Fick AS-diagnos när jag var 15, har aldrig förstått varför

Först bakgrund (en massa text):
När jag var 15 år, 1998, blev jag diagnosticerad med Asperger syndrom. Utan att ha hört talas om autism, adhd eller asperger i förväg, utan att det diskuterats med mig vad jag blev testad för.
Jag fick åka till någon väldigt stor neuropsykiatrisk avdelning i Göteborg (bodde i Östergötland) och fick gå igenom en massa tester och utfrågningar under två hela dagar. Sedan fick jag höra att jag hade något som hette Aspergers syndrom, och fick en mängd litteratur kring ämnet, med deprimerande historier om extrema fall av personer med samma diagnos. Läkaren som berättade det var oförsiktig och sade till mig:
"Jakob, du har något som heter Asperger Syndrom och du kommer att ha ett svårt liv framför dig."
Verkar inte helt smart att säga så till någon som redan har ett knäckt självförtroende.

Bakgrunden till det hela var att jag var något av ett problembarn, hade kort stubin när jag kände mig trängd så började jag slå huvudet i väggen, kasta saker omkring mig och gråta, utan att jag själv kunde förklara varför, jag tyckte själv att det alltid handlade om obetydliga saker som gjorde att jag reagerade på det sättet och jag skämdes hela tiden på grund av det. Det var aldrig så att jag var arg på något/någon eller egentligen tyckte att någon gjort något fel, utan jag flippade ur helt utan anledning. Bara en sån sak som att någon frågade "hej var var du igår?" kunde få mig att känna mig attackerad som ett instängt djur och flippa ur, fastän jag själv förstod logiskt att det inte var menat så. Dock slutade jag få de här flip-out-anfallen väldigt plötsligt när jag gått några månader i gymnasiet.
Dessutom var jag lite klantig i skolan, missförstod de uppgifter vi fick, och kom ofta sent till lektioner, fast jag lyckades ändå gå ut med höga betyg eftersom jag har lätt att lära mig saker. Jag gick samhälls-humanistisk linje, rätt flummigt, mest massa språk.
Viktigast av allt kanske: jag hade inga vänner.

Jag vägrade till en början tro på diagnosen, dels eftersom jag aldrig hade hört talas om asperger eller liknande innan, och jag trodde att har man något fel på huvudet som har ett namn, så är man så pass sjuk att man bör vara inlåst. Jag ville absolut INTE ha någon specialhjälp och ville inte att mina föräldrar skulle berätta för lärarna att jag hade fått den här diagnosen när jag började gymnasiet. Det gjorde de i alla fall, jag var jämt rädd att någon klantig lärare skulle läcka ut det, och efter cirka ett år gjorde minsann en lärare det.
En idiot till samhällskunskapslärare som pekade på mig och sa till klassen redan första lektionen:
"Det här är Jakob, han har det lite svårt, han har en sjukdom som heter Askebergs sjukdom, ni får vara extra snälla mot honom så han inte blir ledsen." Bra sätt att få någon att överväga självmord.

Men cirka 7 år efter att jag fick diagnosen, efter jag slutat gymnasiet och inte lyckades få något ordentligt jobb utom som telefonsäljare och liknande, blev jag mer öppen att acceptera diagnosen och läste på, så tyckte jag att det inte stämde. Dessutom sökte jag upp en lokal "stödgrupp" för folk med AS, och blev ännu mer nedslagen och undrande om hur pass socialt handikappad jag egentligen var, eftersom de som var med i stödgruppen helt klart var handikappade på ett mycket mer uppenbart sätt:

• Många, speciellt killarna, hade en slags jobbig offermentalitet "det är fel på samhället inte på mig, synd om mig som måste leva i ett sånt uselt samhälle".
• Vissa ville bara prata om deras extremt smala intressen (jag har aldrig haft några sådana).
• Några få ville inte prata alls (eller kunde inte?).
• Ingen verkade ha någon känsla för vad som är lämpligt att prata högt om eller brydde sig när man försökte signalera att man inte brydde sig, hur snällt jag än försökte visa det.
• Många (speciellt killarna) verkade överhuvudtaget förbittrade och arga på världen i stort, en massa starka åsikter om allt mellan himmel och jord som jag trodde mer hör hemma hos rättshaverister på flashback.
• Ungefär hälften av dem hade MYCKET bristande personlig hygien, bruna tänder och luktade riktigt illa, och klädde sig dessutom illa och hade konstig kroppshållning.

