Vad är det för fel på mig?

Vad är det för fel på mig. Är jag "bara" deprimerad eller finns det någon diagnos jag bör undersöka närmare? Vad tycker ni det låter som?

• Är man och 45 år.
• Har bra jobb, är gift sedan 17 år tillbaka och har barn.
• Jag har extremt låg självkänsla (liksom min far).
• Är vi fler än 2 personer som sitter och pratar, så slutar det alltid med att de andra talar med varandra och det är som om jag vore osynlig. Ingen tittar eller lyssnar på mig.
• När jag är berusad och vågar ta plats, så är jag alltid i centrum och alla lyssnar på mig, skrattar och uppskattar mig.
• Jag är aldrig ärlig, spelar alltid teater. Släpper aldrig någon inpå livet. Inte ens min fru. Litar bara på mig själv.
• Jag tycker illa om alla mäniskor, hittar fel i allt och alla (utom mina barn som jag gör allt jag kan för att stärka deras självkänsla).
• Har inga riktiga vänner, men är ansedd som rolig, omtyckt och funka bra i sociala sammanhang. Blir tex ofta ombedd att vara toastmaster på fester, många kompisar från förr mailar och skriver på Facebook etc att de vill träffas. Men jag vårdar aldrig några kontakter.
• Jag är alltså olycklig för att jag ej har riktiga vänner, men vill samtidigt inte umgås med folk. Jag får bara ut något av att umgås med folk när jag är onykter, annars tycker jag det är obehagligt och känns onaturligt.
• Var klassens clown. Resultatsmässigt bra, men bråkig och störig i skolan (tror inte jag har ADHD för jag är för lugn och tyst som vuxen)
• Har alltid varit mer eller mindre deprimerad, sover dåligt sedan 30 år tillbaka.
• Är nästan alltid förbannad. Kan tex snart inte köra bil längre, blir totalt vansinnig över alla idioter i trafiken.
• Har enligt Mensa ca 136 i IQ, vilket är ganska högt.
• Jag är orolig för allt. Får aldrig ro i själen (barn, hus, jobb etc).
• Jag har pengar på banken och god ekonomi, men tänker alltid negativt och att efter detta jobbet så kommer ingen att vilja anställa mig och jag måste därför spara allt.
• Kan inte ta kritik, säger någon något negativt så gnager det i mig flera år efteråt, och jag tänker på hämnd.
• Känner mig alltid missförstådd. "Bara jag som tänker och gör rätt".
• Vill hämnas på alla som inte förstår. Tänker alltid på drastiska lösningar som att skilja mig/säga upp mig vid minsta problem.
• Jag har slutat alla mina arbeten förbannad och för att "chefen är en idiot som inte förstår mig". Han ska få se hur allt går åt helvete utan mig!
• Har stort bekräftelsebehov och av att visa mig duktig.
• Jobbar som en galärslav, kan inte släppa småsaker, allt måste vara perfekt. Jobbar 7 dagar i veckan.
• Är besatt av pengar, har alltid haft som mål att bli väldigt rik, för att kunna sluta arbeta.
• Jag skulle kunna ha blivit kriminell. Har övervägt lite ekonomisk brottslighet men aldrig fullföljt. Förstår de som väljer den banan och respekterar dem.
• Har alltid varit väldigt omtyckt av mina kollegor och chefer, trots att jag alltid är sur och arg.
• Jag skäller ofta ut mina kollegor, och får dåligt samvete efteråt.
• Har alltid kännt mig annorlunda, smartare än andra. Jag har lätt för att lära saker och är extremt kompetent och duktig inom det jag arbetar med.
• Jag dricker för mycket.
• Kommunicerar bra i skrift, ej i tal.
• Har telefonskräck. Tycker inte om att tala i telefon. Kan ibland få hjärtklappning när telefonen ringer.
• Jag analyserar och granskar allt i min omgivning för att hitta fel. Kan inte rycka på axlarna och släppa småsaker.
• Om jag tex irriterar mig på att någon pratar för högt/smaskar/snörvlar eller liknande så växer den tanken till ett gigantiskt problem som gör att jag totalt tappar besinningen och inte kan fokusera på något annat.
• Blir lätt rörd och känner stor empati för andra, men uppfattas ofta som känslokall av min omgivning.
• Har haft en bra barndom i en kärnfamilj. Ingen alkoholism eller andra problem.

Hm, låter ju som jag!
Du behöver iaf hjälp. Problem ska man lösa, livet är för kort.
Kram

Låter som en oangenäm blandning av stress, ångest och emotionell instabilitet. Du nämnde att din pappa var likadan - han hade ingen diagnos du känner till?

