Språkförändring – av godo eller ondo?

Detta är ett ämne som det har snuddats vid i så många trådar nu att det är dags för en stor tråd om det. Hur ska vi se på språkförändringar – är de bra eller dåliga? Är det ett tecken på förfall eller leder det till förbättring?

Det är en vanlig uppfattning att alla språkförändringar är förfall. Så har det varit i alla tider. Nya former, bortfallet av former, variation bland former och liknande ses som slapphet, ansvarslöshet, okunnighet osv. Man skyller på skola, moraliskt förfall och dagens ungdom, precis som alltid.

Låt mig få belysa två viktiga punkter, den första med ett mycket enkelt och instruktivt exempel. Ett fenomen som många klagar på i engelskan är h-bortfall. Att hoppa över h-ljud ses som vulgärt, obildat, slappt och ett tecken på språkets förfall.

Nu förhåller det sig på följande sätt: engelskans språkljud figurerar i par där det finns en tonande och tonlös variant. Tonande ljud använder stämbanden, tonlösa gör det inte. Följande ljud är frikativa, dvs. att luftströmmen pressas fram och formas på olika sätt i munnen vilket ger ett utdraget brusljud. De till vänster är tonlösa, de till höger tonande.

fish – van
sing – zoo
thin – they
cash – beige

Det enda ljudet som inte har någon tonande variant är h, som alltså står utan tonande motsvarighet. Det kan vara så att h håller på att falla bort för att jämna ut systemet. Det är osannolikt att "uppfinna" ett tonande h-ljud, så det försvinner i stället. Systemet blir i själva verket mer regelbundet och mer logiskt. Det är ju närmast ett tecken på språklig strävan mot perfektion. Symmetri och balans ligger ofta i språkets natur, och detta är ett tydligt exempel på det. Är sådana språkförändringar av ondo? Knappast. Att säga att alla språkförändringar i sig är dåliga är naivt och okunnigt. Man måste se till vad de faktiskt åstadkommer.

Nästa viktiga punkt är att språket har i alla tider har förändrats och att alla pågående förändringar alltid ses i förhållande till den tid man själv lever i. Allt som har hänt innan har hänt och är accepterat, men från och med nu är allt förfall. Detta är förknippat med föreställningar om att språket var rikare, bättre, elegantare, mer fulländat i ett tidigare skede. Detta skede preciseras sällan. Denna tanke är också orimlig. För ungefär 100 år sedan var det vulgärt att skriva inte i stället för icke. Nu är det i stort sett det enda alternativet. För 50 år sedan böjde man verbformer i plural (vi äro osv.) och det var fult att skriva vi är. Nu är det också det enda gångbara alternativet. Är det någon som ondgör sig över det i dag? Nu är det på tapeten att klaga på större än mig. Varför är det så fel? Jo, det är inte fel i sig, rent språkligt, det är bara en nyhet.

Därmed är det inte sagt att alla språkförändringar är bra. Att var ersätter vart kan ifrågasättas eftersom tydligheten minskar (vi förlorar skillnaden mellan riktning och befintlighet). Likaså särskrivningar försvårar läsförståelsen. Men att systematiskt vända sig mot alla språkliga nymodigheter är inte särskilt förnuftigt. Huvudsatsorsdöljd i bisats (Han säger att han kommer inte) har givit upphov till en ny nyansskillnad.

Listan på sådana här exempel kan göras hur lång som helst. Men det är på tiden att vi utrotar uppfattningar om att språket ständigt förfaller, att nyheter endast beror slapphet, att okunnighet och liknande regerar och att språket var bättre tidigare.

Själv finner jag mig allt mer använda äldre ord och uttryck. I dag exempelvis, som av en slump använde jag ordet ohemult, ehuru begreppet är ovanligt i våra dagar.

Årstidsväxlingar - av godo eller ondo?

Språkförändringar är faktum. Man kan ha åsikter om dem precis som jag tycker att det var roligare förut när det var sommar, men själva förändringarna är i sig varken det ena eller det andra, de bara är.

Varför denna fatalism? Om t.ex. skolverket, plus hela 'språketablissemanget', fick för sig att svenskan bleve bättre om den hade, säg dualis, varför skulle då inte ett sådant pronomen till slut kunna bli en del av svenskan? Det kanske var ett radikalt exempel, men detta att språket hela tiden är utanför våran kontroll, att vi aldrig kan göra någonting åt det, någonsin, på några vilkor. Varför skulle det vara en naturlag?