Jag blev riktigt deprimerad och började tänka att jag kanske också är likadan bara att jag inte fattar det själv.
Jag kände alltså inte igen mig alls här.
Jag förstår att jag antagligen inte är helt normal, men vem är det? Men inte går jag och delar med mig 1000 fakta om kängurur till vem som helst som är närvarande.

Kan det vara så att de på barn och ungdomspsyk helt enkelt bara ville sätta någon diagnos på mig så att jag skulle bli berättigad till något slags stöd, men inte var säkra på vilken diagnos som skulle passa bäst in, och därför valde en vanlig diagnos? ADHD utan H:et hade kanske passat men som jag förstår det användes inte den diagnosen i Sverige förrän nyligen.
Helt klart hade jag någon form av psykologiska eller neurologiska problem som jag beskrev i början.

Jag var helt klart sen att intressera mig för att skaffa vänner. Men så bodde jag också långt ute på landet, där det inte fanns någon i min ålder på ~5 km runt om, plus att mina föräldrar själva inte hade vänner utanför familjen, min mor hade EN kompis, som brukade besöka oss 2-3 gånger om året, min far hade absolut inga vänner i vuxen ålder.
Båda hade bra jobb, min mor läkare och min far civilingenjör, men de saknade socialt intresse och verkade inte för att jag skulle träffa andra barn, men inte heller mot att jag skulle göra det för den delen, de var nyktra och hårt arbetande människor och normala i övrigt så det var absolut inget socialt utslaget hem eller så.

Kan inte det i sig vara en förklaring för en aningen störd personlighetsutveckling utan att behöva dra in neurologiska faktorer?

Sedan har jag tänkt på det här med den sociala klumpigheten, och svårt att förstå ickeverbala signaler, just de bitarna har jag aldrig haft svårt med. Anledningen att jag undvikit social interaktion har mer att göra med en allmän känsla av att vara en dålig människa, och inte vilja störa andra.
När jag gick i gymnasiet hade jag vänner, men det var enbart tjejer. Av någon anledning fick jag agera som deras "prata ut med"-person. På grund av min låga självkänsla försökte jag aldrig stöta på dem, det kanske var därför.
Jag hade aldrig någon flickvän förrän jag bestämde mig för att flytta till USA när jag var 23. Där blev situationen helt annorlunda, jag kände mig inte alls lika självtvingad att hålla mig tillbaka i sociala situationer, och vågade bete mig som jag kände mig innerst inne, vilket jag aldrig vågat hemma i Sverige, lyckades även äntligen få jobb, visserligen på en mackrestaurang vilket kanske inte låter som någon höjdare, men när man trott sig aldrig kunna få ett riktigt jobb så känns alla jobb rätt värdefulla. Kan man verkligen bli signifikant mer socialt fungerande bara för att man byter geografisk miljö om man verkligen har en neuropsykiatriskt funktionshinder?
Jag är klart fortfarande en människa med rörigt huvud, men jag undrar om det inte hade varit bättre om jag hade sluppit dras in i psykiatrin och bli behandlad som en handikappad person.

Till slut undrar jag vad värdet är i att sätta en sådan luddig diagnos som Asperger Syndrom? Speciellt i en sån sen ålder som 15 år och hos någon med väldigt dålig självkänsla, är det klokt att berätta för en sån person att deras dåliga självkänsla har en grund i något sådant? Är det inte ganska så självklart att man då känner sig ännu mer hopplös och förlorad?

Hoppas det är ok med ett så här pass långt inlägg. Det är egentligen det sista stycket som är frågan, men det är lättare att beskriva med en ordentlig bakgrund.

