Trådförslag: Flashbackares politiskt inkorrekta reseguide

Jag tror många här har sett dem: kulturöverskridande TV-program vilka ska bryta fördomar, bygga broar, knyta kontakter, sopa undan missförstånd. Programledaren letar frenetiskt med ljus och lykta efter någon slags imponerande, vacker kulturell sed att visa upp för kameralinsen. Dessvärre gör diverse icke politiska reseprogram nästan samma sak, i sin iver att "sälja länder" visar de upp god mat, dans, kläder, leende människor, någon fullständigt obetydlig religiös sed. Här gör de dem politiskt korrekta en stor tjänst. Vad sägs om att göra totalt tvärtemot, att ägna en hel tråd åt det? Vad sägs om att visa upp delar av olika traditioner som PK och reseprogrammen inte alls visar? Ett bra exempel är Indien, där flera bröder köper en underdånig kvinna för att i praktiken ha henne som avelsto. Jag har aldrig i reseskildringar av Indien sett något reportage om detta, däremot har jag läst om det i böcker av antropologer. Utan istället när det gäller Indien har jag mestadels sett förvirrade västerländska resenärer som letar sig till Goa för att få 'inre ro'. Humanister på vänsterkanten brukar mena att "våra likheter som människor är inte större än våra likheter". Jaha....! Då antar jag att om denne typ av humanist skulle besöka en familj varpå den äldste brodern plötsligt gör ett tecken till en tystlåten kvinna som sitter i ett hörn i rummet, de går upp till ovanvåningen, och dagen därpå är det den näst äldste broderns tur, ja då rycker humanisten på axlarna och menar "ja, ja vi är ju i alla fall människor". Humanisten kan här i sedvanlig stil inte försöka blanda bort korten och mena att (t ex) detta beteende är någonting som är avgränsat från begreppet kultur. Eller ska vi i någon slags postmodernistisk anda mena att kultur är enbart kläder, mat och leende människor?

Det skulle inte förvåna mig om någon vänsterhumanist läser denna tråd och reagerar såhär på typiskt maner, att istället för att fokusera på den påstådda belysta seden istället försöker avväpna mig genom att placera någon slags ignorans- och okunighetsstämpel på mig: "du kan inte mena att du minsann känner någon kultur genom att enbart sitta i soffan och läsa någon antropolog". Men vi befinner oss på sätt och vis faktiskt i samma båt, jag och humanisten, trots att han försöker förneka detta: jag läser om en kultur på en övergripande nivå, men jag ser inte kulturen med egna ögon; humanisten å andra sidan vill inte se kultur på övergripande nivå utan fokuserar enbart på hedonistiska utsvävningar som dans eller mat. Men jag ska ge humanisten vad han begär, två bra exempel ifrån ett arabiskt land. Jag var i Syrien för några år sedan.

Burka är givetvis ett lysande exempel, ett utslitet sådant men ändå användbart ur politisk-filosofisk synvinkel. Burka hittar man gärna längre inåt landet, men vid kusten finner man knappt en enda kvinna som ens bär slöja. Och när vi ändå är inne i kvinnosaksfrågor, kan jag tillägga att kvinnor inom Islam anses vara könsmogna när de är nio år. Man berättade för mig i Syrien att där finns ingen egentlig gräns för sex med flickor. Humanister menar att "kvinnan är ändå fri att välja om hon vill ha slöja eller burka". Vi jämför detta med vad humanisten plötsligt säger om brottslingar: "De är inte fria att välja sitt beteende, för det är bakgrunden som formar dem". Hur ska humanisten ha det egentligen, är en individ fri att välja eller inte? Humanisten kan här i traditionell stil tillgripa någon förklaring om "maktstrukturer" för att desinformera, att anklaga den syriska regimen för att uppmuntra religion, och därmed visa att egentligen vill inte folket veta av så värst mycket religion. (Humanister säger sig förresten avsky maktstruktur, men själv törstar han som en maratonlöpare i öken efter makt och inflytande, för att kunna tvinga individer in i hans "toleranta" humanistiska maktstruktur.) De negativa seder som finns där kan humanisten inte bortförklara med någon slags alienations- eller rasismteori vars innehåll av skuld ska läggas på det hemska västerlandet, för Syrien har ingen officiell religion och regimen har snarare försökt att slå ned alltför högljudda muslimska röster än att uppmuntra dem.


Det andra exemplet är vilken sorglig röra som mötte mig i incheckningen i Arlanda. I kön bredvid ställde sig svenska charterresenrärer upp prydligt i en ordnad kö, folk log och skrattade, ett stilla sorl. I kön till Damaskus skrek alla, alla trängde sig fram, alla hade minsann rätt att först checka in. Det blev inte bättre där nere. Trängsel och skrik överallt, ett utslag av det så kallade "medelhavstemperamentet", ett humör som medelhavsländerna faktiskt har gemensamt med humanisterna, nämligen att alla har minsann rättigheter och behöver bara skrika högst för att vinna, annars är man "kränkt".

Fyll gärna på med olika seder som antropologer eller ni själva upplevt på övergripande nivå, det går här alltså inte att säga att vid ett tillfälle var det minsann en zigenare någonstans som trängde sig i busskön, för det är ett enstaka exempel som inte visar något. Och de självutnämnda experterna, kulturantropologerna vänsterhumanisterna, är välkomna att försvara de missförhållanden som tas upp för att visa att allt är bara fördomar eller alternativt (som sista nödåtgärd när ingenting annat biter) västerlandets fel.