Solipsism - allt är en illusion - samlingstråd

Ja, du är den enda som existerar. Hejdå!

vet inte om det postats innan, men det är ju rätt enkelt.
om nu JAG vore det enda som exsisterade, skulle alltså alla inlägg på flashback vara skapade av någon form av... grej.
och inte fan skulle den grejen få för sig att skriva en tråd om att den potentiellt var det enda existerande, då följderna skulle bli att JAG, som hypotetisk enda existerande människa, också skulle få de tankarna. det vill ju inte grejen att jag ska tänka.

Livet här är väl en dröm som vi kan forma hur vi vill? det är väl bara tanken som sätter gränser..

Tänkte i likadana banor redan som ~10 åring, men jag vågade givetvis aldrig fråga mina föräldrar eftersom jag kände att det var tabu att tala om något sådant. Senare, något år efteråt, frågade jag inte enbart därför att jag fruktade svaret.

Jag har inte läst alla inlägg i tråden, men jag antar att någon redan har sagt "I think therefore i am". Det enda vi kan vara säkra på är att vi existerar, men det beror också på hur vi definierar oss själva. Vi kan vara medvetna om att andra människor fysiskt existerar där ute, men vi kan aldrig vara hundra om att de fysiska objekten som liknar oss själva också är medvetna. Men det här är bara flummeri egentligen eftersom i varje konversation till exempel så utgår vi ifrån att vår omgivning är medveten om vår medvetenhet.

En för alla, alla för en. Vi har alla ensamrätt om den reducerande existensen. Den som jagar med makt, fångar ingenting i fällan, dvs. ens egen existens är unik. därmed är "jag" det enda som existerar. Den, som ingenting är och ingenting tycker, är två gånger ingenting. Och insikten segrar över makten. Därmed finns det ingen ödmjuk självexistens, men däremot ett slags deliriums- existens.

Haha känner/kände samma sak och att bara ta upp ämnet här, är lite läskigt.

Men genom att ta upp ämnet här, förutsätter du att andra existerar. Annars har du bara en disskussion med dig själv? Att starta en disskussion om att jag är det enda som existerar är att gå emot hela innebörden av resonemanget, då ingen kunskap som kommer ut ur disskussionen kommer att klassas som säker. Såvida man inte utgår från att man disskuterar med sig själv . Därför ser jag detta som en fråga som man bara kan disskutera med sig själv.

Skulle vara kul om man frågar sina vänner, så börjar alla spela värsta teatern med å försöka övertyga en om sina nya tankar. Fast då blir man väl galen...

Själv föredrar jag att utgå från att alla omkring mig faktiskt existerar som egna individer. Om jag var den enda som fanns skulle det innebära att alla runtomkring är delar av mig, och jag känner mig inte fullt SÅ osympatisk. :P

Så tänker jag också ibland.
Jag brukar även fundera på om platser verkligen existerar när jag inte är där...

Jag tänkte nyligen på detta, Personer som david icke och bill hicks brukar ju nämna att verkligheten bara är en illusion eller ett hologram, allting utspelas i vårat huvud.

Fast är inte detta bevisat vetenskapligt, atomer är ju bara 99.9% tomrum, och resterande 0.1% av atomen är ju bara rörelseenergi.

Vad tror ni, är verkligheten bara en illusion?