Kan tala om för dig att jag har varit med om liknande saker. Jag fick diagnosen MBD då jag var 5-6 år. MBD kan man säga var en diagnos där man klumpa ihop alla diagnoser som idag har namn som ADHD,AS,ADD mm mm. Rent allmänt 80 talets motsvarighet till ADHD eller AS. Anledningen att jag fick denna diagnos var att jag hade svårt för sociala kontakter på dagis,samt att jag ogillade gruppaktiviteter som tex fotboll. På dagis alltså. Denna problematik( förutom bollsporter som jag alltid avskytt) bleknade kraftigt eftersom åren gick men skrevs in på habiliteringen gjorde jag, tvingades göra en massa löjliga tester och ansågs ha " störd motorik", pga att jag ogillade bollsporter.





Precis vad jag upplevde och vad som sades till mig. Detta är något som hade kunnat få ödesdigra konsekvenser för mig om jag inte valt att sätta mig på tvären och vägra all hjälp som barn-psyk vill erbjuda mig.



Jag brottades själv med en del problem under tonåren, ja så kan det va i den ålderna, inget konstigt. Inte hade någon brytt sig heller men det var ju tyvärr som så att min morsa berättat för alla lärarna att jag hade MBD diagnos eftersom hon trodde det skulle vara bra för mig. Det var det inte.
Jag visade ointresse för skolan, jag var ju i den åldern då musik, brudar, fester och mopeder( lite senare bilar) var mkt mer lockande. Men nog fan ska nån jävla flum-vänster kurator med palestinaschjal och färggrann klädsel " förklara" att jag minsann inte riktigt är som alla andra.. Detta hjälpte ju jättebra....inte!


Precis detta blev även jag utsatt för, inte av någon lärare utan av en från teamet på hab..jättekul att inför ens klass utmålas som störd. Den förnedringen glömmer jag aldrig.


I vuxen ålder har det vid några tillfällen hänt att jag, i tidigare arbeten jag haft besökt "habben" där jag var som barn. Helt uppenbart att detta inte är ett ställe som var bra för mig att visatas på med tanke på dom gravt störda individer som där vårdas. Jättesund bild man får av sig själv att jämföras med sådana.


Det är min mening att det förhåller sig så.


Absolut. Jämför med min "störda " motorik som jag ansågs ha pga att jag var usel på bollsporter. Ingen som ens tänkte tanken att det kanske var pga att jag sakna intresse för dom?


Nej, blir man det har man inget funktionshinder. Punkt!


Min kontakt med psyk har varit ett helvete för mig. Att få ta bort journalerna var ett tidskrävande jobb men värt varenda ansträngning. Hade jag inte tagits till psyk hade jag inte behövt gå igenom detta.


Precis vad jag tyckte och kände och jag håller med. Varför inte istället förklara att man är lika mycket värd som andra och att man duger iaf trots dom " avvikelser" man har. Tycker det känns litegrann som att säga "fetto" till en 14 årig tjej med anorexi.

Gå och kolla dig?

Har inte läst hela inlägget (otroligt mycket text!) men kan ju säga att man generellt sett inte bör fundera så himla mycket på huruvida man har AS eller inte, hur mycket man har det och vilka problem som är orsakat av det. Man kan nog bli lite tokig efter ett tag då

Symptomen vid AS brukar vara som mest tydliga i ung ålder (typ barndom och tonår) men förbättringsprognosen ser oftast väldigt bra ut. I vuxen ålder brukar de flesta inte ha så stora bekymmer längre, dels för att man lärt sig strategier men också för att man faktiskt utvecklar sina färdigheter mer med tiden. En senmognad på vissa plan brukar jag kalla AS för.

I ditt fall kanske AS-dragen är så minimala att en diagnos egentligen inte hade behövts.
Den där läkaren som sa att ditt liv skulle bli svårt låter ju inte som någon vidare bra läkare :S

Nej mitt råd är att helt enkelt inte fundera så mycket utan lev som vanligt och låt inte andra bedöma hur mycket AS du har eller inte. Överlåt det till dig själv att bedöma istället!

