Mordet på Olof Palme - 28 februari 1986

Orsakerna till mordet på Olof Palme mörkades av den svenska regeringen ända från begynnelsen. Det var svensk vapenhandel som utgjorde det verkliga motivet bakom statsministerns våldsamma död. Det är konsensus bland internationella utrikesspecialister och västerländska underrättelsetjänster, skriver Lars Amber.

Text: Lars Amber (Larsamber.com), Brasilien | Text korrigerad kl 18:41, 21 feb

Precis ett år och en dag efter mordet på Olof Palme, långt innan narkomanen Christer Pettersson hade framtrollats som en möjlig, ensam gärningsman, och när den svenska polisen än en gång gjort bort sig genom att gripa (och genast släppa) ett tjugotal helt oskyldiga militanta kurder, publicerade den amerikanske journalisten Richard Reeves ett långt, granskande reportage i New York Times magasin-bilaga under rubriken The Palme Obsession – The Murder Sweden Can’t Forget – Or Solve.

Richard Reeves - Wikimedia Commons, GFDL 1.2
Richard Reeves – Wikimedia Commons, GFDL 1.2
“Sanningen kan visa sig vara mycket värre än vad det svenska folket idag vet eller någonsin kommer att få veta, ifall en del höga myndighetspersoner lyckas i ett uppenbart försök att blockera vissa utredningslinjer. En månads lång undersökning av undertecknad, med mer än hundra utförda intervjuer i Sverige och fyra andra länder, har genererat starka belägg för att polis och åklagare har hållits tillbaka och kanske missletts av den egna regeringen, i synnerhet av UD”, sammanfattade Richard Reeves i reportagets inledning den 1 mars 1987.

Reeves, som nu är 81 år gammal, har varit en av USA:s mest respekterade journalister, utnämnd vid blott trettio år till NYT:s ”Chief Political Correspondent”. Han har senare som yrkesförfattare publicerat ett dussintal uppmärksammade fackböcker, bland andra om Kennedy, Nixon och Reagan.

Reeves artikel om Palme är politisk dynamit ännu idag, och man kan retrospektivt fråga sig varför hans version praktiskt taget är okänd i Sverige och inte omnämns i det gängse referensmaterialet om mordet. Ty det är fortfarande så att den handfull svenskar som aktivt förespråkar en politisk komplott bakom Palmemordet vanligtvis avfärdas som ”fantasifulla privatspanare” som det officiella Sverige knappast kan ta på allvar. Den mycket kände polisprofessorn Leif GW Persson är dock en av de svenska experter som tror på en konspiration, en syn han bland annat utvecklat i en trilogi kriminalromaner som legat till grund för SVT:s filmserie En pilgrims död (2012).

Vad var det då som Richard Reeves upptäckte, på ett tidigt stadium efter statsministerns våldsamma död i Stockholm på kvällen den 28 februari 1986 i östra hörnet av Sveavägen –Tunnelgatan?

”Somliga svenska befattningshavare, vilka inkluderar ett par regeringsmedlemmar, har kommit fram till en farlig slutledning: Palme dog som en konsekvens av hans klumpiga inblandning som medlare i kriget mellan Iran och Irak samtidigt som svenska vapenproducenter illegalt levererade vapen till ena sidan, Iran. De komplicerade och hemliga vapenaffärerna var på många vis rena paralleller till de kontroversiella amerikanska transaktionerna med Iran, och har lett till samma typer av frågor om vem i regeringen som visste vad, och när”, noterar han fortsättningsvis.

Reeves understryker :

“Utländska underrättelseorganisationer har erbjudit den svenska regeringen information som anger att mordet på Palme kan härledas till hans beslut att stoppa vapenleveranser till Iran efter det att illegala försäljningar av luftvärnsrobotar, haubitsar och krut blev kända i slutet av 1985.”

Idag, med allt vi vet från andra källor, är det lättare att följa den kompletta tråden.

