2010-10-10, 23:23
#1
Jag är 30 år, man, impotent, social fobisk, deprimerad, ser ingen mening med livet men kan inte ta livet av mig. Vad ska jag göra?
Mina problem började med att snoppen inte blev riktigt hård i mina tidiga tonår. Till en början trodde jag det skulle ordna sig av sig själv och fortsatte som en vanlig tonåring men problemen blev värre. I takt med att jag presterade sämre tog jag avstånd från tjejer för att inte avslöjas som impotent. Det gick så långt att jag började undvika tjejer helt och hållet, sen människor. Vid 22 års ålder satt jag till slut hemma och spelade dataspel alla vakna timmar och undvek all mänsklig kontakt.
Vid den här tiden började jag känna stort obehag av att vistas bland människor och fick ångest över de lättaste uppgifter som att handla eller lägga ett brev på lådan. Nu sex år senare mår jag likadant, jag har inga vänner och spenderar så gott som all min tid själv.
Jag tog först kontakt med läkare angående min impotens vid 17 års ålder. Sedan dess har jag varit hos alla specialister man kan tänka sig och är enligt läkarna "fullt utrett" och obotlig. Det som kan göras är att man opererar in en stav i snoppen så den alltid är hård, men då förlorar jag samtidigt all känsel i den och det vill jag inte.
Jag uppsökte psykologin för första gången vid 23 års ålder och har sedan dess gått hos fler psykologer och terapeuter än jag kommer ihåg. Jag har fått de olika behandlingarna och en hel drös antidepressiva och andra tabletter.
Efter 13 års försök att bota impotensen och 7 års försök att må psykiskt ok så har jag inte lust att hålla på längre, jag vill få slut på eländet. Den enda anledning till att jag inte tar livet av mig är att min mor behöver min hjälp för att klara sitt liv och beskedet om min död hade krossat henne. Hela min existens hänger alltså på att jag inte vill förstöra livet för henne. Men hur ska jag orka leva mitt liv efter dessa förutsättningar?
Mina problem började med att snoppen inte blev riktigt hård i mina tidiga tonår. Till en början trodde jag det skulle ordna sig av sig själv och fortsatte som en vanlig tonåring men problemen blev värre. I takt med att jag presterade sämre tog jag avstånd från tjejer för att inte avslöjas som impotent. Det gick så långt att jag började undvika tjejer helt och hållet, sen människor. Vid 22 års ålder satt jag till slut hemma och spelade dataspel alla vakna timmar och undvek all mänsklig kontakt.
Vid den här tiden började jag känna stort obehag av att vistas bland människor och fick ångest över de lättaste uppgifter som att handla eller lägga ett brev på lådan. Nu sex år senare mår jag likadant, jag har inga vänner och spenderar så gott som all min tid själv.
Jag tog först kontakt med läkare angående min impotens vid 17 års ålder. Sedan dess har jag varit hos alla specialister man kan tänka sig och är enligt läkarna "fullt utrett" och obotlig. Det som kan göras är att man opererar in en stav i snoppen så den alltid är hård, men då förlorar jag samtidigt all känsel i den och det vill jag inte.
Jag uppsökte psykologin för första gången vid 23 års ålder och har sedan dess gått hos fler psykologer och terapeuter än jag kommer ihåg. Jag har fått de olika behandlingarna och en hel drös antidepressiva och andra tabletter.
Efter 13 års försök att bota impotensen och 7 års försök att må psykiskt ok så har jag inte lust att hålla på längre, jag vill få slut på eländet. Den enda anledning till att jag inte tar livet av mig är att min mor behöver min hjälp för att klara sitt liv och beskedet om min död hade krossat henne. Hela min existens hänger alltså på att jag inte vill förstöra livet för henne. Men hur ska jag orka leva mitt liv efter dessa förutsättningar?