Vill vara barn igen

Jag vet inte varför, jag saknar verkligen inte min barndom. Det var ju liksom stryk på bussen, ensamhet på skolgården och bråk hemma varje dag. Jag var ju inte trygg nånstans, så det är ytterst märkligt att jag vill vara barn igen. När jag ser barn så blir jag deppig och avundsjuk (som kristen försöker jag ju bli av med mitt avund, men det bara känns så jobbigt). Nu förtiden är jag en sån som tar för mig på ett ödmjukt sätt, men som trots allt vågar synas och våga höras. Så var det inte när jag var barn, jag var blyg och fick klump i halsen av att se någon som "såg sträng ut". Men jag vill verkligen, verkligen vara barn. Jag söker inte nån förälder och jag (som sagt) längtar inte heller tillbaks. Jag är inte asexuell, men jag vill trots allt hellre bli kramad och pussad på än att ha sex med Kat von D. Så därför undrar jag om detta är normalt? och vad beror det på? Jag har diagnosen asperger, men psykologen min vill göra ny utredning eftersom jag är alldeles för social och utåtriktad på ett sätt som rimmar illa med diagnosen. Det var allt, nu återstår bara att komma på varför jag är sån, och vad det beror på?

Har en teori som jag finurlat på ett tag som passa ganska bra in i din situation.

Min uppfattning om religiöst aktiva människor är att de inte klarar av att leva sitt liv utan några regler som säger hur de ska leva eller något att förhålla sig till. Många religiösa använder religionen som en slags moders/fadersgestalt just för att de inte vill gå genom livet "ensamma" och vill ha något att luta sig tillbaka på då det går snett. Detta grundar sig förmodligen i att alla människor vill känna någon form av tillhörighet. Men religiösa människor tar detta ett steg längre, de letar efter saker att förhålla sig till som säger hur de ska leva sitt liv. Något som säger åt dem vad som är rätt och vad som är fel. Detta i kombination med din "sjukdom" eller vad man kallar det är liksom kaka på kaka


Detta visas i ditt fall som så att du vill återuppleva barndomen igen. Är det så att det är säkerheten du saknar ? Någon som alltid säger till dig när du gör något fel, som kan hålla dig om ryggen och säga att allt ordnar sig?

En högst okvalificerad teori, men kanske värd att ägna en tanke =)

Grejen är att jag inte är ensam ofrivilligt, däremot drar jag mig undan folk. Så ne, din teori stämmer inte. Däremot var jag mkt ensam när jag var liten, jag började hänga med äldre barn när jag var runt 13, 14 och då vände allt. Jag var inte religiös när jag var barn.

Ett sätt att samla vuxenpoäng är att coola ner sig lite och våga vara barnslig/busig igen. Män som är över fyrtio är ofta bra på det faktiskt. Inget att oroa sig över utan tvärtom ganska vanligt. Många är vilsna och trasiga uppemot fyrtioårsåldern.

En önskan att vara barn igen, alternativt att ofta hamna i barn-förälder relation, dvs att man behandlar andra viktiga personer som om de vore ens föräldrar kan bero på att du omedvetet jobbar med att försöka reparera din barndom.




-

Okej Är 18 och känt så ett tag nu, men jag kan ju inte reparera min barndom, min egna barndom vill jag bara glömma. Låter mig mer inspireras av andras barndom.

Nej, du kan ju inte ändra din barndom, däremot kan du söka efter att få det du inte fick som barn, i syfte att reparera.


--

Jag känner ofta också att jag gärna skulle vara barn igen, även om jag inte längtar till den barndom jag hade. Det tänker jag på varje dag att jag skulle vilja. Fast i mitt fall beror det nog på helt andra saker. Jag känner mig väldigt omogen och inte riktigt vuxen heller. Jag är inte religös heller så teorin i post #2 fungerar inte så väl tydligen i detta fall.

Stoppa in en napp i käften och klä av dig och stoppa på dig en jävla blöja då.
"Buhuhu". Finns folk till allt.
Kanske har funnit en ny böjelse?

Ser att du ansträngt dig i dina formuleringar...

Säger han som vill vara barn och skriver därefter. Inte ens styckeindelning klarar du av.

Behövs inte styckeindelning i den texten. Tänker inte låta dig gå off topic med mig nu, så hejs svejs