Sanningen mörkades
Richard Reevees ägnar sedan flera långa stycken i reportaget till att syna alla teorier och spår som dök upp under det första året efter mordet på Palme. Men han återkommer hela tiden till Sveriges internationella vapenhandel som det egentliga motivet. Och till klicken av mäktiga män och kvinnor koncentrerad till UD som enligt honom saboterade alla försök då att vidga den officiella undersökningen och infoga storpolitiken som en systematisk pusselbit.

”Hela tiden fanns där denna grupp som inte trodde på en vetvilling, de var få och högt uppsatta, några personer ingår i den nuvarande regeringen. Givetvis var ingen av dem beredd att vädra sin uppfattning offentligt, men ungefär ett halvt dussin inflytelserika delgav sin övertygelse – och fruktan – att sanningen skulle kunna förgöra landets tillit till regeringen och det socialdemokratiska partiet.”

Reeves detaljerar:

”UD i sin officiella roll stod mellan polisen och all undersökning med internationella förgreningar. När polisen kontaktade UD för att utröna vilket underrättelsematerial det fanns utomlands gällande ett möjligt iranskt samband svarade UD bara: – Det är inte något som vi tror på. Medan andra utländska källor pekade på Irak, fick polisen nöja sig med att checka hotellregister efter irakiska pass.”

Olof Palme hade som yngste statsminister genom tiderna (1969) hamnat i det globala rampljuset tack vare sitt aktiva motstånd till Vietnamkriget, som kulminerade med hans jultal om Hanoi 1972. Men 1976 förlorade socialdemokraterna valet. För maktmänniskan Palme som hade vant sig vid och antagligen närt sig av internationell uppmärksamhet, blev den politiska ökenvandringen speciellt plågsam. 1980 välkomnade han ivrigt generalsekreterare Kurt Waldheims förslag att utse honom till FN:s medlare i det blodiga Iran-Irak-kriget. Den 1 mars 1982 lämnade Palmekommissionen sin rapport om medlingen mellan Iran och Irak. Efter socialdemokraternas valseger 1982 återgick han till statsministerämbetet.

Reeves poängterar:

”[Men ] fram till 1983 fortsatte Palme att pendla mellan Teheran och Bagdad. Han omgavs av tjänstemän från UD. Många av dessa diplomater stannade kvar i de krigförande nationernas huvudstäder. Deras [fortsatta] närvaro ledde till senare misstankar att regeringen måste ha känt till att Bofors levererade vapen till Iran.”

Svenska RBS-70-luftvärnsrobotar till Iran
Svenska RBS 70
Svenska RBS 70 portabel SAM utvecklat av Saab Bofors Dynamics och Ericsson Microwave Systems – Foto: Wikimedia Commons, CC BY-SA 3.0
Den amerikanske journalisten ansåg att den svenska regeringens motiv var ekonomiska. Levnadstandarden i Sverige var då en fjärdedel högre än i USA, till mycket tack vare en blomstrande utrikeshandel som till fem procent utgjordes av vapenexport.

”Regeringen har gjort sig känd för att titta åt andra sidan [i denna sak], och generöst godkänna exporttillstånd som garanterade att leveranserna inte gick till krigszoner. Den mest populära exportdestinationen för svenska RBS-70-luftvärnsrobotar var Singapore. Därifrån gick de vidare, inte minst till Iran via Dubai och Bahrain.”

Sedan läckte en visselblåsare information till Svenska Freds och grupper på socialdemokraternas vänsterkant om en rad leveranser mellan oktober 1984 och maj 1985, som alla uppenbarligen var ämnade till Iran.

Ett tusental luftvärnsrobotar gick upp i rök
”Hela tågsätt med Boforskrut hade beslagtagits i Västtyskland och Italien. Andra tågleveranser hade sluppit igenom, kanske med marinbestyckning, i Österrike, Jugoslavien och Singapore. 200 RBS luftvärnsrobotar hade levererats till Iran, hälften av en order på 400 enheter. Men ytterligare 800 till 1200 luftvärnsrobotar kunde inte redovisas för, spåren försvann i Dubai och Bahrain.”

