Min bror körde ihjäl sig.

Hejsan,

Vet inte varför jag skriver här riktigt, men jag behöver väl skriva av mig lite.

En helt vanlig dag i början av november var min storebror och jag nere i garaget och skruvade med min bil, eller vi satt bilen och drack kaffe i brist på motivation. Allt var frid o fröjd o vi satt o hade massa lustiga diskussioner om diverse spännande och onödiga saker, men efter nån timme insåg vi att det var dags att ta tag i livet och börja jobba med bilen. Vi kom överäns om att vi skulle hämta bärbara datorn i hans lägenhet så vi kunde koppla upp oss till bilen o logga lite olika värden, sagt o gjort så var vi på väg till hans lägenhet som ligger ungefär 1,5 mil från garaget.

Min bror som kanske aldrig varit en ängel i trafiken stod på i lite lagom landsvägs tempo runt 100-110 sådär. Vi körde om en bil som låg i kanske 50km/h som vi båda tyckte va irriterande och fattade inte varför han körde så sakta?

Det visade sig dock att det var blixthalka de kommande 2 kilometrarna, och med 19tums sommardäck som är 245 breda så har man inget vidare grepp på halt underlag tyvärr... Vi ser att en mötande bil kör om en annan bil en bra bit framåt, kanske en onödig omkörning men inte så det riskerade andras liv tänkte vi. Men ack så jävla fel vi hade, mötande bilen kunde inte svänga in på sittkörfält och vi kunde inte väja åt något håll.

Pang. Nu kommer jag inte ihåg mer föräns jag vaknade på intensiven.

Vaknar, ser lite suddigt men det är ändå är det helt klart vad som hänt och jag frågar förtvivlat efter min bror och hur han mår. Ingen av läkarna svarar. Tänker att de här kan fan inte vara bra, men storebror är ju så stark så om jag klarat mig så har ju självklart han gjort det? Känner hur de rinner lite blod nerför kinden, hade tydligen spräckt ögonbrynet, vilket kändes som ett väldigt litet problem i sammanhanget.

Alla läkarna lämnade rummet, förutom en äldre doktor som tog tag i min hand i och sa det jag fruktade. Din bror klarade sig inte.

Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Min bror, som var både min bästa vän och den roligaste o trevligaste människan jag känner, varför? Varför ska hans liv ta slut efter bara 24 år? Vad ska jag göra nu? Ska jag försöka gå vidare eller skita i livet?
Alla känslor kom på samma gång, hatet, ledsamheten, frågorna ingen någonsin kommer kunna svara på. VARFÖR?

Idag är det ungefär 7 veckor sen olyckan, jag är i princip frisk rent fysiskt men psykiskt är det ett rent helvete. Innan olyckan var jag en glad skit, nu är jag mestadels ledsen och sur. Går hos psykolog en gång i veckan, men det ger verkligen ingenting.

Hur ska jag kunna bearbeta sorgen? Jag har bestämt mig för att leva i vilket fall, för det vet jag att min bror hade velat även om det verkligen känns som det kan kvitta ibland.

Antar att jag inte är ensam om att gå igenom sånt här, så det vore verkligen guld värt om ni som varit med om liknande händelser berättar lite om hur ni har klarat er igenom den enorma sorgen och tomheten? För jag klarar fan inte mycket mer...

//Mattias

Usch jag kan inte forestalla mig din situation alls. Men den later ju inte rolig precis. Jag kan bara saga att jag ar ledsen for det som hant.

Men det ar bra att du sjalv valde att leva. Lycka till Mattias

Det finns nog inget rätt eller fel sätt att bearbeta en sorg på.
Kanske bör man bara få låta sorgen ta sin tid det tar.

Lycka till!

Vad kan du göra ? Ingenting förutom att själv inte köra bil oansvarigt. Vi ska alla den vägen vandra och vissa går av olika skäl tidigare än andra.
Det jag tycker är underligt är att du inte nämner vad som hände med den mötande bilen ni frontade med, hur gick det för dom? Som sagt eftersom du inte körde så är det inte ditt fel att det gick som det gick.