Är du en blond svensk kille som är intresserad av något annat än sex så har du AS. Det står klart och tydligt i DIV VI.

Skämt åsido så ska man ta alla dessa psykiatriska diagnoser med en stor nypa salt. Skulle man gå igenom hela befolkningen med avseende på de psykiatriska diagnoser som finns så blir det nog svårt att hitta en frisk person.

[quote=FlygandeJakob]Först bakgrund (en massa text):
När jag var 15 år, 1998, blev jag diagnosticerad med Asperger syndrom. Utan att ha hört talas om autism, adhd eller asperger i förväg, utan att det diskuterats med mig vad jag blev testad för.[quote]

Känner igen mig i dig!
Jag har aldrig fått någon diagnos.. Aldrig varit i akut behov av det heller eftersom det där med skola och jobb oftast funkat.
Visserligen halvdåligt ibland men iaf så har skolan och arbetslivet fungerat tillräckligt bra för att proffesionell hjälp eller utredning inte har varit aktuellt.

Däremot växte jag till en början upp väldigt isolerat där det inte fanns andra barn. Mina föräldrar visade heller ingen större förståelse för min situation utan de var mest upptagna med sina egna problem med studier och jobb m.m. Jag fick således klara mig själv (bokstavligen).
Jag hade dock helt normala föräldrar i övrigt. Välutbildade, uppfostrade och skötsamma. Inget missbruk lr nåt sånt.
Min pappa (har jag förstått först som vuxen) är dock riktigt speciell, och udda i sociala situationer. Jag är till 99% säker på att han lider av Aspberger eller nåt liknande..

Vi flyttade senare men jag var vid skolstarten mycket ovan vid sociala situationer och mycket blyg.
Detta följde mig genom åren och jag hade väldigt få vänner och kompisar under skolåren. Visst, jag lekte och "hängde" med andra barn men oftast mest på ett hörn.. Jag var aldrig riktigt i centrum.
Jag undvek det och jag var också en ganska grå och osynlig liten individ.
Ej heller kännde jag något starkt behov av att leka med andra barn regelbundet. Jag tyckte det var skönt att vara ifred!

Jag avskydde idrott och lagsporter för det mesta. Men jag kunde vara aktiv och söka strapatser på egen hand, klättra och cykla i skogen och liknande.
Som tonåring och fortfarande som vuxen föredrar jag att umgås med tjejer. De är lättare att prata med! Jag har inget stort behov av "grabbigt" umgänge med fotboll, bastubad, öldrickande och skrytande.... Jag småpratar hellre med tjejer om vardagliga ting.
Trots det är jag i övrigt inte särskilt feminin egentligen som person!

Jag känner mig ofta udda och konstig tillsammans med andra. Jag tycker det känns bakvänt och framfusigt att ta plats i olika sociala situationer, men en och en kan jag hantera människor bra.
Jag skämms över att "ta plats" ibland andra människor..

Med åren så har jag blivet mer och mer normal. Men vissa saker sitter i..
Jag är också helt annorlunda i andra miljöer tillsammans med nytt folk som jag inte känner. Då är jag mera öppen, oblyg och social.. Konstigt!

...ibland har jag dock önskat någon sorts hjälp eller utredning men inte vetat vart jag skall vända mig!
Jag tror INTE att jag egentligen lider utav AS. Jag har träffat en del människor med den diagnosen och jag är ofta inte som de. Även om vissa typiska drag lite svagt kan urskiljas i min personlighet.

AD(H)D är nog diagnosen om jag på egen hand skall skapa en diagnos på mig själv..

Hela mitt liv har jag pendlat lite mellan att fungera hyfsat som samhällsmedborgare och att vara ganska självdestruktiv/dysfunktionell!

I sociala sammanhang är jag som en fyrkantig kloss som skall pressas ned i ett runt hål liksom..