Det där om att du retar dig mycket på andra upplever inte jag som så konstigt eftersom du har dålig självkänsla, och då kanske känner dig besviken när de inte uppfyller de krav du ställer på dig själv? Stort bekräftelsebehov är ju inte heller något konstigt i det sammanhanget, och om någon framför kritik som skadar din självbild ännu mer känns väl aggression inte som en onaturlig respons.

Har du talat med psykolog eller liknande om detta? Tror det hade gjort gott, särskilt då dina aggressioner uppenbarligen leder till problem i dina relationer och i yrkeslivet. Du kanske lider av någon ångeststörning - att du inte kan slappna av och oroar dig för det mesta är ett tecken på generell ångest, eller i alla fall på kraftig stress. Du kan ha mycket nytta av KBT (kognitiv beteendeterapi) då.

Autism/ADHD + utbränd?

Möjligtvis ADHD.. känner igen mig väldigt mycket i det du skriver.
Prata med en psykolog, och gör verkligen det. Ditt liv handlar om att du ska må bra och att gå till en psykolog är en så liten och enkel sak som kan påverka dig väldigt positivt framöver!
Tyck inte att det någonting speciellt att gå till en psykolog, för det är det inte!

Ta tag i detta nu, vill se en förbättring!

Nej han har ingen diagnos, men han har samma problematik som jag. Han passar inte in i samhället och tycker att det är fel på alla andra människor i världen.

Jag har besökt två olika psykologer genom åren, men aldrig gått till botten med mina problem. Jag har främst sökt för mina sömnproblem och trott att om jag löser sömnproblemen, så skulle jag få rätsida på mina övriga problem. Jag har fått utskrivet sömnpiller (som aldrig har hjälpt).

Tack snälla ni som har skrivit uppmuntrande rader. Det betyder mycket mer för mig än vad ni kan ana. Jag har ikväll lovat mig själv att för min egen och mina barns skull söka hjälp och göra vad jag kan för att bli bättre. Vart vänder jag mig. Vårdcentralen? Finns det kontaktmöjligheter på nätet? Jag är rädd för att när jag väl sitter framför en psykolog så vågar jag inte lyfta fram mina innersta tankar. Ska jag vara 100% ärlig så tror jag inte att en psykolog kan hjälpa mig. Jag har svårt att ta till mig instruktioner från andra, är skeptisk till deras kompetens och tror att jag själv vet bäst. Men jag ska tänka positivt. Ikväll har jag för första gången på allvar erkänt att jag har problem. Det måste vara bra, och ett steg i rätt riktning.

Du är smart i en värld av idioter, när du dricker alkohol kommer du ner på deras nivå.


Ta det lugnt bara, inget är fel på dig.


Det är med telefonen känner jag igen, eller jag får mera en ångerfylld känsla - typ "åh nej fan vill folk mig, och vem är det.. säkert någon idiot som blaa blaa" allt detta tänker jag på en sekund innan jag hinner få upp luren ur fickan. Telefon är ett utmärkt redskap om man vill bli totalt knäpp.

Det finns speciella psykologer för fäder. Minns att en bekant prata om det men minns inte vad yrket i sig hette. Leta på du och lycka till. Ta för dig av livet, ända sättet att få självkänsla.

det låter även som mig fast bara några av dom första punkterna. och jag förstår dig.
Min lösning på det hela är "du lever en gång, fuck it". Det fungerar bäst.

Tack för vänligheten. Jag är i och för sig bra på matematik och annat som anses "smart". Och jag kan erkänna att jag under många år trodde att mina problem berodde på att jag såg världen mer logiskt och klarsynt än andra. Idag vet jag att det är jag som är idioten, som inte har lyckats att skaffa mig själv ett lyckligt liv, trots att jag haft bättre förutsättningar än många andra. Alla vet att materiella ting inte gör en lycklig, ändå har jag fokuserat hela mitt liv på att tjäna pengar och slösat bort värdefulla vänner. Nu är jag 45 år, deprimerad och har inga vänner. Känner mig inte särskilt smart.

Prata med en psykolog

Man är lite bunden när man har barn och familj. Hade jag bara ansvarat för mig själv så hade jag lätt sålt allt jag äger, sagt "fuck it", och dragit till Thailand och softat och festat i några månader. Men jag är ganska säker på att min fru hade opponerat sig om jag lagt fram det förslaget vid middagsbordet