Nu har jag sumpat allt jag älskade..

Om man alltid gör som man alltid gjort, får man alltid samma resultat.

dvs, all förändring måste du göra hos dig själv, men det har du ju insett redan.. men det är jobbigt att ifrågasätta sig själv... det ska vara jobbigt att bryta ett mönster eller beteende... go for it.

sen det där med en stark ledare/personlighet eller vad du skrev.. om man inte klarar av att leda sig själv kanske man ska kolla lite varför panikångesten kom... det undermedvetna håller inte med om din bild du har om dig själv?

Och jag är i samma sits, 4 års förhållande borta pga hur jag behandlat henne.

Hon säger att hon tycker om mig, men hon älskar mig inte längre, samtidigt är hon osäker, hon känner inte något för någon och hon funderar t.o.m på att flytta utomlands och plugga för att komma bort från allt.

Hon var utomlands i 8 dagar, hittade en snubbe, bodde hos denna kille hela resan och hade sex med honom varje dag.

Jag mår så psykiskt dåligt utav detta, tankarna om att dom ligger med varandra varje dag gör att jag börjar gråta och nästan vill spy.

Samtidigt som hon berättat detta, säger hon sig inte vilja vara med honom, men han vill verkligen vara med henne.

Hon bad om ursäkt till honom innan hon åkte hem.

Vi har pratat om detta. Det är mitt fel att det tog slut för att jag inte var mogen, tog ansvar, visade henne kärlek etc.

Men 4 år är en lång tid, jag älskar hennes föräldrar, vi har haft jätte mycket skoj, vi delar mycket gemensamt och hon säger att jag egentligen är rätt för henne eftersom det inte finns så många killar där ute enligt henne som skulle tycka om samma sak som hon.

Jag har mognat mycket och börjat tagit ansvar för saker och ting, men sen nyheten släpptes om det som hänt utomlands vill jag bara gå under jorden

Skulle det inte bli vi två igen, så har jag åtminstone lärt mig min läxa, hur jag inte ska vara i nästa förhållande.

Jag älskar denna tjej, fortfarande lika mycket, jag är så arg på mig själv för att ha skapat denna situation.

Hon säger att det visst finns chans att det blir vi två igen, men att det kan dröja ett bra tag.
Hon vill inte att jag ska sitta hemma och tänka på henne, hon vill att jag ska dejta andra, skaffa livserfarenheter och erfarenheter av att träffa andra tjejer, få känna på det och så.

Jag vill bara vara med henne men jag måste lyda dessa råd, för annars kan jag inte växa som människa och bli vuxen.

Jag önskar dig lycka till och jag hoppas jag själv har samma tur som vissa här haft, dvs fått tillbaka sin kärlek och verkligen ändrat sina negativa vanor till positiva.

Tills jag läste att hon tyckte du skulle dejta andra fick mitt just nu risiga psyke få mig tankarna om att vi har varit tillsammans med samma tjej .
Allt förrutom detta var så exakt samma situation som jag själv befinner mig i. Tjejen min, eller ja ex:et , har legat med en kille fick jag höra av henne (varför frågade jag ens för :-/), men detta var på fyllan och helt utan känslor. Att hon sedan hade vaknat upp på morgonen och ångrat sig som fan gör saken minimal för mig. Jag resonerar så här: Jag ser hellre att hon ligger med 5 till och detta är utan känslor, än att hon kramar en och det är med känslor.
Jag är inte den där killen som dömer tjejer efter hur många dom har legat med helt enkelt. Tyck nu att jag är dum eller vidrig, det är mitt synsätt.
Det är så mycket viktigare att tjejen klickar med en som person och att man har en förbundenhet (ursäkta, men har för mig att man säger så på svenska. Rätta mig om jag har fel!) till henne och uppskattar varandras tillvaro samt personlighet. Om en enda punkt inte stämmer där, så kan man nog lägga ner direkt. Detta är också anledningen varför jag kommer kämpa som en gris för det här. Just för att vi klickar så bra med varandra. Vi har stort sätt liknande intressen, humor, musiksmak, är bägge idrottsintresserade, allmänbildade och har liknande politiska värderingar. Varav det sista jag egentligen inte bryr mig allt för mycket om, så vänsterriktad jag var när jag var yngre :P (alla mognar en dag ).

Nog yada yada!

Det jag försöker komma fram till, är att jag är mer och mer övertygad - och detta mycket p.g.a. den här tråden (tack Flashback!) - om att jag för början har mognat av den här situationen och lärt mig uppskatta livet och mina närmaste, speciellt hon, på ett helt annat sätt. Jag vill inte vara den där halvt hänsynslösa Christopher som gör tjejen glad 10 av 31 dagar. Inte för att vill följa någon trend eller grovt ändra på mig själv. Mera för att jag ju själv blir så otroligt glad, när hon är glad.
Idag tog hade hon sin uppkörning och klarade den. Somnade inatt klockan 4 ur ren nervösitet för hennes lyckande vid uppkörningen. När jag fick veta att hon hade klarat den, vart jag glad som en mexxare som precis tagit sig över gränsen till USA eller mer än så. Har gått hela dagen och varit stolt över henne, min älskade.
Jag tror att när man väl inser faktumet att det inte lönar sig att vara ego 24 timmar om dygnet och det faktiskt är bra mycket skojigare att se andra människor i sin omgivning bli glada och värdesätter det. Då har man blivit en bra människa.

Hoppas att tråden hjälpte dig lite och att du inte känner dig ensam i din situation längre. Finns flera idioter med krossade hjärtan där ute. Titta bara på mig .

//C