Reeves fortsätter:

“[Inför valet 1985] inställde Palme [dessa] vapenleveranser, i alla fall tillfälligt. I synnerhet blockerade han 200 luftvärnsrobotar, [vad som återstod av Irans kända order]. Dessutom, enligt källor inom franska UD, stoppade den svenske statsministern en fartygslast med 155 millimeters haubitsar i Malmö hamn med destination Dubai och sedan, förmodat, Iran.”

Den 4 februari 1986 anlände en iransk militär delegation till Stockholm, för att förmå regeringen Palme att återuppta vapenleveranserna. Irakierna hade redan protesterat mot den svenska vapenförsäljningen i regionen när den blev känd. De var också höggradigt förbittrade över att iranska soldater sårade i strid behandlade på svenska sjukhus. Enligt Iran handlade det om sviterna efter gasattacker utförda av Irak. På förmiddagen samma dag som han blev nedskjuten hade Olof Palme tagit emot Iraks ambassadör som en än gång kraftigt protesterat mot vapensmugglingen och krävt omedelbara åtgärder.

Ingen visste hur Palme hade tänkt agera eller hur mycket han hade reda på. Statsministerns dagbok, en gul anteckningsbok med stolpar om kontakter , saker att göra eller möten, hade mystiskt försvunnit under polisutredningen, enligt uppgifter senare publicerade i svensk press.

Ingen hade vetat om det hade förekommit en särskild hotbild vid tidpunkten för mordet. Det hade heller inte blivit utrett av polis och åklagare.

31 maj 1989: ”Hjärnan” bakom Boforssmugglingen dör i vältajmad trafikolycka
Bofors-Vd:n Claes-Ulric Winberg [1925 – 31 maj 1989], hans efterträdare Martin Adbro samt krigsmaterielinspektören Carl-Fredrik Algernon kände varandra sedan åren 1945-47 när alla tre hade gått på Sjökrigsskolan. Winberg chefade för Bofors under en lång tid, fram till 1984. Initialt hade företaget, med flera industriverksamheter, mycket dålig lönsamhet. Fast ammunitions- och vapendivisionen gick hela tiden med stadig vinst. Winberg var den som följdriktigt utvecklade vapenexporten. Smugglingen inleddes 1978, enligt senare erkännanden.

Sista dagen i maj 1989 befann sig Winberg tillsammans med hustrun i en bil nära Västerås, på väg till en middag i Stockholm för att fira med vänner. Några timmar tidigare hade han fått höra av överåklagare Folke Ljungwall i Karlstad att åtal för smuggling av 40 kanoner till Taiwan lagts ned. Dessvärre stod Winberg medåtalad i den främsta Boforsaffären med rättegång spikad till september samma år inför Stockholms tingsrätt, och perspektiven var där inte lika ljusa. Stockholmsåklagaren ansåg nämligen att Claes-Ulric var hjärnan bakom Bofors vapensmuggling.

Av någon outredd anledning stod en stor tankbil stilla på riksväg 53 vid detta tillfälle, enligt ett vittnesmål, vilket skulle ha lett till en fatal omkörning på halt väglag. En annan, tidig uppgift talade om ”vägarbeten” vid olycksplatsen. Makarna Winberg frontalkrockade i alla fall med en mötande skåpbil. Winberg och hustru avled omedelbart, medan föraren i det andra fordonet klarade sig oskadd.

Aftonbladet sände den kände, undersökande frilansjournalisten Jan-Ove Sundberg till plats två dagar senare tillsammans med en kollega. Han rapporterade: ”Vägen [vid olycksplatsen] är bred och jämn, sikten fri och obehindrad på en lång vägsträcka, den bär inga som helst spår av en olycka”. Enligt en anställd på bärgningskåren i Västerås som citeras av Sundberg var ”makarnas bilbälten avslitna, båda flög ut genom billuckan och landade femton meter från bilen, vilket är mycket ovanligt”. I en uppföljande artikel skrev Aftonbladet: ”Säpotjänsteman medgav att en främmande underrättelsetjänst sannolikt likviderat paret Winberg”.

