80-talisterna struntar fullständigt i facket

Nu tar 80-talisterna över som *företagsledare. De tycker att en blockad är bra PR – och struntar fullkomligt i facket. Facket är helt irrelevant för de unga. Det är Svenskt Näringsliv som sammanställt intervjuer med 300 unga entreprenörer med minst en *anställd. Och sammanställningen är ingen trevlig läsning för facket.

Det verkar som facket upplever samma kris som moderpartiet SAP. Har facket som det ser ut idag någon plats i framtidens samhälle? Hur länge kan facket vara sammakopplat med ett sosseparti som plågas av kris och fallande siffror?

http://www.metrojobb.se/artikel/2010...ullstandigt-i-

Goda nyheter. Hitler förstod redan för ca 100år sedan vad fackföreningsrörelsen gick ut på och det har aldrig varit att gynna arbetarna

Redan kring sekelskiftet hade fackföreningsrörelsen för länge sedan upphört att tjäna sin tidigare uppgift. Från år till år hade den mer och mer råkat in i den socialdemokratiska politikens trollkrets för att slutligen endast finna användning som murbräcka i klasskampen. Den skulle till sist genom upprepade stötar få hela den mödosamt uppbyggda samhällskroppen att störta ihop för att sedan så mycket lättare kunna låta statsbyggnaden dela samma öde, sedan dess ekonomiska grundmurar krossats. Det blev allt mindre fråga om arbetarnas alla verkliga behov, tills den politiska klokskapen slutligen inte längre fann det önskvärt att avhjälpa den stora massans sociala eller ens kulturella nöd, då man ju i så fall kunde riskera att den inte i evighet ville låta sig användas som en viljelös stormtrupp när den fått sina önskningar uppfyllda.

En dylik befarad utveckling injagade så stor fruktan hos klasskampens ledare, att de till sist kort och gott avböjde varje verkligt välsignelserik social reform, ja, till och med hårdnackat tillbakavisade den.

Det är dyrt och helt onödigt...

Det var väntat, nej på frågan. OM man inte väljer att gå tillbaka till samma linje som man hade från början. Då var fackförbundet en organisation som stod upp för arbetaren, man stod upp för familjerna och folkhemmen. Man hade ett driv som gav de mindre bemedlade en chans att tillsammans göra något på semestrarna. Man hade billiga stugor, såg till att ordna fester och andra begivenheter för medlemmarna. Sedan tog hungern över, nästan hatet blev ett faktum. Man satte upp fotografier på de som inte gick med frivilligt. En slags förföljelse och det var faktiskt otäckt.
Källa: Jag själv blev upphängd på väggen med namn och anställningsnummer.
Sedan dess har jag aldrig ens funderat på att gå med i något fackförbund.

Fackföreningarna har i över 100år INTE handlat om att stå upp för familjer och folkhem, utan att mobilisera stormtrupper för socialdemokratin.

Ja jag antar att det fanns en agenda som talar för det. Men under den tidigare tiden jag talar om, så fanns det en viss skillnad mot för senare. Man tjänade inte så mycket då och att ta semester var knappt tal om ifall man inte hade någon egen stuga att åka till. Då fanns chansen att hyra en stuga enormt billigt och många fick chansen att med familjen ta sin vecka i någon av dom stugorna.
Så jag är inte fullt så avig på fackföreningen så som den var tänkt, eller som man sa att tanken var.
Annars gäller mitt inlägg

Än värre kommer 90-talisterna bli, så LO(ser) har en del att jobba med åren som kommer.
Även S har en del att jobba på som har ett nära samarbete med LO.
Kan vi med detta tacka Mona och Wanja Lundby-Wedin, LOs ordförande för vänsterns tillbakagång och se tillbaka på att dessa personer sänkte vänsterrörelsen för alltid?

Jag tror att LO skjöt sig själva i foten när de gjorde reklam på radio för att folk ska rösta på S. Ett fack har ingenting att göra med vad folket röstar på. Det är ungefär som att svenska kyrkan skulle säga åt alla kristna att rösta på KD, eller om ÖB skulle uppmana värnpliktiga och officerer att rösta på Militärtotalitaristerna. Det vill säga helt moraliskt förkastligt.

