Den här boken förtjänar mer än en amazon-länk. Köpte den av Michael Gira på en Swans-konsert för många år sedan, och för den som är bekant med deras ångestladdade musik känns boken som en ren förlängning av sångtexterna. The Consumer är en samling av tablåer som formligen dryper av hat och självförakt. Giras korthuggna prosa är som knivstick av isande blankt stål; de inte bara perforerar den goda smakens tunna hinna, utan fullständigt raserar den. Det är ställt utom allt tvivel att Gira inte mådde särskilt bra när detta skrevs runt 84-86. Ärligt talat, en del av dessa berättelser är bortom de Sade i sin kompromisslöshet.
Sannerligen, "The Consumer" tycks vara någonting i hästväg, problemet är att den är så förbannat dyr men vem med någon uns av moral trycker upp något sådant sinnessjukt igen?
Jag skall inhandla ett exemplar detta till trots, och frossa i, vad jag förmodar är syskonincest, morbida drömliknande tillstånd och fruktansvärda kirurgiska ingrepp.
Peter Sotos övertrumfar nog allt som nämnts i tråden, även om många utsökta luntor har tagits upp.
Om du vill Maldoror, din shapeshiftande maximalbrottsling, så kan jag skicka dig hans två första fanzines som jag har inscannade. De är inte lika bra som de övriga titlar han hasplat ur sig, men kan fungera som diskussionsunderlag för akademiska studier i genus och jämlikhet ur ett queerteoretiskt perspektiv.
Nej, jag skojar bara.
Edit: såg nu att Rakii redan tipsat om Sotos redan, om än i förbifarten.
__________________
Senast redigerad av hoerdududu 2010-01-07 kl. 22:10.
Om du vill Maldoror, din shapeshiftande maximalbrottsling, så kan jag skicka dig hans två första fanzines som jag har inscannade. De är inte lika bra som de övriga titlar han hasplat ur sig, men kan fungera som diskussionsunderlag för akademiska studier i genus och jämlikhet ur ett queerteoretiskt perspektiv.
Nej, jag skojar bara.
Pure bör varje man (och kvinna) med självrespekt för kultur läsa någon gång i livet!
Pure bör varje man (och kvinna) med självrespekt för kultur läsa någon gång i livet!
Ja, fast jag tycker att hans böcker är mycket, mycket bättre. Drar mig till minnes att Index innehåller en sjukdoms- och undergångsmättad studie av den amerikanska gloryholescenen och dess förtappade utövare, samt någon slags redogörelse över lika sjukdomsdrabbade bajsporrfilmsprostituerades vandel - bland annat.
Ja, fast jag tycker att hans böcker är mycket, mycket bättre. Drar mig till minnes att Index innehåller en sjukdoms- och undergångsmättad studie av den amerikanska gloryholescenen och dess förtappade utövare, samt någon slags redogörelse över lika sjukdomsdrabbade bajsporrfilmsprostituerades vandel - bland annat.
Verkar som en angenäm bekantskap, äcklet Peter Sotos. "Index" är tillfälligt slut, och Bokus har så långa väntetider, fast de hade i och för sig mer titlar.
Skulle du kunna rekommendera mig det sjukaste verk som originerat från hans äckliga hjärna, tack? "Index" känns aktuell, berätta gärna om den.
Verkar som en angenäm bekantskap, äcklet Peter Sotos. "Index" är tillfälligt slut, och Bokus har så långa väntetider, fast de hade i och för sig mer titlar.
Skulle du kunna rekommendera mig det sjukaste verk som originerat från hans äckliga hjärna, tack? "Index" känns aktuell, berätta gärna om den.
Allt han skrivit är väl mer eller mindre sjukt. Angående Index så kommer jag fan inte ihåg allt den tar upp, men det är frågan om någon slags monologer i essä/repotagestil.
Har även för mig att jag sett nån fler text av honom online, då han i liknande monologstil reciterar ett brev till en mor, vars son han bögmördat. Fiktion givetvis... men jag hittar fan inte den texten!
Allt han skrivit är väl mer eller mindre sjukt. Angående Index så kommer jag fan inte ihåg allt den tar upp, men det är frågan om någon slags monologer i essä/repotagestil.
Har även för mig att jag sett nån fler text av honom online, då han i liknande monologstil reciterar ett brev till en mor, vars son han bögmördat. Fiktion givetvis... men jag hittar fan inte den texten!
Vid gud, vilken uppfriskande text!... Skrattar så jag får ont. Riktigt psykopatiskt - du vet vad jag gillar, hoerdududu!