Titeln på följande bok är närmast en retorisk fråga – framsteg eller förfall?

Language Change: Progress or Decay?
(Cambridge Approaches to Linguistics) by Jean Aitchison (Paperback - 11 Dec 2000)

Den är nu ute i sin tredje upplaga. Förlaget bjuder på 8 sidor på amazon.co.uk. Bara där sägs en del tänkvärt i trådens ämne.

språkförändring är omöjligt att utesluta. att nya ord kommer till eller att äldre ord fräschas upp eller förkortas är helt ok.
dock så gillar jag inte när man börjar misshandla språket och tala som...ja gud vet vad.

sen är det aldrig fel att ha ett rikt ordförråd och även ha förståelse för vad olika ord betyder, tycker man sådant är onödigt och/eller löjligt så har man ett rätt så begränsat intellekt.

Det är en lysande bok från vilken jag hämtade exemplet med h.

Sedan ska jag säga att jag naturligtvis skrev fel på var/vart ovan. Vart ersätter förstås var .

Ge några exempel på framgångsrika sådana företag. Rör det bara stavning räknas det naturligtvis inte.

Det kan mycket väl hända att man kan förändra språket medvetet lite grann, men det är ytterst marginellt. Och i mitt tycke rätt ointressant. Språk är intressant för att det säger någonting om hur mänskligt tänkande fungerar. Men det gör det bara så länge man låter det utvecklas naturligt och inte går in och pillar.

I engelska ja, men knappast i franska. Följande historia illustrerar. En svensk med efternamnet Höst (det finns 81 sådana) hade övernattat på hotell i Paris. Receptionen lovade skaffa en taxi, och resenären satte sig i lobbyn för att vänta. Herr Höst var något irriterad över att det i en högtalare ropades om flera taxi, men inte hans. Så småningom kom receptionisten fram:

Monsieur O, your taxi ’as been waiting for a while.

Att gå in och styra och ställa är ju något vi faktiskt gör idag. Fenomenet "stavning" är relativt ungt om man ser till hur länge det funnits skriftspråk. Folk har kunnat läsa och skriva långt innan man började tala om "rätt och fel" i skrift. Samma ord kunde således stavas på flera olika sätt i en och samma text.

På samma sätt ägnar vi oss åt verbal potträning när vi inpräntar i våra barn att det heter "skar" och inte "skärde".

Så, jag vill nog påstå att vi går in och styr och ställer på många sätt.

Däremot tror jag inte att den typen av radikala förändringar som föreslogs ovan (jag förstår att den var något överdriven, men iaf) skulle kunna införlivas i ett språk om man inte är beredd att ta till närmast fascistoida metoder bland barn redan från dagisåldern.

Jag håller i grund och botten med dig, även om jag inte tycker att alla språkförändringar är lyckade. I fallet med var/vart bryter ju sammanblandningen mönstret (och likheten med där/dit försvinner). Däremot är det helt korrekt att språket varken går mot ständigt förfall eller ständig perfektion, dvs. det håller sig i balans men blir bara annorlunda.

Visst styr vi. Man kan mycket väl lära barn att det heter skar och inte skärde. Problemet är att inte en människa i verkliga livet sedan säger skärde, så det finns ingen anledning till rättningen egentligen. Trots att man lär barn att det heter var och inte vart när det gäller riktning så är det inte alltid det som är den språkliga verkligheten. Då kanske barnet gör en omtolkning – det är ju så alla säger – och så sprids förändringen.

Om man känner till mekanismerna bakom språkförändringar så märker man att bruket av nya variantformer etc. är högst överlagt (om än undermedvetet) och att inget är slapphet. Människan som språkvarelse anpassar sig till den situation hon befinner sig i, anpassar sitt tal till människor runtomkring. Detta sker automatiskt, systematiskt och biologiskt. Att ta efter språkliga tendenser är alltså en del i det sociala livet och allt annat än avsaknad av kunnighet, ork, moral osv. Man använder de former/ord/uttal som gör en framgångsrik, och det är inte vad olika tyckare anser vara fint etc. utan vad som faktiskt används.

Det beror på - hur jag tycker, ha ha

H*n är av ondo, hur det nu är tänkt att uttals. Ryser bara jag ser "ordet". Dessutom finns det ingen anledning att införa något sådant.