Nu har jag sumpat allt jag älskade..

Hejsan!
Med tanke på överskriften kan nästan vem som helst förstå vad detta handlar om. Kvinnor, hur vi beter oss emot dem och hur vi sedan ångrar det. Eller är det bara jag som tyder det så, hmm.

Min situation är ingen okomplicerad. Snarare det mest jävliga jag har upplevt i hela mitt liv. Då jag anser mig själv som en väldigt stark personlighet som få vågar säga emot, har det blivit en del att mitt bittra ego. D.v.s. jag trodde aldrig att jag skulle känna mig så kass som jag gör just nu.
Ungefär två månader sen beslöt jag och min dåvarande flickvän att bryta. Nästan fyra år hade det hållit och som med alla äkta förhållanden var det väl meningen att det skulle hålla livet ut.
Kvällen jag åkte ifrån henne, nyligen singel hade jag grovt blandade känslor. Lite som att ha en djävul samt en ängel på vardera axel. Djävulen antydde att jag nu är singel och är fri. Ängeln att jag jag just hade sumpat mitt livs kärlek. Så rätt den sistnämnde bara hade .

Nu har det som sagt gått två månader och jag har gått igenom 8 veckors helvete. Trodde ett tag att det skulle sluta, deppigheten, men icke. Det har endast blivit värre.
Det som gör mig deppig är inte att det är slut. Det är mycket mera hur jag har betett mig emot henne de senaste åren. En person som alltid har ställt upp för mig, i vilken skitsits jag än har befunnit mig i, hon fanns där. Och jag? En bokstavligen sett jävla skitstövel som har tagit henne delvist för givet. Aldrig att jag har tappat kärleken för henne. Men det finns så många situationer jag verkligen har låtit henne sitta hemma själv, i tiden jag har varit o haft kul med vänner eller bara inte haft lust att åka över då det precis gick en bra dokumentär på tv:n (som jag lika väl kunnat se hos henne).

Som jag nämnde tidigare har jag en väldigt stark och ledande personlighet som väldigt enkelt får människor i min omgivning att följa det jag tycker o tänker. Och detta har såklart gällt tjejen med. Under all dessa år har hon gett mig chans efter chans efter chans, men det har alltid varit samma historia. Två fina veckor och sen börjar samma skit igen. Just nu skulle jag vilja skjuta mig för mitt beteende, men det är inte poängen. Poängen är att jag inte tror att hon någonsin har vågat stampa mig rejält på foten och vågat säga att det på riktigt är slut om jag inte skärper mig. I.a.f. har jag aldrig känt så. Jag, dumma jag, har alltid trott mig vara king in the castle som ändå får en till chans. Bryter just nu ut i tårar när jag bara kan konstatera att jag delvist har tagit henne för givet.

Nog info.

I fredags bröt det loss rejält för mig. Jag vaknade på morgonen efter att ha sovit i 2 timmar som vanligt och inser änengång att jag är ett vrak. Men samtidigt insåg jag att jag inte vill och kan ge upp, så jag bestämde mig för att ringa upp henne. Ingen bra idé på det sättet att den dagen var fylld av dom djupaste deprissionerna någonsin efter det samtalet, men vi bestämde iaf att ses över helgen.
Med någon form av för mig själv fejkad glimt i ögat åkte jag emot Uppsala där hon studerar för att hämta henne och snacka lite på hemvägen. D.v.s. en timme av bekräftelse. Bekräftelse vad som gäller min för givet tagande av henne över åren samt beteende. Slutade inte helt oväntat att jag brast ut i tårar samt panikångest. Fredagen gick och vi bestämde att vi skulle käka middag samt umgås lite på söndagen. Igen var kvällen fylld av delvist tjatande från mitt håll att det enda jag behöver, är förtroende. Och jag menar det verkligen. Inte bara för henne utom för mig själv med. Men icke. Hon bekräftar att jag är hennes livs kärlek men att hon samtidigt hade väldigt svårt för att tro att det någonsin kommer ske en förändring. Senare drog vi på en promenad som slutade i en park där vi satt och höll om varandra, snackade om situtionen och grät tillsammans i snarare en timme.Telefonsamtal med henne har resulterat i detsamma. Men jag vet inte varför, men nånting säger mig att jag bör fortsätta o kämpa för henne. Beror till en del på att jag faktiskt vill ha en nystart. En nystart där jag visar henne att hon faktiskt är medelpunkten i mitt liv. En nystart som hon kommer vara prio 1 och det livet ut. Och en nystart för att vi faktiskt passar 1 och 1 ihop (det bekräftar hon med till största del). Dels beror det dock också på att jag redan nu vet, och jag är extremt bra på att läsa mig själv hur jag kommer reagera på diverse situationer, kommer sluta på ett psyk eller bara slänga mig från en bro.

Vad tycker ni?

Fakta om situationen:
Vi älskar varandra fortfarande. Väldigt ömsesidigt d.v.s.
Bägge anser vi oss vara våran livs kärlek.
Hon har väl sagt någon gång att hon "behöver tid".
Hon känner empati för min situation, ingen aning på vilket sätt dock.


Kom gärna med råd, liknande situationer eller vad ni nu än har på hjärtat.



Vill och måste tyvärr också tillägga att jag just nu är risig som fan. Ingen man direkt skojar med d.v.s.. Så snälla snälla snälla. Inga fåniga inlägg i form av "dra över o sätt på henne" eller ni förstår nog vad jag menar.


