2010-10-18, 22:24
#1
Det skedde ovanligt gruvliga saker i Finland år 1972. Jag har här på forumet skildrat två av dem: den uppretade godsägaren som sköt ihjäl tre campande ynglingar, och den 17-åriga flickan som brutalt våldtogs och mördades av en aldrig gripen gärningsman.
Men det märkligaste av fallen - över huvud taget ett av de bisarraste i hela Finlands kriminalhistoria - uppdagades i slutet av året. I Kumo (finska Kokemäki), fyra mil öster om Björneborg, påträffades kroppen efter en kvinna som hade försvunnit tolv år tidigare. Hon hade mördats och murats in i en spismur. "Ugnsmordet" (på finska uunimurha eller uunisurma) som historien har kommit att kallas, är officiellt ouppklarat än idag.
Diversearbetaren Pentti Saarinen bodde ensam i ett gammalt trähus i Krootila by, några kilometer från Kumo centrum. Den 27 november 1972 fick han besök i sitt hem av en grupp poliser under ledning av kriminalkommissarie Gunnar Kivelä. I gruppen ingick också en murare. De hade med sig en fullmakt att riva ner bakugnen i Saarinens hus för att se om det fanns en människa inmurad i den! Länsstyrelsen hade beviljat medel för att sätta ugnen i stånd, om inga misstänkta fynd gjordes.
För att inte Saarinen skulle vara i vägen skjutsade ordningsmakten honom till polisstationen i Kumo, medan muraren skred till verket. Först hittade man ett mumifierat huvud. Därefter en mumifierad fot. Och slutligen en mumifierad kropp. Kroppen av en småväxt kvinna (157 centimeter) som murats in i sittande ställning.
Mumien fördes till Björneborg, där Pentti Saarinens äldste son Seppo dagen därpå identifierade den som sin mor Hilkka. Han hade senast sett henne 12 år tidigare.
Hösten 1960 var Hilkka Saarinen 33 år. Hon och hennes make Pentti bodde tillsammans i träkåken, som var hennes barndomshem. De hade fem barn, som alla hade omhändertagits och placerats på fosterhem på grund av föräldrarnas sorglösa livsföring och faderns våldsamhet. Pentti var enligt barnens och grannarnas samstämmiga uppgifter mycket svartsjuk då han druckit. Han spöade sin fru och hotade ofta med att döda henne på ett vis som inte skulle kunna klaras upp.
Juldagen 1960 kom Seppo på helgbesök till föräldrahemmet tillsammans med en kompis. Till hans förvåning var hans mor inte hemma. Enligt fadern hade hon stuckit någonstans ett par dagar tidigare. Killarna lade märke till att den stora bakugnen i huset hade blivit reparerad och att det städats i omgivningen. De försökte gå in i kammaren där andra halvan av ugnen fanns, men pappan hindrade dem.
Fadern betedde sig nervöst och följde efter pojkarna överallt. Efter någon dag reste grabbarna sin väg. Modern hade inte hörts av.
Seppo lät till en början saken bero, och Pentti anmälde aldrig sin fru som saknad. Men byborna fattade misstankar, och så småningom kopplades polisen in. Pentti greps som misstänkt, men han måste snart släppas av brist på bevis. Man hittade inga spår efter Hilkka, och hon hörde aldrig mer av sig.
Seppo Saarinen gjorde under de närmaste åren ett antal kortare besök i hemmet, och lade därvid märke till förändringar i huset och annanstans på gården. Han förvånades bland annat över att den stora sandhögen framför ladugården hade försvunnit. Hans misstankar stärktes. År 1966 skickade han polisen ett brev, där han sa sig tro att fadern visste mer om moderns försvinnande än vad han uppgett. Seppo menade att man borde riva ner ugnen som pappan hade murat om, trots att den inte hade varit i bruk på flera år. Polisen brydde sig inte om brevet.
Året därpå skrev Seppo under pseudonym en artikel i skandaltidningen Elämä (Livet). Rubriken på artikeln (i nummer 5/67) var Vart försvinner de? / Jag misstänker att min far är en mördare.
Men det var först år 1972 som något skedde. Nya brottsutredare började gå igenom gamla ouppklarade fall, och de kontaktade Seppo Saarinen efter att ha läst hans sex år gamla brev. Ny genomläsning av förhörsmaterialet gav anledning att tro att hans misstankar kunde vara befogade.
