2010-09-20, 13:56
#1
Substans:
Toppisar
Dos:
20-25st
Ålder/Kön/Vikt:
20/F/60 kg
Tid:
4-6 immar
Beskrivning:
Jag och min bästa polare S ska ta toppisar och befinner oss i en stor sommarstuga på stranden. Det är första gången för S och tredje gången för mig. Jag känner mig ganska säker i min roll som barnvakt.
[19.00]
Vi anländer till stugan och känner oss jättepeppade. Äntligen ska vi trippa ihop. Jag förklarar att "set and setting" är allt så vi börjar med att städa hela stället, fixa en bra playlist på Spotify, ta på joggingbyxor och bunkra upp med kuddar och täcken över hela golvet.
[19.30]
Vi sitter vid bordet och har laddat upp med 20 toppisar var. Vi stoppar snabbt in alla i munnen och tuggar tills det inte går att tugga mer. S blir lite orolig och undrar när svamparna slår in och jag förklarar att det kommer ta runt 40-60 minuter. Vi bestämmer oss för att spela något sällskapsspel så länge för att fördriva tiden.
[19.50]
Båda tittar frågande på spelbrädet och på varandra. Det är min tur att läsa en fråga men jag förmår mig inte att sträcka mig efter kortet, inte S heller. Jag känner igen den där pirriga känslan i kroppen men är övertygad om att svamparna inte kan slå till efter bara 20 min. S känner sig också konstig så vi bestämmer oss för att gå ut och ta en cigg. När vi kommer ut har det blivit mörkt och vi slås av den vackraste synen båda någonsin skådat: Gigantiska, fluffiga moln och en blodröd måne som lyser upp hela stället. Vi står båda med öppna munnar och beundrar spektaklet.
[20.10]
S går fram till en blomkruka som hänger på väggen och börjar skratta hysteriskt och säger åt mig att komma dit. Jag tittar på blommorna i krukan och dom är mycket små, många och lila. Jag tycker inte att det ser så roligt ut men håller med om att formen på dom är väldigt konstig. S är hysterisk och förundrad över att det känns så konstigt i kroppen och springer runt som en galning och vill ut i skogen på upptäcktsfärd. Jag förstår nu att svamparna säger åt S att vara ensam med trippen så jag känner att jag måste vara en bra barnvakt och vägledare så att det inte händer något dumt nu när S är så trippad.
[20.20]
Vi går in i sommarstugan igen och bestämmer oss för att ta 5 toppisar till. Jag vet inte ens varför vi gör det men jag antar att vi trodde att det inte skulle peaka mer än såhär. Vi går in i badrummet och tittar i spegeln och båda brister ut i skratt då vi ser att våra ansikten "smälter ut" och ändrar form. Ögonen och pupillerna är helt enorma och mungiporna dras upp hela tiden. Jag tror inte att personen i spegeln är jag utan att det är en dubbelgångare från en annan dimension. Rörelserna synkar inte med mina, det är som att "den andra personen" försöker härma mina rörelser men inte lyckas.
[20.50]
Vi går in i ett sovrum som är helt vitt och upplyst med en gigantisk vit säng i mitten. Jag får intrycket att att jag är i himlen och att allt är säkert här inne. När jag lägger mig i sängen ser det ut som att min kropp smälter in i madrassen, som att den blir tömd på luft eller nåt. S skriker och skrattar om vartannat och jag blir irriterad över det hetsiga beteendet. Plötsligt ökar min puls markant och jag börjar se olika färger i det vita rummet. Som små regndroppar i regnbågsfärger och små blixtar. Jag känner att jag måste hålla mig fokuserad eftersom S är så trippad och säkert hittar på något dumt om jag inte håller koll.
