Hon vill att jag ska umgås med hennes vänner ?!?!

Hej, har varit tillsammans med en tjej i lite mer än ett år nu. Vi har båda våra egna vänner. Men hon vill att jag ska "bli" en del av hennes kompisgäng eftersom jag är hennes andra halva nu. Nu är det så här att jag inte trivs bland hennes vänner. Det är inte typer som jag delar intressen med och jag känner mig uttråkad bland dessa. Jag har sagt det till henne flera gånger men hon verkar fan inte fatta detta. Förbjuder henne liksom inte att umgås med sina vänner eller så. Hon får umgås med vilka hon vill, men jag vill heller inte bli tvungen att umgås med folk jag inte vill liksom :S

Hon kommer med argument som "Ja men mina vänner är en del av mitt liv, du måste också ta del av mitt liv, hur kommer det bli när vi sen gifter oss och du drar dig ifrån mina vänner osv osv."

När hon nämner det där med att gifta, skrämmer hon mig lite. I mean, efter ett år liksom.

Jag svarar gång på gång att det är hennes vänner och att jag inte kommer överrens med de, intressen skiljer sig åt osv men hon ska jämt envisas om att jag "måste ta del av hennes liv, att det är väldigt viktigt för henne osv osv."

Har liksom verkligen försökt smälta in bland hennes vänner, men det går bara inte. Tycker ni att hon har rätt att ställa såna krav ? Jag vill ju fan inte umgås med folk jag inte känner för liksom :S har egna vänner som jag trivs med osv. Då ska man fan respektera mitt beslut tycker jag. Vad tycker ni Flashbackare ?

I vilken mån vill hon att ni ska umgås?
Jag är noga på att skilja mina vänner från min killes vänner....
Det är klart jag umgås men hans kompisar, men bara som ytligt bekanta...
detsamma gäller honom och mina vänner.

Ens vänner speglar en själv... Om du tycker att hennes kompisar är tråkiga så kanske hon inte är nån höjdare själv?

Meh. Flickvänner umgås alltid med massa tragiska stolpskott. Min uppfattning är att flickvännen (och du) har rätt att begära lite vanlig artighet gentemot vännerna, men inte mer än så.
Jag brukar bemöta dem artigt, och är de sedan skithögar, tråkmånsar, idioter, eller fascistoida PK-runkare så sållar jag bort dem genom att "vara mig själv". Om jag t.ex. väljer att diskutera det objektivt sett OK ämnet homoadoptioner så kommer ett antal av flickvännens polare att göra bort sig på ena eller andra viset eftersom de inte kan hantera samtalet på civiliserat vis.

I det läget kommer en av två saker hända. Antingen backar flickvännen upp sina jobbiga kamrater så till den milda grad att det blir lätt för en själv att be flickvännen draga åt helvete. Eller så inser hon att kamraterna är jävla aber som åtminstone inte bör sättas i sällskap med dig, pojkvännen (som ju endast har initierat ett OK samtalsämne).
I vilket fall så löses ens besvär med flickvännens jobbiga kamrater

Dumpa henne nu innan det är försent. Hon kommer att d´ra ner dig i skiten och göra dig deprimerad.

DRA DIG UR NU!!

Ja jag tycker man kan ha som målsättning att ens partner kan vara civiliserad med vännerna. Bit ihop och stå ut. Kanske är det någon av hennes polare som är schysst.

Ni skulle ju kunna ha det som så att var och en har sina vänner och att man även har gemensamma vänner som båda känner sig bekväma i sällskap med

Jag brukar bara smälta in, så att säga.
Jag uppträder som att jag tycker om alla hennes kompisar, även de som jag inte tycker om.
Jag antar att det finns några av hennes vänner som man faktiskt kan föra ett normalt samtal med? Det är bara att bita ihop och spela med.
Man kan inte räkna med att hennes kompisar är perfekta för dig. Det är ju ofta din partners olikheter som gör att ni passar så bra tillsammans. Pga detta så är hennes kompisar djupt skilda från dina vänner. Det är bara att leva med.

Jag var i samma scenario som dig, slutade med att en av flickvännens kompisar hetsade henne till att göra slut med mig.

Gick inte så jättebra, men om du ogillar att umgås med hennes kompisar, gör det bara inte. Värderar hon sina vänner högre än dig är hon inte rätt tjej för dig.

Jag har varit i nätsan samma sits som dig, och jag gick med på att träffa dem ibland (om än väldigt sällan) för att trots allt ge det en chans.
De var verkligen inte min typ, men ibland måste man le och spela glad ändå.

Det är det jag menar. Det är inte så liksom att jag undviker hennes vänner helt och hållet. Vi hälsar på varandra om vi ser varandra @ stan eller liknande, men jag vill hålla det på den nivån liksom, inte mer än så.

Man bör ju stå upp för varandra i ett förhållande (så länge båda är med på det), men samtidigt kan man inte tvinga sig själv till att göra något som man inte trivs med "bara-för-att" och då kan man tycka att den andra bör ha förståelse. Det är som om att jag skulle ge henne ultimatum om Flashbacks famous mening: "Om en tjej inte tar den i 2:an, dumpa." ;-) nämen skämt-o-sido....

Om hennes kompisar hetsar henne till att göra slut med mig, tänker jag som du; HON ville inte ha mig eftersom hennes det är hennes vänner som avgör, inte hon. Det verkar faktiskt som om att hon bryr sig alldeles för mycket om vad hennes vänner tycker och tänker om saker och ting...

Det här känner jag igen..vafan är de för fel på kvinnor egentligen?

Mitt ex ville jämt leka parmiddag med sina efterblivna höns till tjejkompisar och dom släpade med sina patetiska tofflar som man verkligen inte hade nåt gemensamt med.

Man torterades under spel-kvällar, stela middagar och filmkvällar som man avslutade med en känsla av själslig och inre död.

Jag var naturligtvis precis som du TS alltid trevlig och svarade på tilltal men egentligen inte mer, blev utskälld för att jag var osocial vilket hon tyckte var ohyfsat osv. Men jag kan verkligen inte uppbringa ett intresse för någon som jag aldrig skulle prata med i vanliga fall.

Till sist slapp jag ur dessa då jag började dricka under varenda av våra par-sammankomster och mitt förakt plus diverse spydigheter rann ur mig.
Jag tror jag peakade när jag under en familje-geni kväll helt sonika började tända eld på alla svarskort motspelarna svarade rätt på.

Jag fick helt enkelt fripass från detta i framtiden.