Mvh,
Christopher

Är du säker på att du kommer att förändra dig? Väldigt ofta tror man det när man förlorat något värdefullt för att sen bete sig på samma sätt igen när man får tillbaks det...Separationer gör ont och tar tid att komma över, 2 månader är inte särskilt lång tid om man jämför med tiden ni var tillsammans.

Det kan inte vara en idé att låta lite mer tid passera för att se om du fortfarande känner likadant?

Hmm svårt läge.

Vad kände hon när du åkte? Kanske svårt för dig att veta men vilka signaler fick du från henne?

Senare drog vi på en promenad som slutade i en park där vi satt och höll om varandra, snackade om situationen och grät tillsammans i snarare en timme. Det där är väl en ganska bra sak tycker jag.

Jag tycker att du ska vänta och fråga dig själv om du verkligen kommer att förändra dig.

Men ge inte upp!! 4 år är inte något man kastar bort "Bägge anser vi oss vara våran livs kärlek".


Lycka till

Jo, du har alldeles rätt. Men jag har sällan varit så övertygad om en sak som jag är det nu. Jag känner att jag hellre skulle vilja hämta min fars Mauser gevär o sikta emot mig själv, än att någonsin såra henne igen. Men antagligen är det precis så här hon själv resonerar och jag har självklart förstående för det. Dock förändrar sig människor och just nu anser jag mig faktiskt vara en av dessa som har förändrats. Självklart inte som person. Jag är mig själv och kommer alltid vara det. Men stordelen av mitt sätt som hon beskriver som "ta för givet" beror på min otroliga lathet.
Låt mig ta ett exempel. Vi, jag o tjejen, har bestämt att vi ska hitta på nått en viss tid. En halvtimme innan jag skall sitta i bilen på vägen till henne flimrar det upp en toppendokumentär på tv:n och... ja tittar på den istället :-(. Inte för att jag inte vill umgås med henne, absolut inte p.g.a. det. Mest för att jag för tillfället har funnit något kul som gör mig att först glömma henne för en minut, sen för tio minuter och sen är jag helt fast i tv:n.


Som du säger, jättesvårt att avgöra. Finns antagligen bara två möjliga svar och så jag också resonerar. Ena att hon kände empati för mig och själv blev ledsen för det. Andra att hon blev fundersam och börjar på ångest över att vi gjort slut.

Skulle kunna sälja min själv för alternativ två. Tro mig..

//C

BLir grymt ledsen när jag läser detta, tänk omd et skulle hända mig och min flicka? :*(
JAg tycker iallfall att du ska kämpa, men endast om du är säker på att du kan ändra dig. Det verkar som om hon betyder allt för dig, visa det för henne. Behandla henne bra om hon nu betyder så mycket.

Min vän...
Kvinnor dödar livet för oss män oftast...orkade inte läsa allt, men hoppas det löser sig... annars kan jag bara säga "det ordnar sig alltid".......
Det falskaste och mest underbara är en kvinna..... glöm den förra, skaffa ny, hur svårt är det -egentligen-...?
lycka till i livet polarn!

Kan förstå det.

Tyvärr är det inte många av mina vänner som fullt ut förstår mig. Och det beror oftast på att dessa aldrig har haft ett riktigt förhållande. Ett år har deras hållit på sin höjd och då har dom oftast inte ens varit fullt ut kära i tjejen. Hos mig är detta dock lite annorlunda.
Lärde känna henne över en, hmm undra om jag nu kan kalla honom för det, "kompis". Och egentligen var det meningen att han skulle försöka få henne att falla för honom. I slutändan föll hon dock för mig och det var absolut kärlek i första ögonkast. Sedan den dagen som nu ligger 9 dagar och 4 år tillbaka har vi gått igenom en rad olika saker, positiva samt negativa. Jag känner henne till 150% och hon mig likaså.
Som vissa av er möjligen redan har gissat, namnet/bilden, så är jag ifrån Tyskland. Och sen jag flyttade till Sverige 2002 (är nu 23 år gammal) hade jag alltid en extrem hemlängtan och definitiva planer på att ta mig tillbaka efter skolan. Hon blev min anledning att se positiva drag av Sverige. Hon började t.o.m. plugga tyska för min skull då det låg i luften att vi skulle starta en framtid i Frankfurt någon vacker dag. Fattar du vilken toppentjej alltså?

Hur kunde jag vara så otroligt dum :-(.

//C

Det är typiskt att hon måste bryta upp innan du fattar. Men fortsätt kämpa..människor kan faktiskt förändras på både gott och ont. Nu har du iallafall lärt dig att aldrig ta någon eller något för givet hoppas du inte gör det igen.

Klart jag fortsätter kämpa. Känner att jag är skyldig bägga mig själv och henne det. Men samtidigt känner jag en sak som är mycket viktigare. Att den här situationen möjligen är det bästa som har hänt mig här i livet. Hon är just liksom allt för mig. Tänk om vi inte hade gjort slut och jag bara hade fortsatt så här.

//C

Hon gör alltså slut för att du är notoriskt otrogen. Om hon fortsatt vara tillsammans med dig efter det så förtjänar hon ingen respekt.

Är det inte bättre att vara singel så att du kan knulla runt utan ångest?

Jag har aldrig någonsin varit ortrogen emot henne.

Man saknar inte kossan förrns båset är tomt. Så jävla sant...

Du verkar fullt medveten om ditt bekymmer och du är den enda som kan göra nåt åt saken. Du ska vara jävligt lycklig att denna kvinna vill ha tillbaks dig än en gång då du verkar fått mer chanser än man egentligen är värd.

Lägg ditt tidigare beteende bakom dig. Vad lycklig för denna chans du fått och försök att gå vidare som en lycklig och visare människa tillsammans med din livskamrat!