[21.10]
Vi går ut igen för att ta en till cigg. När vi tittar upp mot himlen ser det ännu vackrare ut än förra gången. Vi börjar gråta för att det verkligen är det finaste vi har sett. Det är storm ute och blåser som fan så vi tycker det låter som en bra idé att ställa oss mitt ute på en gräsplätt och ta del av naturen. Jag lyfter upp armarna mot skyn och börjar snurra runt samtidigt som det blåser utav helvete. Jag känner att jag är ett med naturen och att jag bara är en liten betydelselös varelse i vårt universum. Allt är så stort. Jag känner att jag lämnar min fysiska kropp och uppslukas av alla krafter runt omkring. Efter ett tag känner jag mig nöjd och ser S springa ute på fältet. Jag sätter mig ner med en cigarett och inser plötsligt att jag kan måla i himlen med glöden. S ser detta med och sätter sig bredvid och fascineras av alla former jag kan göra. Jag tycker att det är konstigt att S kan se mina hallisar men antar att vi delar ett starkt band och delar trippen tillsammans.
[22.00]
Inne i stugan igen och jag har fått nog av naturen. Jag vänder mig om för att säga nåt och ser till min stora förvåning att S har tagit form av en gammal gubbe. Sen blir ögonen ihåliga och svarta och ansiktet dras ut och ändar form till en grävlings. Jag vet inte om jag ska skratta eller bli rädd men jag fortsätter att titta. Vi lägger oss ner bland alla kuddar och täcken. Jag börjar tänka på meningen med livet. Varför människor gör massa saker som egentligen är betydelselösa. Varför är vi påväg någonstans när vi ändå vet att vi ska dö? Vi lever ändå inte i nuet eftersom vi alltid tänker på sen, sen, sen och när vi är gamla tänker vi på förr, förr, förr. Jag inser då att vi egentligen inte lever alls eftersom vi aldrig är "här" i detta nu och livet går bara ut på att uppfylla påhittade illusioner som att "klättra i karriärsstegen" och vara "lyckad". Dessa tankar gör mig sjukt deprimerad och ja inser att jag är påväg ner i en snedtripp. S skrattar fortfarande åt olika saker och jag blir ännu mer irriterad över att S inte har fattat samma sak som jag. Vi är lurade och måste vakna upp. Jag beslutar mig för att dra med S ner i fallet och börjar prata om mina teorier. Först fattar inte S ett skit men när jag förklarar mina tankar börjar S bli lika deprimerad som jag. Jag fortsätter förklara och känner att jag har intagit någon slags "yodaposition" eller att jag är en gammal vis person som ska få S att inse massa saker om sig själv. Vi börjar gråta samtidigt som vi pratar och känner att det kanske är lika bra att ta livet av sig ändå eftersom hela mänskligheten är en lögn. Jag blir rörd av att jag och S delar detta tillsammans och inser då plötlsigt att meningen med livet inte handlar om ett speciellt syfte man ska uppfylla, eller hur mycket pengar man har på kontot, utan att det handlar om relationen till andra människor. Att älska och bli älskad. Jag ser det som ett ljus framför mig och känner att allt kommer att ordna sig. S blir också glad och bestämmer sig för att sluta röka weed och hitta sig själv som person igen. Jag inser att mitt mål med livet är att hjälpa andra och vara en så bra person jag kan och tycker att denna svamptrippen var ett "wake up call" för mig.
[02.00]
Vi går och lägger oss och känner att vår vänskap är tightare än någonsin. Vi pratar om allt vi ska förändra och allt vi har insett. Jag vet att det var mitt fel att S sneade men jag tror att det var bra för S har faktiskt inte rökt något sedan dess (inte för att jag ogillar röka, men S var en riktig stoner och slutade bry sig om sitt jobb och sina vänner). Jag trodde inte det var möjligt att snea på svamp när jag mått SÅ bra vid tidigare trippar. Då har det känts som en omöjlighet. Nu har jag verkligen respekt för psykedeliska droger och fattar att man kan snea oavsett om man är på topphumör innan och har världens bästa set and setting. Jag ångrar dock inte trippen, jag tycker den var sjukt bra och fick mig att bortse lite från det materialistiska samhället och inse att det faktiskt är onödigt skit och att man borde värna om sina nära istället.
Jag kommer lätt göra det igen men inte på ett bra tag.
