmjukhet därför att allting är förgängligt och att man ska Carpe Diem typ.

Tacksamhet för att man fick uppleva det man gjorde med den personen eller vad det nu är man sörjer.

Vill gärna tro att det ska finnas en djupare mening med sorg och att man trots allt får ut något av den i förlängningen.

Fan, intressant fråga.. Har väl inte några direkta teorier, även om det fanns en del intressanta svar här redan. Hoppas denna tråd får många svar. Lär läsas!

Intressant fråga, inväntar svar från yidaki eller någon annan från flashbacks högre filosofhärva.

Håller på att läsa Kay Pollaks bok "Att välja glädje". Enligt honom så är känslorna vi känner ett aktivt val som vi gör. Kastas en förolämpning i ansiktet på dig så väljer vi automatiskt att bli ledsna. Vi kan lika gärna välja att bli glada. Boken bygger på att:

• dom tankar vi alla tänker aktivt påverkar hur vi känner oss
• Vi bestämmer själva vilka tankar vi ska tänka
• Alltså bestämmer vi helt själva hur vi ska känna oss

Vi kan alltså själva bestämma hur vi ska må och uppleva olika situationer, därför finns sorg. Vi är förprogrammerade att känna sorg utan att inse att vi i själva verket skulle kunna uppleva den motsatta känslan, beroende på de valen vi gör.

Något att åtminstone ägna en tanke åt kanske?

Du skrev att lycka handlar om att man vet att någonting är bra och värt att eftersträva igen. Borde inte sorg kunna ha en liknande funktion? Man är inte alltid ansvarig för den sorgen man känner, men om jag agerar på ett sätt som är fel, kan jag förstå att det är fel, och på så vis känna sorg, skuldkänslor, för att förstå att det var fel. Om min handling mot en vän, eller dylikt, orsakar negativa känslor hos denne, såsom ilska, sorg, eller dylikt, kan det innebära att vår relation sätts på spel, något som i sin tur får mig att känna sorg. Sorg vill jag inte känna, och förstår då att det är fel, att det är ett agerande jag inte bör eftersträva, eftersom det medför sorg, och sorg är dåligt.

Det kanske också har med etik och moral att göra, att man med tiden lär sig vilka handlingar som leder till sorg, för mig själv såväl som för andra. Sorg är någonting dåligt, så det vill jag ju inte orsaka för andra. På så vis kan det vägleda mig i mina handlingar, för att jag ska förstå vad som är fel, och vad som är rätt, i olika tillfällen, försöka vägleda mig så jag inte agerar fel.

Det kanske även har med försvarsmekanismer att göra. Alla behöver en akilleshäl, för att vi ska ha någon typ av sårbarhet. Utan sårbarhet kan vi inte lära oss. Om vi struntar i allt och aldrig uppfattar någonting som negativt, då lär vi oss aldrig, alltså ungefär som jag skrev ovan. Att det handlar om "hur man ska agera". Men det kanske även är som en svag punkt för andra. Om jag gör något som är fel, mot någon, då har jag alltid min akilleshäl, sorgen. Denne kan individen, som jag gjorde någonting fel emot, utnyttja genom att såra mig. Jag förstår då att det jag gjorde var fel. Dock skulle ju detta kunna skapa en konflikt mellan oss och jag förstår ändå inte att det jag gjorde var fel, utan får enbart ilska emot denne. Det skulle visserligen inte leda till någonting positivt, så ur den synvinkeln finner jag ingen orsak.


Jag håller med om detta. Det skulle kunna göra att vi uppskattar det vi har. Förstår att vi är lyckligt lottade när vi mår bra. Vi vill ju eftersträva handlingar som ger oss lycka, och undvika de som ger oss sorg. För visst gör det ont att förlora sin flickvän, men det i sin tur kan ju leda till något bättre. Kanske finner jag någon som är bättre för mig, so ger mig mer lycka? Eller vill jag verkligen vara med en person som inte vill vara med mig? Jag var lycklig med min flickvän, alltså är det någon jag vill återskapa. Antingen lär jag mig att anpassa mig, så hon gillar mig igen, eller så finner jag, som sagt, en ny tjej, som vill vara med mig, och som jag vill vara med. Kanske ett dåligt exempel, och dåligt förklarat men det jag menar är att sorg kan ge oss ny kraft att försöka finna lyckan igen, vilket kanske ger oss mer glädje, än den glädjen vi kände innan sorgen.

Allt detta är bara spekulationer, men lite tankar som for upp när jag funderade på ämnet!

Isak

Evolutionen är 100 ggr mer komplicerad än "starkast överlever".
Finns tyvärr många förståsigpå are som hävdar annat.

Motsatsen till sorg är just lycka, glädje, skratt och så vidare. Att kroppen
signalerar just sorg kan vara av empati skäl, liksom som lycka, man visar
att man gläds med andra eller att man sörjer med/åt andra.

Så jag säger att empati gör att sorg finns.