Vid gud, vilken uppfriskande text!... Skrattar så jag får ont. Riktigt psykopatiskt - du vet vad jag gillar, hoerdududu!
Haha, ja, jag vet inte om jag tycker Sotos är speciellt rolig... det är väl just humor som saknas i hans texter. Däremot är han ju stil rakt igenom. Själv säger han att han inte har någon föregångare, vilket kanske är överdrivet... men hans stil är iaf helt unik. Däremot gillar jag inte hans musik något vidare haha.
Maldorors sånger är f.ö. en av mina absoluta favoritböcker någonsin!
Edit: Du kanske ska kolla upp Poeten Gottfried Benn och hans förstlingsverk Morgue... rakt igenom patologisk poesi, inte drömsk som Heym...utan ur en knäckt, människoföraktande läkares perspektiv. Det bästa han skrivit är dock de där jävla breven han skrev till, vad hette han nu igen... Herr Ols, eller nåt i den stilen. Han skrev dem under tiden han belagts med publiceringsförbud av nazisterna, trots att han själv var nazist haha... han var det ett tag iaf. Polare med Ernst "Allvaret" Jünger, och lite skeptisk mot Nietzsche eftersom Fritz inte gillade bärs!
Edit2: du lär även gilla James Havoc... har en novell här till dig!
Dogstar Pact.
Those with soft leather skin and fur entrails have little need of clothing.
In orgasm, Philbin envisaged metamorphosis as a mosaic of spasm, whose leitmotif was an inverted, slit cross of rancid meat. This system of mutant flesh was dominated by a white sun-face shooting bloody rays, dissolving as he ebbed into cataleptic sleep. These visions had begun with his wife’s pregnancy.
As the months progressed, she could no longer tolerate sexual intercourse. Philbin expended his energies on the land. One evening, his raven-blue mastiff, Sodom, returned home from harvest with a dead dwarf clamped in its jaws. The pray was badly mutilated, neck bitten right through the bone. Philbin was fascinated by the slick, glistering vertebrae on show; he cut out three of them, and carved them into dice. From the top of the dwarf’s deformed oval skull he hewed a cup, and wiled away the long summer night by casting his new tarot-cubes against the shithouse door.
On the eve of his daughter’s birth, a whirlwind flared in the darkling haze of the North, inaugurating vertiginous insurrections against Nature. A netherworld pageant unfolded in rapid time. Mandragora sprouted from an unmarked grave; bees with human faces sprinkled pollen over the head of the slumbering Sodom. The dog collapsed into a violent, unstoppable bout of sneezing, its whole body convulsing, and died with dark blood foaming from its snout and penis. These tarns captured the image of the setting sun; in overwrought crepuscular arcades, cannibal scarecrows clashed. Ghost-drums hammered in the bleak cornfields. No matter how many times Philbin cast his dice, they turned up triple six.
A screaming breaks the spell; screaming that endures while Philbin runs across neverending fields to the farmhouse. It ceases, finally, just as he vaults the porch. Wading through stacks of new green corn, manure-sacks and dog-chewed harebones, he bursts into the gloom of his wife’s bedroom.
There is something wrong here. This should be a shrine of new life. A bright, joyous place.
It says so in the Bible.
But it is dark. So dark, and quiet. And it reeks not of life, but of death; something like an abattoir. There is even a carcass. A carcass that looks, in the wan light, ridiculously like his wife. Halved, lenghtwise, from within.
Halting sharply, Philbin skids on her cooling innards; falling flat at the feet of his newly-born child.
She stands at least a yard tall on the bed, with black hair clotted in afterbirth down to her knees, the opaque eyes of a shark, and shining, coral-white skin. A lenght of steaming spinal cord is looped over one shoulder like a lariat. She is kneading her dead mother’s dugs with both fists, gulping down the curdled cheese that comes squirting forth. In the flickering lamplight, her pelvis throws a canine shade. Between her open legs, glowering mutely scarlet, the cruciform vagina of the Beast.
Horrorstruck, Philbin is aware only of a swelling, drum-beat without; then, the revving of chainsaws in the old barn, and a rising high-pitched babble. With a feral grimage, Coral-White springs past him and is gone. Slipping in his wife’s intestines, Philbin skates over to the window in time to see her vanish into the corn, flanked by a group of tiny, twisted saw-bearers.
Silence.
