Gissa Bokcitatet

När fru Wiik inte kom på jobb den morgonen blev han först irriterad.
Kanske fanns det en rest av irritation inom honom efter den misslyckade färden ut till Kopparbäck kvällen innan. Han hade tigit om sina tankar för att inte såra Jary, och sedan vakat och grubblat sig genom natten och tagit sig till kontoret nästan två timmar tidigare än han brukade.
Han var utmattad, så enkelt var det. Kvällens klubbmöte kändes som en börda och arbetsuppdragen tornade upp sig. Tre nya klienter på två veckor, ett besvärligt fall i rådstuvurätten, obetalda fakturor, oklara formalia kring Rolles avsked, brev som skulle dikteras och skrivas och skickas iväg: utan fru Wiik stod han sig slätt.
Han hade kommit till kontoret redan halv åtta. Han brukade sällan vara där före nio, han föredrog att arbeta till sent på kvällen. Men han visste att fru Wiik kom prick klockan åtta varje dag, också lördagar.

En halv timme efter lunch hade hon renskrivit de utgående breven, lagt dem i kuvert och frankerat. Matilda höjde blicken och såg ut över Kaserntorget: dimman hade tätnat, det var knappt så hon kunde skönja radiohuset där på andra sidan.
Hon reste sig från stolen, skulle knacka på advokatens dörr och fråga om hon fick gå redan klockan tre. Thune hade haft flera klienter under förmiddagen, hon hade slussat in dem till honom men knappt sett till honom i övrigt, han hade dikterat de två breven för henne, det var allt. Breven hade varit korta och avmätta i tonen, på gränsen till ovänliga. (---)

Hon tyckte ganska bra om Thune. Han var högfärdig emellanåt, utan att han förstod det själv, och han klädde sig slarvigt och ibland sa han besynnerliga saker. Men han var också vänlig, och han verkade rättvis. Intelligent och snäll, det var ingen självklar kombination. I varje fall inte hos klienterna som besökte Thunes kontor. Bullriga och låtsat fryntliga, det var Matildas intryck. Somliga såg rakt igenom henne som om hon inte fanns, andra gav henne fräcka blickar.