Fortsättning följer ...
Men det märkligaste av fallen - över huvud taget ett av de bisarraste i hela Finlands kriminalhistoria - uppdagades i slutet av året. I Kumo (finska Kokemäki), fyra mil öster om Björneborg, påträffades kroppen efter en kvinna som hade försvunnit tolv år tidigare. Hon hade mördats och murats in i en spismur. "Ugnsmordet" (på finska uunimurha eller uunisurma) som historien har kommit att kallas, är officiellt ouppklarat än idag.
Diversearbetaren Pentti Saarinen bodde ensam i ett gammalt trähus i Krootila by, några kilometer från Kumo centrum. Den 27 november 1972 fick han besök i sitt hem av en grupp poliser under ledning av kriminalkommissarie Gunnar Kivelä. I gruppen ingick också en murare. De hade med sig en fullmakt att riva ner bakugnen i Saarinens hus för att se om det fanns en människa inmurad i den! Länsstyrelsen hade beviljat medel för att sätta ugnen i stånd, om inga misstänkta fynd gjordes.
För att inte Saarinen skulle vara i vägen skjutsade ordningsmakten honom till polisstationen i Kumo, medan muraren skred till verket. Först hittade man ett mumifierat huvud. Därefter en mumifierad fot. Och slutligen en mumifierad kropp. Kroppen av en småväxt kvinna (157 centimeter) som murats in i sittande ställning.
Mumien fördes till Björneborg, där Pentti Saarinens äldste son Seppo dagen därpå identifierade den som sin mor Hilkka. Han hade senast sett henne 12 år tidigare.
Hösten 1960 var Hilkka Saarinen 33 år. Hon och hennes make Pentti bodde tillsammans i träkåken, som var hennes barndomshem. De hade fem barn, som alla hade omhändertagits och placerats på fosterhem på grund av föräldrarnas sorglösa livsföring och faderns våldsamhet. Pentti var enligt barnens och grannarnas samstämmiga uppgifter mycket svartsjuk då han druckit. Han spöade sin fru och hotade ofta med att döda henne på ett vis som inte skulle kunna klaras upp.
Juldagen 1960 kom Seppo på helgbesök till föräldrahemmet tillsammans med en kompis. Till hans förvåning var hans mor inte hemma. Enligt fadern hade hon stuckit någonstans ett par dagar tidigare. Killarna lade märke till att den stora bakugnen i huset hade blivit reparerad och att det städats i omgivningen. De försökte gå in i kammaren där andra halvan av ugnen fanns, men pappan hindrade dem.
Fadern betedde sig nervöst och följde efter pojkarna överallt. Efter någon dag reste grabbarna sin väg. Modern hade inte hörts av.
Seppo lät till en början saken bero, och Pentti anmälde aldrig sin fru som saknad. Men byborna fattade misstankar, och så småningom kopplades polisen in. Pentti greps som misstänkt, men han måste snart släppas av brist på bevis. Man hittade inga spår efter Hilkka, och hon hörde aldrig mer av sig.
Seppo Saarinen gjorde under de närmaste åren ett antal kortare besök i hemmet, och lade därvid märke till förändringar i huset och annanstans på gården. Han förvånades bland annat över att den stora sandhögen framför ladugården hade försvunnit. Hans misstankar stärktes. År 1966 skickade han polisen ett brev, där han sa sig tro att fadern visste mer om moderns försvinnande än vad han uppgett. Seppo menade att man borde riva ner ugnen som pappan hade murat om, trots att den inte hade varit i bruk på flera år. Polisen brydde sig inte om brevet.
Året därpå skrev Seppo under pseudonym en artikel i skandaltidningen Elämä (Livet). Rubriken på artikeln (i nummer 5/67) var Vart försvinner de? / Jag misstänker att min far är en mördare.
Men det var först år 1972 som något skedde. Nya brottsutredare började gå igenom gamla ouppklarade fall, och de kontaktade Seppo Saarinen efter att ha läst hans sex år gamla brev. Ny genomläsning av förhörsmaterialet gav anledning att tro att hans misstankar kunde vara befogade.
Fortsättning följer ...
__________________
Senast redigerad av Ördög 2010-10-18 kl. 22:29.
Senast redigerad av Ördög 2010-10-18 kl. 22:29.
) och hågkomster från ortsbor.