Tycker dessutom att det är allt för vanligt att man blir omkörd av folk när det är halt på vägen och man själv märker att man inte kan köra en enda km fortare.

Mötande bil klarade sig utmärkt, han körde en Hummer H2 så han hade klarat ett kärnvapen krig med den bilen.

Hur gick det för den andra bilisten? EDIT: nvm, såg vad som var skrivet innan.

Tycker du ska försöka gå vidare, släpp allt bakom dig, hur ledsen du än är kan du inte direkt göra någonting åt det som hände din bror. Hur mycket man än hade velat.

Vilket fint brev du skrivit!
Det berörde mig verkligen
Beklagar sorgen.
Tror du kommer att klara ditt sorgearbete på ett bra sätt. Du verkar vara "väl medveten- i -dig-själv"... om du förstår hur jag menar.

Men självklart har du en smärtsam tid framför dig.
Sorgen måste få ta tid.
Även om psykologträffarna inte ger dig något, så kan det ändå vara en hjälp på sikt - fast du inte tror det nu. (egen erfarenhet)

Sen är det väl så, att sorgen/saknaden känns ännu tyngre så här i juletider. Så är det bara.
Ingen kan ersätta den man förlorat. Men försök att ändå umgås med dina anhöriga och vänner så mycket som möjligt. (så mycket du orkar)

Sug åt dig tröst från andra, och försök inte vara ensam/stark!
Även små korta stunder som skingrar tankarna är av betydelse för kropp och själ.
Ibland kan det vara till en slags tröst, att läsa böcker som handlar om sorg och dess bearbetning.

Önskar dig allt bra!

Jag tror att ett bra sätt att bearbeta sådanna här händelser kan vara att berätta och dela med sej.

Även om det kanske inte hjälper dej just för stunden berör berättelser som denna alltid lika mycket.

Hoppas många läser, det får vem som helst att tänka efter.

Livet är, ack så skört...

Blir verkligen ledsen för din skull när jag läser din text.

Vad bra att du har bestämt dig för att leva. Även om du alltid kommer att leva med saknaden efter din bror så kommer det inte alltid att kännas som det gör nu. Man lär sig leva med sorgen. Man lär sig även att leva med stora obesvarade frågor, man får förlika sig med att det inte finns några svar.

Det brukar finnas stödgrupper för personer som förlorat någon närstående. Det kanske inte är aktuellt för dig just nu eftersom det inte var så länge sedan din bror dog men om ett tag kanske. Du kan ju fråga din psykolog om det.

Nja, jo det finns det ju, även om det kan skilja sig smått mellan individer.

Försök prata öppet om olyckan, gärna med folk som stod din bror nära - andra syskon, föräldrar, hans eventuella fru/flickvän.

Tala både om själva olyckan och trevliga stunder ni haft tillsammans. En risk med att fjärma sig från vad som hänt är att du bara kommer att uppleva sorg när du påminns om din bror. På så sätt blir ämnet "tabu", och det tror jag inte att du vill att det ska vara.

Det du ska låta bli är att anklaga folk, mötande bilisten, dig själv och inte minst din bror. Din bror kommer inte tillbaka bara för att någon skyldig pekas ut.

Dra dig inte för att söka terapi och hjälp med bearbetningen på annat håll än hos psykologen. Tala med kyrkan - även om du själv inte är troende så har många av dem erfarenhet från liknande situationer och besitter en viss förståelse inför din situation.

I övrigt, lycka till med sorgearbetet.

vad fint och bra skrivet!

Ojoj inge rolig läsning, har också en bror och tanken det som hände din bror gör att man får en klump ihalsen. Dock meningen med livet om du frågar mig är att leva i nuet även om jag själv ställer mig tveksam om jag skulle palla det efter en sådan tragisk händelse.
Livet går vidare hoppas det gör det för dig med efter förlusten!