The world did not turn. Philbin sat on his porch, staring at the negative sky, for months. Or was it years? He could not tell, nor did he care. The mists of Time were fermenting, slowly, in his occluded soul. Still silence. Not a sound, save for the ceaseless clicking of the dice in his fist. No birds sang, not a single leaf grew on the tortured trees. The bleached, infertile soil was nothing more than a sarcophagus for the sun.
Finally, noise. The snapping of the brittle grey corps. Then the low sputter of motors ticking over, and gentle but off-key singing. The first deformed heads, swathed in nauseous ricks of hair, emerged from the fields. More followed, and on there shoulders Philbin could see borne a huge, symmetrical cross. Lashed tightly to its beams, a naked, pale-skinned girl with jet-black tresses.
Coral-White.
Older. Much taller. And unmistakeably, human. Philbin could see that her eyes, imploring him to reclaim her, were wide and limpid blue: her mother’s eyes. He scanned the body. Althrough dark fur now covered her pubic region, it could not conceal the straight groove of her sex. Little caring by whatever magicks the stunted kidnappers had lifted her curse, he arose joyously to greet her. The pocession ground to halt.
A club-footed, chanting freak hobbled to the fore. The dwarfen king, nude save for a leather belt with pouches, his mad body all humpty and buttered with stumps, his scalp ejaculating wild ringlets of enbalmed crabs. In his left hand, an oak wand. He flourished it once. The arid earth at his feet cracked open, grinning, and spat back the bones of old Sodom. They spun aloft, then formed a pentagram around him as they settled. His right hand beckoned Philbin into the arena, then fished around the largest belt-pouch. There, nestling in his hairy palm, a trinity of dice honed from a widow’s backbone. Philbin at once understood the troll’s intent. They were to play for possession of poor Coral-White’s soul.
For hours they fling their bones, the winning a losing going back and forth. Dwarfs surround them, jeering and firing up their chainsaws when the king prevails, plunging into silent menace if Philbin regains the lead. The moon reaches its zenith; they stand even at the final throw. The dwarfen king casually flicks his wrists. The dice roll forth, and his minions erupt in a frenzy of guttural cheering, saw-blaes zig-zagging through the smoky night air. Seventeen. Philbin needs the maximum score to win, and it has yet eluded him.
Jiggling the dice in his skull-cup, he tries to imagine the certitude of insects. They way the wolverine sniff out gristle. The magnetism of cobras, the unerring swoop of blood-drinking bats. He becomes entranced. The tarot-cubes launch themselves of their own volition.
Six. Six. And triple six.
Without ado, the dwarfen king rises to his feet, shrugging his buckled shoulders, turns and limps away into the corn that begat him. Glumly, his entourage follows suit.
Philbin is roused by a pathetic whining. He rushes over to Coral-White, ripping away the braided reeds that bind her to the cross. For an instant, he sees his anamorphic reflection in two soulless, shark-black mirrors, before the talons of the Beast tear off his face.
His winning dice twinkle, once, in the moonlight.
En liten favorit!
__________________
Senast redigerad av hoerdududu 2010-01-08 kl. 19:13.
Har själv svårt för industrial, noise däremot gillar jag skarpt. Jag fann hans psykopatologiska retorik synnerligen komisk; och jag blev liksom lycklig på ett förgiftat plan. Jag ska ta del av upplösningen nu.
Heym's "Obduktionen" är en fantastisk text, om det är den du syftar på? "Den vansinnige" är en av de mest underbara noveller jag läst; man får sådan fin inblick i en djupt störd människas resonerande och handlande. Jag mår grymt bra på den novellen, har nog läst den ett tiotal gånger.
Och du antyder att Benn skriver ännu bättre! Patologisk poesi... det borgar verkligen för stora njutningar.
Den där novellen var verkligen grotesk. Jag vet inte om jag gillar den fullt ut - men den var verkligen grotesk, och förtjänar uppmärksamhet endast av det skälet.
"Maldorors sånger" är givetvis min främsta passion här i livet, och har varit så sedan mitten av tonåren.
Läste den där texten som var online som postades nyss. Måste säga att jag inte riktigt såg nöjet i det. Visst är det lite intressant att läsa texter som töjer lite på gränserna, men det var liksom inte någon känsla av obehag direkt. Tycker snarare att det var lite kliché på sina ställen.
Tugga på rakblad? Pratet om flickans mamma?
Kanske beror på att jag är lite avtrubbad av alla skräckfilmer jag sett.. Trodde att jag skulle uppskatta texten mer än jag gjorde, men ni får nog ha de där böckerna för er själva. Enjoy i alla fall!