Vidare värnar facken bara om konstanta löneökningar, utan att bry sig om huruvida företaget i fråga överlever, eller hur många som får mista jobbet för att löneökningarna ska bli ab. Jag kan dra med paralleller med fordonsfacket i storbrittanien, som ställde till det på så vis att det i ett par år var så att det konstant var en Brittish Leyland-fabrik som var i strejk, plus att de efter uppmaningar sabboterade bilarna de tillverkade.

Såna här saker skulle jag vilja se en helt egen tråd för. Hur gick det till på arbetsplasterna tidigare (kanske nu också). Det måste ju finnas massor med exempel på just detta ämne eftersom många har, har haft, kommer få en avig inställning till facket.

Finns den tråden redan så tar jag gärna en länk.

Inte bara arbetsplatserna, även skolorna är viktiga att nämna då barn och ungdomar är formbara och litar på auktoritetsfigurer.

När jag gick i gymnasiet på 90-talet åkte alla yrkesprogramselever iväg till en konferensby tillsammans med lärare och fackliga representanter och stannade där i två dagar. Programmet gick, om jag förstod saken rätt, ut på att respektive fackförbund värvade nya medlemmar genom att ansluta alla elever.

Vill bara påpeka att svensk industri har blomstrat i samarbete med facken. Industriavtalet t.ex. har gynnat båda parterna och en viss maktbalans är, inte helt ologiskt, något positivt för båda parter i långa loppet.
På samma sätt som ansvarsfullt investerande är bättre än spekulation i det långa loppet så är en arbetsmarknad delvis på arbetarens villkor bättre även för kapitalet på lång sikt. En situation där man inte sliter ut folk på arbetsplatsen, en allmänt trygg social tillvaro och med fokus på varans kvalité framför kvantitet är vad Sverige har byggt sitt varumärke på internationellt.
I det korta loppet däremot kan facket fungera som en klumpig bromskloss som hindrar snabba förändringar, men som allt här i livet finns det inget svart eller vitt utan man måste väga och se vilket som är minst illa.
Jag anser, som frimarknadsliberal, att facken är otroligt viktiga för "den lilla individen" att lyckas stå upp för sin sak mot stora företag.

Jag håller med om att kopplingen till socialdemokraterna är olycklig, på samma sätt som svenskt näringslivs koppling till dom borgerliga är olycklig. Men tyvärr lever vi i en representativ demokrati och alla vill kunna påverka beslut tagna av dessa representanter till sin fördel. Att företag ska vara dom enda som ska få göra detta har jag svårt att begripa.
Så länge vi har det statsskick vi har så måste facken kunna påverka politiken på samma villkor som företagen annars hamnar vi i en ytterst otrevlig situation.

Jag jobbar på en stor industri och är förtroendevald inom IF-metall (är dessutom 80-talist), mina erfarenheter av ett stort företags agerande är inte positiva och utan facket vet jag många som skulle rent av ha ruinerats och ännu fler som skulle lurats.

Varvsdöden, tekoindustrierna som försvann, anrika bilmärken som såldes till utländska investerare och den där miljonen industrijobb som försvann utomlands när tusentals företag med produktion i Sverige gick i konkurs.

Det berodde på att det blev för dyrt för att producera varor i Sverige. Inte ens svenskarna hade råd att köpa sina egna produkter och började därför köpa TV-apparater med mera som var Made in låglöneländer. Att det blev för dyrt beror på att fackförbunden krävde orimliga löneökningar, fler semesterveckor, bättre arbetsmiljö, massa märkligheter som MBL och så vidare, och dessutom lyckades få igenom dem genom LO:s dominans och sossarna i regeringsställning.

Jag är ganska övertygad om att även du kommer få sparken inom en nära framtid då produktionen hos just ditt företag kommer flyttas utomlands. För det är fortfarande så att lönerna stiger i snabbare takt än inflationen. Det blir fortfarande dyrare att producera varor i Sverige och ännu svårare för vanliga svenskar att köpa sina egna produkter.

Lägg till det sådant som turordningsreglerna som gör att företagen inte kan organisera sitt eget arbete fritt och behålla unga, motiverade och arbetsvilliga personer. Facket är en starkt bidragande orsak till att det finns en hög ungdomsarbetslöshet. Det är sådant 80-talister har börjat inse och ett faktum som 90-talister växer upp med. Det är glädjande då det innebär att medlemsantalet i LO kommer fortsätta rasa.