Vid rättegången som inleddes drygt tre månader senare fick de andra, före detta Boforscheferna villkorliga domar, medan huvudägaren Nobel Industrier fick böta med elva miljoner kronor. Med tanke på att de årslånga och systematiska kriminella handlingarna vid Bofors (smuggling och mutor) sammanlagt utgjorde Sveriges största ekobrott genom tiderna var det att komma mycket billigt undan.

Innan domslutet skedde ytterligare ett ouppklarat mord. Den 25 september 1989 dog ett par på Englandsfärjan Tor Scandinavia i något som polisen rubricerade som mordbrand. Mannen var platschef på transportföretaget Schenker med huvudkontor i Stockholm, misstänkt för inblanding i Bofors vapensmuggling.

Var Sydafrikaspåret egentligen ett iranskt spår?
Richard Reeves spekulerar inte i vem som kan tänkas ha avlossat revolvern i nacken på Palme. Det förefaller dock inte troligt att det var någon agent född i Iran eller Irak eftersom alla vittnen enhälligt beskriver en reslig man med nordeuropeiskt utseende. De båda grannstaterna i Persiska viken hade motiv men ingen organisation att operera i Norden. Därför är det intressant att bygga vidare med uppgifter kring mordet som inkommit senare.

Torpeden Eugen de Kock
Redan 1987 hade det framkommit en lös uppgift om att den sydafrikanske spionen Craig Williamson hade organiserat mordet (vidarebefordrad till polisen av SVD:s Genève-korre Mari Sandström, som citerade sydafrikanska källor). Tipset följdes inte upp av polisen, men skapade det som skulle bli det s.k. Sydafrikaspåret.

I september 1996 avlade den ökände f.d. polisöversten Eugen de Kock ett spektakulärt vittnesmål i Pretoria. De Kock som hade lett apartheid-regimens fruktade dödsskavdroner var redan dömd till livstid för en rad våldsbrott och gjorde allt för att söka amnesti igen efter att ha nekats den. Ex-översten Eugen de Kock berättade att Williamson hade varit huvudorganisatör bakom Palmemordet.

"Eugene de Kock var i Sverige vid mordet", 13 apr 2015 - Källa: Aftonbladet.se
Artikel i Aftonbladet: “Eugene de Kock var i Sverige vid mordet”, 13 apr 2015 – Källa: Aftonbladet.se
I en spontan kommentar till de Kocks uttalande dagen efter sade sig chefsåklagaren Jan Danielsson (då förundersökningsledare i Palmemordet) till och med veta att Williamson befunnit sig i Stockholm vid tidpunkten för mordet (vilket den utpekade alltid hade nekat till). Men Danielsson följde konstigt nog inte upp efter att ha mött de Kock senare i Sydafrika.

Wikipedia: Eugene Alexander de Kock (1949-) is a former South African Police colonel, torturer, and assassin, active under the apartheid government. Nicknamed “Prime Evil” by the press, de Kock was the commanding officer of C10, a counter-insurgency unit of the South African Police that kidnapped, tortured, and murdered numerous anti-apartheid activists from the 1980s to the early 1990s.

Craig Williamson - Foto: Jacana Media
Craig Williamson – Foto: Jacana Media
Craig Williamson kallades för Fat Man p.g.a. av sin jättelika kroppshydda och var givetvis inte mördaren. Han var förmodligen inte ens i Stockholm vid detta tillfälle (smalt inte in i mängden!). Att Sydafrika dock hade agenter på plats när Olof Palme talade under Folkriksdagen mot Apartheid i Stockholm veckan före mordet är mer än troligt. Statsministern var dessutom svartlistad av sydafrikanska myndigheter. Williamson var väl förtrogen med Sverige och var en av Sydafrikas mest skickliga och samvetslösa spioner, som bl.a. mördat via brevbomber.

Wiliamsons talang bestod i att organisera och infiltrera
Han hade med framgång nästlat sig in i den internationella studentorganisationen IUEF med kansli i Genève. Den leddes av svensken Lars-Gunnar Eriksson och hade som huvudmål att understödja den sydafrikanska motståndsfronten ANC, med finansiering som till femtio procent härrörde från Sverige. Williamson anställdes av IUEF 1977 som andreman och stannade där i tre år innan han blev avslöjad. En stor del av de miljonsummor som skulle gå till ANC hamnade i stället hos den sydafrikanska säkerhetstjänsten.