Toppisar
Dos:
20-25st
Ålder/Kön/Vikt:
20/F/60 kg
Tid:
4-6 immar
Beskrivning:
Jag och min bästa polare S ska ta toppisar och befinner oss i en stor sommarstuga på stranden. Det är första gången för S och tredje gången för mig. Jag känner mig ganska säker i min roll som barnvakt.
[19.00]
Vi anländer till stugan och känner oss jättepeppade. Äntligen ska vi trippa ihop. Jag förklarar att "set and setting" är allt så vi börjar med att städa hela stället, fixa en bra playlist på Spotify, ta på joggingbyxor och bunkra upp med kuddar och täcken över hela golvet.
[19.30]
Vi sitter vid bordet och har laddat upp med 20 toppisar var. Vi stoppar snabbt in alla i munnen och tuggar tills det inte går att tugga mer. S blir lite orolig och undrar när svamparna slår in och jag förklarar att det kommer ta runt 40-60 minuter. Vi bestämmer oss för att spela något sällskapsspel så länge för att fördriva tiden.
[19.50]
Båda tittar frågande på spelbrädet och på varandra. Det är min tur att läsa en fråga men jag förmår mig inte att sträcka mig efter kortet, inte S heller. Jag känner igen den där pirriga känslan i kroppen men är övertygad om att svamparna inte kan slå till efter bara 20 min. S känner sig också konstig så vi bestämmer oss för att gå ut och ta en cigg. När vi kommer ut har det blivit mörkt och vi slås av den vackraste synen båda någonsin skådat: Gigantiska, fluffiga moln och en blodröd måne som lyser upp hela stället. Vi står båda med öppna munnar och beundrar spektaklet.
[20.10]
S går fram till en blomkruka som hänger på väggen och börjar skratta hysteriskt och säger åt mig att komma dit. Jag tittar på blommorna i krukan och dom är mycket små, många och lila. Jag tycker inte att det ser så roligt ut men håller med om att formen på dom är väldigt konstig. S är hysterisk och förundrad över att det känns så konstigt i kroppen och springer runt som en galning och vill ut i skogen på upptäcktsfärd. Jag förstår nu att svamparna säger åt S att vara ensam med trippen så jag känner att jag måste vara en bra barnvakt och vägledare så att det inte händer något dumt nu när S är så trippad.
[20.20]
Vi går in i sommarstugan igen och bestämmer oss för att ta 5 toppisar till. Jag vet inte ens varför vi gör det men jag antar att vi trodde att det inte skulle peaka mer än såhär. Vi går in i badrummet och tittar i spegeln och båda brister ut i skratt då vi ser att våra ansikten "smälter ut" och ändrar form. Ögonen och pupillerna är helt enorma och mungiporna dras upp hela tiden. Jag tror inte att personen i spegeln är jag utan att det är en dubbelgångare från en annan dimension. Rörelserna synkar inte med mina, det är som att "den andra personen" försöker härma mina rörelser men inte lyckas.
[20.50]
Vi går in i ett sovrum som är helt vitt och upplyst med en gigantisk vit säng i mitten. Jag får intrycket att att jag är i himlen och att allt är säkert här inne. När jag lägger mig i sängen ser det ut som att min kropp smälter in i madrassen, som att den blir tömd på luft eller nåt. S skriker och skrattar om vartannat och jag blir irriterad över det hetsiga beteendet. Plötsligt ökar min puls markant och jag börjar se olika färger i det vita rummet. Som små regndroppar i regnbågsfärger och små blixtar. Jag känner att jag måste hålla mig fokuserad eftersom S är så trippad och säkert hittar på något dumt om jag inte håller koll.
