2010-08-13, 20:01
#1
Socialdemokraterna har en unik särställning i Sverige genom sitt enorma inflytande över svensk politik de senaste 100 åren. De har mer än något annat parti representerat inte bara en ideologi, utan även en folkrörelse.
Båda mina far- och morföräldrar kom från arbetarklassen och har ofta berättat historier om deras vardag under uppväxten vilka vittnar om det kollektiv som (s) traditionellt utgjort. Hela deras liv har fostrats i "rörelsen", och att överhuvud taget forma andra partisympatier har inte varit lika enkelt för dessa individer som för många av oss unga idag. De har alltså blivit gråsossar. Ryggmärgs-sossar som levt sina liv i den nästan lite frikyrkliga socialdemokratiska sällskapsföreningen.
För många av dagens unga är detta främmande. De har haft föräldrar som tagit sig ur sörjan och levt sina liv och format sina värderingar på annat sätt, vilket gjort att gråsosse-fenomenet inte är någonting som förväntas ske med nuvarande unga generation.
Men, jag har på senare tid bevittnat människor med (s)-sympatier där det tydligt framgår att de väldigt starkt romantiserar den här i mitt tycke sekteristiska "rörelsen". Det är på något sätt drömmen om en stark sådan gemenskap som driver dom, snarare än politiska visioner. Vissa av dom har till och med uppvisat tecken på att vara nyfrälsta. Dessa människor är urtypen av blivande gråsossar.
Känner ni till några sådana här människor, eller har jag stött på några riktiga unikum?
Känner någon annan av dessa sekteristiska vibbar av sosse-rörelsen?
Kanske är min analys fel?
Kommer "rörelsen" marginaliseras fullständigt eller finns det risk för att den expanderar återigen, och sossehegemonin åter får råda?
Båda mina far- och morföräldrar kom från arbetarklassen och har ofta berättat historier om deras vardag under uppväxten vilka vittnar om det kollektiv som (s) traditionellt utgjort. Hela deras liv har fostrats i "rörelsen", och att överhuvud taget forma andra partisympatier har inte varit lika enkelt för dessa individer som för många av oss unga idag. De har alltså blivit gråsossar. Ryggmärgs-sossar som levt sina liv i den nästan lite frikyrkliga socialdemokratiska sällskapsföreningen.
För många av dagens unga är detta främmande. De har haft föräldrar som tagit sig ur sörjan och levt sina liv och format sina värderingar på annat sätt, vilket gjort att gråsosse-fenomenet inte är någonting som förväntas ske med nuvarande unga generation.
Men, jag har på senare tid bevittnat människor med (s)-sympatier där det tydligt framgår att de väldigt starkt romantiserar den här i mitt tycke sekteristiska "rörelsen". Det är på något sätt drömmen om en stark sådan gemenskap som driver dom, snarare än politiska visioner. Vissa av dom har till och med uppvisat tecken på att vara nyfrälsta. Dessa människor är urtypen av blivande gråsossar.
Känner ni till några sådana här människor, eller har jag stött på några riktiga unikum?
Känner någon annan av dessa sekteristiska vibbar av sosse-rörelsen?
Kanske är min analys fel?
Kommer "rörelsen" marginaliseras fullständigt eller finns det risk för att den expanderar återigen, och sossehegemonin åter får råda?