Ytterligare ett dödsfall
Bernt Carlsson (S) - Foto: Pentti Väänänen, Wikimedia Commons, CC BY-SA 3.0
Bernt Carlsson (S) – Foto: Pentti Väänänen, Wikimedia Commons, CC BY-SA 3.0
I Stockholm fick Williamson också tillfälle att bekanta sig med ”de tre musketörerna”, smeknamnet på socialdemokraternas tre ledande specialister på internationella relationer: Pierre Schori, Mats Hellström och Bernt Carlsson. Den senare, vice generalsekreterare i FN och Palmes skyddsling, hade senare anförtrott att han visste vem som låg bakom mordet på statsministern. Bernt Carlsson, som också högst troligen var en av Reeves källor, sprängdes till döds den 19 september 1988 i det s.k. Lockerbie-attentatet, ombord Pan Am Flight 103. Bombattentatet var, enligt nya uppgifter framkomna 2014, beställt av Iran.

Och här når vi slutledningen…

Man skulle kunna tro att apartheidregimens Sydafrika, som tidigare hade haft varma relationer med Shahen av Iran, också hade fryst alla relationer med Ayatollah Khomeinis shiastyre. Men storpolitik styrs mestadels av pragmatiska aspekter. Under kriget mellan Iran och Irak sålde Sydafrika försvarssystem till den förra i utbyte mot olja, enligt diplomatiska källor. Iran hade också stora ekonomiska intressen i Namibia (en betydande urangruva). När Palme stoppade vapenförsäljningen, fick Iran och Sydafrika en gemensam fiende!

Several problems soon emerged with the nature and provenance of what became known, derisively, as the magic bullet.

The CE 399 Bullet and Connally’s Wounds
It became clear that this bullet alone could not have caused all of Connally’s injuries:

Despite the great destruction it had apparently caused, the bullet had suffered very little damage. Its base was slightly squashed, and its copper sheath possessed several fine scratches, but the bullet was otherwise intact. It was supposed to have destroyed four inches of one of Connally’s ribs and shattered the radius bone in his wrist, one of the densest bones in the human body. To determine whether the condition of the bullet was consistent with these injuries, two sets of tests were conducted:
The US Army fired ten similar bullets into the wrists of human cadavers. In all ten cases, the bullets were severely damaged.2
The FBI fired two bullets into tubes of cotton. Both of these bullets displayed a minimal amount of damage, just like CE 399.3
More metal had been deposited in Governor Connally’s wounds than was missing from the bullet. The surgeons who operated on Connally noted several tiny fragments of bullet lead in his wrist, as well as a larger fragment in his thigh. Other fragments may well have been washed out when the wounds to the torso and wrist were cleaned prior to surgery. The only part of the CE 399 bullet which was not sheathed in copper, and from which the lead fragments could have come, was the base, but the only piece missing from the base was a very small sample taken by the FBI for testing. Even without that sample and another taken from the nose, the weight of the bullet was within the normal tolerance of intact bullets.4
The Provenance of the Bullet
It also became clear that the bullet presented to the Warren Commission had not come from Governor Connally’s stretcher.

There had been two stretchers outside the operating theatre: one had held Connally, while the other had had no connection with either Connally or Kennedy. Darrell Tomlinson, the hospital employee who discovered the bullet, was insistent that he had found it on the other stretcher.5

Not only had no bullet been found on Connally’s stretcher, but the bullet produced in evidence was not in fact the one discovered at the hospital. The Warren Commission’s bullet, Commission Exhibit 399, was not shown to Tomlinson during his testimony. Another hospital employee, O.P. Wright, who also saw the bullet on the stretcher, was not called to testify. Three years later, a researcher showed a photograph of the CE 399 bullet to Wright, who claimed that the bullet he had seen on the stretcher was of an entirely different type.6