[21.10]
Vi går ut igen för att ta en till cigg. När vi tittar upp mot himlen ser det ännu vackrare ut än förra gången. Vi börjar gråta för att det verkligen är det finaste vi har sett. Det är storm ute och blåser som fan så vi tycker det låter som en bra idé att ställa oss mitt ute på en gräsplätt och ta del av naturen. Jag lyfter upp armarna mot skyn och börjar snurra runt samtidigt som det blåser utav helvete. Jag känner att jag är ett med naturen och att jag bara är en liten betydelselös varelse i vårt universum. Allt är så stort. Jag känner att jag lämnar min fysiska kropp och uppslukas av alla krafter runt omkring. Efter ett tag känner jag mig nöjd och ser S springa ute på fältet. Jag sätter mig ner med en cigarett och inser plötsligt att jag kan måla i himlen med glöden. S ser detta med och sätter sig bredvid och fascineras av alla former jag kan göra. Jag tycker att det är konstigt att S kan se mina hallisar men antar att vi delar ett starkt band och delar trippen tillsammans.
[22.00]
Inne i stugan igen och jag har fått nog av naturen. Jag vänder mig om för att säga nåt och ser till min stora förvåning att S har tagit form av en gammal gubbe. Sen blir ögonen ihåliga och svarta och ansiktet dras ut och ändar form till en grävlings. Jag vet inte om jag ska skratta eller bli rädd men jag fortsätter att titta. Vi lägger oss ner bland alla kuddar och täcken. Jag börjar tänka på meningen med livet. Varför människor gör massa saker som egentligen är betydelselösa. Varför är vi påväg någonstans när vi ändå vet att vi ska dö? Vi lever ändå inte i nuet eftersom vi alltid tänker på sen, sen, sen och när vi är gamla tänker vi på förr, förr, förr. Jag inser då att vi egentligen inte lever alls eftersom vi aldrig är "här" i detta nu och livet går bara ut på att uppfylla påhittade illusioner som att "klättra i karriärsstegen" och vara "lyckad". Dessa tankar gör mig sjukt deprimerad och ja inser att jag är påväg ner i en snedtripp. S skrattar fortfarande åt olika saker och jag blir ännu mer irriterad över att S inte har fattat samma sak som jag. Vi är lurade och måste vakna upp. Jag beslutar mig för att dra med S ner i fallet och börjar prata om mina teorier. Först fattar inte S ett skit men när jag förklarar mina tankar börjar S bli lika deprimerad som jag. Jag fortsätter förklara och känner att jag har intagit någon slags "yodaposition" eller att jag är en gammal vis person som ska få S att inse massa saker om sig själv. Vi börjar gråta samtidigt som vi pratar och känner att det kanske är lika bra att ta livet av sig ändå eftersom hela mänskligheten är en lögn. Jag blir rörd av att jag och S delar detta tillsammans och inser då plötlsigt att meningen med livet inte handlar om ett speciellt syfte man ska uppfylla, eller hur mycket pengar man har på kontot, utan att det handlar om relationen till andra människor. Att älska och bli älskad. Jag ser det som ett ljus framför mig och känner att allt kommer att ordna sig. S blir också glad och bestämmer sig för att sluta röka weed och hitta sig själv som person igen. Jag inser att mitt mål med livet är att hjälpa andra och vara en så bra person jag kan och tycker att denna svamptrippen var ett "wake up call" för mig.
[02.00]
Vi går och lägger oss och känner att vår vänskap är tightare än någonsin. Vi pratar om allt vi ska förändra och allt vi har insett. Jag vet att det var mitt fel att S sneade men jag tror att det var bra för S har faktiskt inte rökt något sedan dess (inte för att jag ogillar röka, men S var en riktig stoner och slutade bry sig om sitt jobb och sina vänner). Jag trodde inte det var möjligt att snea på svamp när jag mått SÅ bra vid tidigare trippar. Då har det känts som en omöjlighet. Nu har jag verkligen respekt för psykedeliska droger och fattar att man kan snea oavsett om man är på topphumör innan och har världens bästa set and setting. Jag ångrar dock inte trippen, jag tycker den var sjukt bra och fick mig att bortse lite från det materialistiska samhället och inse att det faktiskt är onödigt skit och att man borde värna om sina nära istället.
Jag kommer lätt göra det igen men inte på ett bra tag.
