2010-08-05, 16:54
#1
Sverige är ju "Landet Lagom", så svaret på frågan i rubriken är väl "Aldrig"...
Före 1944 så stödde "noblessen" tyskarna. Många besuttna (adeln, företagare, kultureliten bl.a.) hade mer eller mindre uttalade sympatier för Adolf.
Sedan gick det som vi alla vet - Nazityskland led ett svidande nederlag. I våra grannländer, jag tänker speciellt på Danmark och Norge, rensade man ut nazisterna och gjorde rent hus med landsförrädarna. I Norge myntade man begreppet "quisling" efter Vidkun Quisling som tog emot de tyska ockupanterna med öppna armar.
Vad gjorde vi här? Ingenting! I god tid innan "nederlaget" våren 1945 hade våra ledare snabbt och smidigt bytt sida. Efter krigsslutet gjordes inget för att lagföra dessa personer - många av de som aktivt stödde nazisterna fortsatte sina karriärer under lång tid inom politik och näringsliv!
Kommunismen var en annan avart, som präglade början på 1900-talet. Under andra världskriget sattes många kommunistsympatisörer (bara folk ur arbetarklassen!) i arbetsläger i Sverige, det har det inte varit så många debatter om!
När kriget var över och nazisterna var en saga blott så dök det helt plötsligt upp en massa kommunist-förespråkare, främst bland "intellektuella"... Idag står det väl helt klart att de kommunistiska länderna var diktaturer, och att folk som levde i dessa länder levde under förtryck. Inte desto mindre var det många svenskar som talade *för* dessa diktaturer.
Jan Myrdahl och Birgitta Dahl tyckte att Kampuchea under Pol Pots regim var ett ganska trevligt ställe - folket hade ju självbestämmande och var fria från förtryck (!).
Jan Guillo hade besökt Irak och var väldigt imponerad av Saddam Hussein och hans sätt att styra landet. Jan har för övrigt ett besynnerligt synsätt när det gäller terrorister och diktaturer, men det får ni fråga honom om...
Vilka är förrädarna idag, kanske ni undrar? Jo, de som blåögt och utan att tänka längre än näsan räcker omfamnar islams alltmer omfattande påverkan i väst-europa.
Det finns ett engelskt uttryck som lyder "strange bedfellow". Det betyder ungefär att man har hamnat i säng med fel person - eller att man befinner sig på fel sida i en åsiktsfråga utan att veta om det.
Det är val nu i september, och jag förutsätter att SD kommer in i riksdagen. När uppståndelsen har lagt sig, och batiktanterna har fått säga sitt, så hoppas jag att vi kan göra rent hus med alla de som har dragit rasistkortet istället för att använda argument. Jag vill att alla som har kallat SD för nazister ska få stå för sin åsikt, och skämmas. Jag vill att alla de som otrivs där de bor till följd av att svenska politiker har skapat invandrar-ghetton ska få ett erkännande, och inte bli kallade rasister.
Jag vill att locket på debatten ska lyftas, och att man ska kunna säga vad man tycker utan att bli skändad.
Före 1944 så stödde "noblessen" tyskarna. Många besuttna (adeln, företagare, kultureliten bl.a.) hade mer eller mindre uttalade sympatier för Adolf.
Sedan gick det som vi alla vet - Nazityskland led ett svidande nederlag. I våra grannländer, jag tänker speciellt på Danmark och Norge, rensade man ut nazisterna och gjorde rent hus med landsförrädarna. I Norge myntade man begreppet "quisling" efter Vidkun Quisling som tog emot de tyska ockupanterna med öppna armar.
Vad gjorde vi här? Ingenting! I god tid innan "nederlaget" våren 1945 hade våra ledare snabbt och smidigt bytt sida. Efter krigsslutet gjordes inget för att lagföra dessa personer - många av de som aktivt stödde nazisterna fortsatte sina karriärer under lång tid inom politik och näringsliv!
Kommunismen var en annan avart, som präglade början på 1900-talet. Under andra världskriget sattes många kommunistsympatisörer (bara folk ur arbetarklassen!) i arbetsläger i Sverige, det har det inte varit så många debatter om!
När kriget var över och nazisterna var en saga blott så dök det helt plötsligt upp en massa kommunist-förespråkare, främst bland "intellektuella"... Idag står det väl helt klart att de kommunistiska länderna var diktaturer, och att folk som levde i dessa länder levde under förtryck. Inte desto mindre var det många svenskar som talade *för* dessa diktaturer.
Jan Myrdahl och Birgitta Dahl tyckte att Kampuchea under Pol Pots regim var ett ganska trevligt ställe - folket hade ju självbestämmande och var fria från förtryck (!).
Jan Guillo hade besökt Irak och var väldigt imponerad av Saddam Hussein och hans sätt att styra landet. Jan har för övrigt ett besynnerligt synsätt när det gäller terrorister och diktaturer, men det får ni fråga honom om...
Vilka är förrädarna idag, kanske ni undrar? Jo, de som blåögt och utan att tänka längre än näsan räcker omfamnar islams alltmer omfattande påverkan i väst-europa.
Det finns ett engelskt uttryck som lyder "strange bedfellow". Det betyder ungefär att man har hamnat i säng med fel person - eller att man befinner sig på fel sida i en åsiktsfråga utan att veta om det.
Det är val nu i september, och jag förutsätter att SD kommer in i riksdagen. När uppståndelsen har lagt sig, och batiktanterna har fått säga sitt, så hoppas jag att vi kan göra rent hus med alla de som har dragit rasistkortet istället för att använda argument. Jag vill att alla som har kallat SD för nazister ska få stå för sin åsikt, och skämmas. Jag vill att alla de som otrivs där de bor till följd av att svenska politiker har skapat invandrar-ghetton ska få ett erkännande, och inte bli kallade rasister.
Jag vill att locket på debatten ska lyftas, och att man ska kunna säga vad man tycker utan att bli skändad.